Att bunta ihop de biståndsbedömda boendeformerna i ett och samma begrepp, särskilt boende, var ingen bra idé. Det har försvårarat för politiker och planerare, anser FoU-chef Bo Engström.

Med införandet av benämningen särskilt boende för olika former av biståndsprövade bostadsformer för äldre – och det samtidiga exkluderandet av underkategorier i den officiella statistiken – kom möjligheterna till en meningsfull bevakning, planering och diskussion kring boendeformer för äldre avsevärt att försvåras.

 
Med ett begrepp för alla former av boenden blev det omöjligt att särskilja olika typer av biståndsprövade boendeformer i riket. Det förhållandet gäller emellertid inte bara på nationell nivå. Även bland politiker, planerare och andra tjänstemän i kommunerna, för att inte tala om förutsättningarna för den breda allmänheten, är orienteringsmöjligheterna idag avsevärt begränsade.

 
Inom kommuner och mellan kommuner råder på många håll en påtaglig begreppsförvirring och oförmåga att kommunicera och diskutera äldreboendets struktur. Floran av benämningar för att beteckna olika typer av boenden är minst sagt riklig och samma benämningar används med helt olika innebörd av olika aktörer.

Det är därför hög tid att börja diskutera en begreppsapparat som gör det möjligt att särskilja och differentiera mellan olika typer av äldreboenden – på ett för hela riket enhetligt och meningsfullt sätt.

 
Frågan om en sådan diskussion är inte ny. Redan i den så kallade avgiftsutredningen (SOU 1999:33) ingick som en del att diskutera en kategorisering av det särskilda boendet. I utredningen presenterades även ett förslag med en uppdelning i två kategorier. Ett förslag som dock inte kom att få något gehör eller efterspel.

  Frågan har också väckts i andra sammanhang. I en granskning som genomfördes av Riksrevisionsverket 2002, kring den statliga styrningen av vård och omsorg, lanserades ett liknande förslag (RRV 2002:28), även det utan efterspel.

 
Till det kan tilläggas att det också i denna tidning redovisats uppgifter om begreppsförvirringen kring det särskilda boendet, mot bakgrund av en studie av Socialstyrelsen (2001).

Vid FoU Västmanland pågår för närvarande en studie kring det särskilda boendet. Studien är inriktad mot det permanenta särskilda boendet. Centrala syften är att kartlägga flyttmönster till och inom boendet samt att genomföra fördjupningsstudier kring personer som vistats kort tid i boendet. Studien omfattar rörligheten omkring de cirka 3300 ”platser” som finns för så kallat permanent särskilt boende i regionen.

 
Som en del i studien ingår också att kartlägga de benämningar och de egenskaper som utmärker särskilda boenden i länet. I denna artikel är det de preliminära resultaten från den kartläggningen, den sistnämnda delen av studien, som ska beröras.

 
Efter intervjuer med chefer och administrativ personal i de västmanländska kommunerna har uppgifterna om respektive lokalt namngiven boendeform sammanställts och analyserats, sida vid sida. Då har det successivt vuxit fram en hypotes kring en potentiellt möjlig och mer enhetlig och övergripande differentiering.

  Utifrån valda parametrar framträdde ett mönster med två huvudkategorier av permanent särskilt boende. Vid sidan av dessa kategorier fanns också ytterligare en huvudkategori, nämligen korttidsboendet, vilket dock inte omfattades av en närmare granskning i studien.

 
Utifrån de karaktärsdrag och centrala egenskaper som framkom bedömdes lämpliga benämningar för huvudkategorierna vara äldreboende respektive vårdboende. De centrala egenskaper som påträffades finns schematiskt redovisade här ».

 
Boendeformer som passar in under benämningen äldreboende utmärks, på ett övergripande plan, av att den enskilda individen fortfarande har sitt eget och fullutrustade egna boende. Den boende har fortfarande, om än naturligtvis beroende på hälsotillstånd, möjlighet att leva sitt eget liv i sin handikappanpassade bostad, närmast oberoende av andra, eller att leva det tillsammans med andra, med begränsat stöd från kommunens personal.

I vårdboendet har livet istället gått in i ett annat skede, med ett beroende dygnet runt av andras hjälp för att klara vardagslivets aktiviteter. Med det har också boendet blivit mer kollektivt vad gäller fysisk standard, måltider och vården och omsorgens organisering.

  I vårdboendet är också behovet av hälso- och sjukvård framträdande. En annan särskiljande egenskap mellan de båda huvudkategorierna gäller den juridiskt administrativa hanteringen av boendet.

 
Ifråga om äldreboendet beviljas som regel boendet för sig och tillkommande omsorgsinsatser för sig (hanteras som hemtjänst). Inom vårdboendet är det istället vanligare att boendet och tillkommande vård- och omsorgsinsatser omfattas av samma beslut (hanteras som en vårdnivå).

 
Vidare förefaller två underliggande huvudinriktningar kunna skönjas inom vårdboendet. Dels de som mer allmänt vänder sig till personer med omfattande vård- och omsorgsbehov dygnet runt, dels de som specialiserat sig mot en viss målgrupp av äldre personer, vanligtvis personer med en diagnostiserad demenssjukdom.

 
Den förstnämnda inriktningen har vi valt att benämna för allmänt vårdboende och den andra för specifikt vårdboende. Inom det specifika vårdboendet kunde i sin tur, utifrån västmanländska förhållanden, två huvudtyper av boenden spåras.

  Det ena vände sig till personer med diagnostiserad demenssjukdom, de andra till personer med ”dubbeldiagnos” eller mer vårdkrävande demenssjukdom, till exempel frontallobsdemens med utåtagerande beteende.

I den studie som nu pågår i Västmanland kommer vi, vad det gäller kategoriseringen av det särskilda boendet, bland annat att gå vidare med en strukturbeskrivning i regionen utifrån den typologi som här redovisats.

 
Ytterst är naturligtvis syftet att underlätta för de västmanländska kommunerna att översiktligt orientera sig i och diskutera vilken resurstillgång de har – eller inte har – vad det gäller biståndsprövat boende för äldre.

  En from förhoppning är naturligtvis att arbetet därutöver kan ge impulser till nationella initiativ i samma riktning. Det är hög tid att ersätta benämningen särskilt boende, den mörklägger mer än klarlägger.

 
Politiker, planerare och allmänhet behöver en begreppsapparat, som enhetligt och meningsfullt gör det möjligt att skilja olika boendeformer från varandra – hur kan diskussionen om framtida behov av boende annars ens vara möjlig?

  Den begränsade terminologi som för närvarande används leder också lätt tankarna till att äldre i biståndsprövade boendeformer betraktas som ett homogent kollektiv.

Fotnot:

Studien har visst finansiellt stöd från Socialstyrelsen. Ansvariga för studien är undertecknad och Margareta Hansson vid FoU Västmanland. Några karaktärsdrag för två av huvudkategorierna – äldreboende och vårdboende – i en typologi av det särskilda boendet i Västmanland. Korttidsboendet har här exkluderats.