Plusjobb bevarar gamla attityder

Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Organisation och lagstiftning, Hemtjänst och social verksamhet


Högre och individuella löner i äldreomsorgen signalerar att arbetet har ett värde för samhället. Regeringens plusjobb är en kortsiktig strategi, anser generaldirektör Kerstin Wigzell.

 

Lönerna behöver höjas inom äldreomsorgen, för att visa att arbetet har ett värde för samhället och för att locka fler till yrket. Det säger Kerstin Wigzell, numera generaldirektör i regeringskansliet. Förutom generella löneökningar vill hon se individuell lönesättning för att betona att arbetet kan utföras mer eller mindre bra och att ansvaret är olika.

 
Lönen speglar attityderna till yrket som ofta dessutom används som konjunkturredskap påpekar hon. Många betraktar det som ett genomgångsjobb. Det är lättare att rekrytera folk när det är ont om annat arbete och tvärtom.

  – Som ett sätt att minska arbetslösheten är naturligtvis regeringens plusjobb viktiga, men ur äldreomsorgens synvinkel är det samtidigt ett led i det gamla tänkandet.

  – Det framstår som om vem som helst med gott hjärta kan arbeta med äldre. Det är en kortsiktig strategi som bidrar till att bevara de gamla attityderna. Det behövs ett långsiktigt tänkande.

 
Hon tycker att äldreomsorgsminister Ylva Johanssons idé om en 10-årsplan för äldreomsorgen är riktig. Man måste bestämma var man vill vara om tio år och inte bara lösa problemen för dagen. P
å rätt väg är också de satsningar på utbildning som pågår. Kompetensstegen, utbildningsvikariaten och kompetenskrav för yrket på lite längre sikt.

 

Förutom lönefrågan pekar Kerstin Wigzell på tre andra områden som kräver förändringar: 

  • Gamla vill ha ramar för hjälpen och bestämma innehållet själva.
  • En enda samordnare för den gamlas behov.
  • Uppmuntra en privat marknad för servicetjänster.

De gamla vill ha ramar för hjälpen och bestämma innehållet själva. Idag är det vårdapparaten som bestämmer, konstaterar hon. Biståndsbedömaren sitter i många kommuner långt bort samtidigt som biståndsbesluten kan vara nog så detaljerade.

  – Mycket händer dagligen i hemmet som vårdbiträdet ställs inför. Hon måste få anpassa sig till det och ha en arbetsledare på nära håll att rådgöra med.

  – Det ger också de gamla större möjligheter att få inflytande över den dagliga hjälpen.

 
Många är multisjuka och behöver flera olika sorters hjälp. Kerstin Wigzell vill ha bara en ingång i systemet, alltså bara en enda person som den gamla behövde berätta sina problem för. Den personen skulle ta kontakt med olika hjälpinstanser. Idag får den gamla själv eller anhöriga sköta samordningen.

  – Jag menar inte att alla specialister skulle vara på ett ställe och jag kan inte säga exakt var personen skulle finnas. Men det ska vara en person inne i systemet som fyller den här samordnande funktionen.

 

Kerstin Wigzell vill också – precis som Ylva Johansson – att kommunerna ska ta hand om hemsjukvården. Fast varje sådan förändring är smärtsam säger hon med en suck. Det är det enda som talar emot.

  – Staten ska inte styra i detaljer, men ansvars- och uppgiftsfördelning är en statlig politisk fråga.

 
Kerstin Wigzell anser också att det är olyckligt att tandvården och sjukvården har olika huvudmän, staten respektive landstingen. Tänderna borde behandlas som en del av kroppen. Det vore något för ansvarskommittén att fundera över.

 
Hon tror inte att den offentliga sektorn kommer att klara äldreomsorgen på det sätt som många svenskar förväntar sig och som man kan läsa ut av lagstiftningen.

  Fastän det finns domar om att en gammal kvinna ska få håret upprullat på papiljotter är det inget som äldreomsorgen rimligen kan prioritera. Därför måste en privat marknad för servicetjänster underlättas.

  – Jag förstår inte varför man inte skulle kunna uppmuntra det istället för att tro att hemtjänsten ska klara alla de där sakerna också. Om det ska vara skattelättnader eller andra typer av subventioner kan jag inte säga.

 
Kerstin Wigzell tror helt enkelt inte att politiker och tjänstemän på central nivå vet tillräckligt mycket om hur det är i äldreomsorgen. De ser inte problemen till vardags.

  – Äldreomsorgen är inte dålig i Sverige, men olika ”fall” som beskrivs i pressen är inte så unika, till exempel att man måste bo hemma fastän man vill bo på äldreboende eller att man får för mycket eller för lite mediciner.

  Hon anser också att det behövs mer pengar till forskning om äldreomsorgen.

  – Det behövs mer kunskap och det finns bra forskare och forskarmiljöer att investera pengarna i. Staten måste satsa mer pengar.


Eftersom hon är ordförande i FAS – forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap – som nyligen beslutat dra ner pengar till ARC i Stockholm och Tema Ä i Norrköping, låter det lite besynnerligt (se artikel »).
Hon hänvisar till regeringens årliga regleringsbrev – regeringens order till myndigheterna – som öronmärker pengar till nya områden som barns villkor, övervikt och elektromagnetisk strålning.

  – Eftersom FAS tyvärr inte fått tillräckligt med nya pengar leder det till nedskärningar på annat. Regeringen kunde ha öronmärkt pengar för äldreforskningen, men det har den inte gjort.

 

Hon hänvisar även till den proposition om forskning som riksdagen tog i våras. I den avsätts pengar till så kallade starka forskarmiljöer. Under hösten 2005 har Vetenskapsrådet utlyst medlen och FAS kommer att göra det under 2006.

  – Principen är att universiteten och högskolorna ska överta hela finansieringen efter ett antal år, säger Kerstin Wigzell som tycker att det är riktigt

 
Den principen har också utbildningsminister Leif Pagrotsky hänvisat till i en diskussion om SoRAD (alkohol- och drogforskning) som precis som ARC fått stöd från FAS påpekar hon.

  Eftersom universiteten och högskolorna får avgöra sin egen profil kan det ju innebära att ingen vill satsa på äldreforskning?

  – Ja, det kan det göra fast det tror inte jag, säger Kerstin Wigzell.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:09 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår