Kommunen måste ta sitt ansvar

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Organisation och lagstiftning, Hemtjänst och social verksamhet


Mat och hälsa hänger ihop – inte minst när det gäller äldre människor. Utan bra måltider hamnar man lätt i en nedåtgående hälsospriral, säger Eva Callmer, chef för Hälsomålet i Stockholm.

 

I debatten om mat och hälsa kommer den äldre människan inte med, trots att det är ett högaktuellt ämne. Man pratar om att matglädje inte står i motsatsförhållande till hälsa utan att begreppen går hand i hand. Men här finns alltså inte den äldre människan med.

  – Även i program som arbetas fram för överviktiga tappas de äldre bort, säger nutritionist Eva Callmer.

  Som enhetschef på tillämpad näringslära inom Stockholms läns landsting arbetar hon med Hälsomålet. Syftet är att främja bra och hållbara matvanor i hela befolkningen i Stockholms län. I Hälsomålet ingår inte äldre personer.

 

Tidigare har hon arbetat med frågor som rört äldre och mat, och har flera gånger begärt mer pengar för att kunna få med äldre personer också. Men här har landstinget, hittills, prioriterat andra grupper.

  – Varför händer ingenting vad gäller malnutritionen på sjukhem och sjukhus, undrar hon och påpekar att här finns rapport efter rapport som visar på missförhållanden.

  – Kunskapen finns om effekter av näring och matens betydelse. Men vem tar ansvar för att äldre får möjlighet till bra mat?

 
Hon konstaterar att kommunen har ansvar för maten till förskola, skola och för äldre.

  – I förskolan har man full kontroll över vad barnen får i sig, där sitter också personalen med. I skolan finns en kostchef som ser till att en fullvärdig måltid serveras. Men när det kommer till äldreomsorgen, vem tar ansvaret då?

  – Någon måste ansvara för att den äldre serveras en värdig komplett måltid. Och då menar jag en bra måltid – inte bara näringsmässig mat, utan också en aptitlig och god måltid gärna i sällskap med andra.

 

Eva Callmer tror att för det dagliga välbefinnandet är måltiden för den äldre kanske ännu viktigare än för de yngre grupperna. Om den äldre inte får en chans till en bra måltid är det lätt att hamna i en nedåtgående hälsospiral, säger hon.

  – Generellt har kommunerna i Stockholms län central kostkompetens, dock inte i alla. Och kostkompetens behövs. Vem ska annars hålla reda på kravspecificering, kvalitetsbedömning och så vidare. Inom äldreomsorgen har man inte en chans om ingen har det övergripande ansvaret.

 
Hon tar ett exempel som handlar om grönsakerna till matlådan. I produktionsköket hade man inte tid att plocka ner färska grönsaker, det ansåg man att hemtjänsten skulle kunna göra. Och hos hemtjänsten hade man inte en chans att hinna handla och servera salladen. Påföljden blev att pensionären fick en matlåda utan något som helst grönt.

  – Det fanns ingen ansvarig som sa att nu ska grönsakerna ordnas.


 
– Kommunerna måste se till att de behandlar alla måltider lika, vilket jag inte tror att de gör i dag, säger Eva Callmer. De har ett stort ansvar när det gäller äldres måltider, som de också måste ta.

  – Till exempel ska maten alltid finnas med i behovsbedömningen. Frågan är vilka verktyg och vilken kunskap biståndshandläggaren har för att bedöma om en person behöver hjälp med maten.

 
Eva Callmer konstaterar även att det finns lite kunskap om hur den äldres måltid ser ut hemma i den vanliga bostaden. De skulle kunna nås genom erbjudande om hembesök av någon som har både social och medicinsk kompetens. Då kan också information ges och eventuella missförhållanden kan upptäckas.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:09 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår