LEDARE: Nu ska maten upp på bordet

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Hemtjänst och social verksamhet, Hälsa – ohälsa


Hemma hos min mormor dukades det alltid fram ett smärre smörgåsbord när vi kom. Hela hon luktade god mat och nybakade kakor. När hon sedan blev "opasslig" som hon själv sa och fick hemtjänst, såg hon till att hon fick hem det hon behövde för att kunna fortsätta att bjuda på något gott.

För mormor var maten och måltiden alltid en viktig del av dagen. Det var lustfyllt oavsett om vi var där (vilket hon förstås föredrog) eller om hon åt framför "Hem till gården" på teve. Så länge vi får vara friska äter vi nog som vi alltid har gjort, kanske till och med lite bättre för vi följer ju med i debatten om socker och fett. Vi bjuder kanske hem både släkt och vänner. Lever livet "som vanligt", långt upp i åren.
 
Men så kommer en dag då jag varken kan handla eller laga maten. Jag blir beroende av hjälp och biståndshandläggaren kopplas in. Har hon eller han tillgång till kunskap om vad en fullgod måltid innebär?
 
Ibland kan man undra. Smaka (!) på ordet "påputtning". Det innebär enligt ett biståndsbeslut att den äldre personen ska puttas på vid måltiden. Jag stötte på ordet i en alldeles färsk rapport. Erfaren hemtjänstpersonal kan säkert "putta på", det vill säga ge stöd med omsorg och utan att det blir kränkande – om de får den tid de behöver. Men själva ordvalet...!

Vart har den viktiga måltiden tagit vägen? Den händelse på dagen som de flesta av oss ser fram emot, längtan efter god mat och dryck gärna ihop med någon annan. För många äldre upphör denna dagliga händelse i och med att de behöver hjälp och stöd.

Inte så att de inte får mat – den betalar de ju för – men måltid är det inte så ofta fråga om. En måltid där maten doftar gott, ser inbjudande ut, bordet är vackert dukat och man kanske också har sällskap. För många ensamstående äldre, som bor kvar hemma, är det idag snarare fråga om utfodring, som utredare Ulla Gurner brukar säga.
 
Trots larmrapporter om missförhållanden både i "kvarbo" och "säbo", saknas debatten. Maten måste upp på bordet och diskuteras utifrån den kunskap som faktiskt finns. Både utifrån medicinsk och social kompetens. Sammantaget.
 
"Maten är inte näringsrik förrän den är uppäten", säger en klok kollega med förflutet som kommandora (läs: ålderdomshemsföreståndare).
  Vad är det då som gör att den äldre personen inte äter? Hon får inte i sig något i sin ensamhet. Har svårt att tugga eller svälja. Maten som hemtjänsten värmer eller lagar smakar inte. Läkemedlen ger både muntorrhet och aptitlöshet. Det är bara några anledningar, ofta är det en kombination av alltihop och lite till.
 
Kommunerna har ansvar för måltiderna i förskola, skola och äldreomsorg. I förskolan och i skolan har maten en central roll. Men när blir maten en central del av äldreomsorgen och när börjar man se helheten?
 
Det finns underbara exempel där maten och måltiden får vara i centrum, och inte bara i projekt som lever farligt nära nedskärning.
  Vill man så går det tänker jag när jag läser om den så kallade genombrottsmetoden som bland annat använts i Gustavsberg. Ett hemtjänstteam såg att "deras" äldre inte fick i sig tillräckligt med näring. Inför måltiden började man att snygga upp vid matbordet, ibland tända ett ljus. Maten serverades fint på en tallrik och färgglada grönsaker lades till. De satt med vid måltiden och månade om den äldres aptit.
  Resultatet blev över förväntan. Är någon förvånad?

Apropå förra numret om ansvar och tydlighet. Vård och äldreomsorgsminister Ylva Johansson är hyfsat tydlig med vad hon vill med de 10 miljarder som under 10 år ska satsas på "nivåhöjning" inom äldreomsorgen. Där, bland mycket annat, vill hon satsa på äldreforskning. Äldre i Centrum återkommer i frågan.
 Redaktionen vill härmed önska ministern och alla andra en riktigt God jul. Och smaklig måltid!


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:09 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår