KRÖNIKA: När mamma tappade matlusten

Amelia Adamo, vd för Ameliaförlaget
Nyckelord: Hälsa – ohälsa, Åldrandet/Socialgerontologi


Tittar i mammas kylskåp, Activelle, fil, färdiglagade plättar, vaniljsås, näringsdryck, mjölk – och slut.

  – Jag lagar mat, säger jag lockande. Mmmmmm pasta, mamma, un filetto (tunn köttbit) lite rostade grönsaker, det skulle väl smaka gott.

  – Nej, säger min italienska mamma, jag gillar inte grönsaker och kött får jag inte ner och pasta är jag trött på.

 
Hon är 82 år och har slutat bry sig om mat. Mat, det är något snabbt, vegopizza, Gorbys piroger, kalla plättar och hennes älskade näringsdryck. Och en liten slurk Activelle ”det är nyttigt, Amelia, det skulle du också dricka”.

  Denna kvinna, som tyckte riktig mat var det viktigaste som fanns när jag var barn och använde sina få städerskepengar till att köpa kött och grönsaker, ”svenskarna äter bara pannkaka och blodpudding” sa hon och rös, och menade vilken föraktlig matkultur.

  Hon bakade egen färsk pasta i det lilla köket i Solberga, och gjorde risotto med köttfärssås kokad på högrev, rostade paprikor i ugn innan TV-kockarna ens var födda och klämde ner vitlök i allt. Att köpa något som Billys vegopizza skulle vara helt otänkbart då.

 
En gång skickade hon mig till affären med några skivor segt innanlår. ”Säg till handlarn att det här kan han sula sina skor med!”. Efter det såg handlarn upp och lurade aldrig mamma med kött som inte var bra. Han förstod att hon visste hur bra kött smakar.

  Vad har hänt med mormor, säger barnen som minns våra underbara middagar runt hennes köksbord.

  – Hon har tappat matlusten säger jag. Hon är aldrig sugen.

  Jo ibland kan hon be mig köpa en riktig vedugnslagad pizza från stan. Hon äter några bitar och sen hamnar resten i soppåsen.

 

Jag gick till en läkare jag känner, som berättade att många gamla tappar smaken, maten blir inte längre något att längta efter. Det bara är så sa doktorn. Men samtidigt när jag någon gång lockar henne med laxpaj som hon tycker om eller annan lättäten men god lite delikatessig mat kan hon plötsligt få tillbaka sin aptit.

  Så inte vet jag om det är doften/smaksinnet som försvunnit. Eller om hon lagat tillräckligt med mat i sina dar och tycker att det är helt OK att sluta sina dagar med måltider som består av fryst snabbmat som värms i mikro.

 
Vid sidan om det torftiga ätandet så ska hon också tänka på sin diabetes. Jag går igenom kylskåpet och frysen som en annan sockerpolis. Men hon lyssnar inte på mig. För distriktssköterskan och hemtjänsten, som handlar, vet ju bättre. Vaniljsåsen, mamma, säger jag, sluta med den. Ska jag inte få ha något gott, frågar hon?

  Och eftersom hennes diabetes inte är så allvarlig så lägger jag ner min uppfostringsambition.

 
Jag försöker istället fylla kylen med det jag tycker är bra. Men då står det där till dess bästföredatumet är månadsgammalt och det börjar växa kulturer runt mina duktiga inköp. Men vaniljsåsen äts upp. 
Jag har gett upp. Näringsdrycken ger henne allt i form av vitaminer så sjuk blir hon knappast.

 

Min styvfar var på ett hem för senildementa i två år innan han dog. Varje dag kommer den bleka ålderdomshemsmaten in, fläskarré utan smak, brun sås och potatismos och liknande klassiska tristrätter. Han magrade. Det gjorde i och för sig ingenting för han var överviktig.

 
Så kom där en kock från Asien och genast hände något, min styvfar såg fram emot middagarna. Det doftade spännande från tallrikarna som ställdes fram till de gamla. Kocken från Asien ville laga sådan mat som han själv ville äta.

  – En jävla massa ris, men annars OK, som Oscar sa om den nye kockens mat.

 
En dag kom barnen på vad vi skulle göra med mormor. Vi gör som med barn, vi lockar henne med att vi går på kondis om hon bara äter lite riktig mat först.

  Det funkade. Men inte grönsaker, (jag tål det inte), inte heller frukt (jag blir hård i magen), fisk (jag blir lös i magen), kyckling (du är inte klok, kan få salmonella eller fågelinfluensan). Men en god pasta, sill, västerbottenpaj, gravad lax, en härlig bit majonäsfet smörgåstårta kan vi locka i henne. Och hur nyttigt är det?


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:09 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår