Inte en dag för tidigt att politiker gör tydligt att 'bo kvar hemma' inte ska vara rättesnöre i vård och omsorg av äldre. 
 
Det kommer att ta tid att bygga och ordna boenden där äldre får omsorg, trygghet och gemenskap. De som idag sitter instängda i sina lägenheter får förmodligen ingen glädje av den omprövning som förestår. Men redan nu borde dagens politiska signaler leda till en mer öppen hållning hos biståndsbedömare och hemtjänstpersonal. Idag är budskapet för de ensamma äldre jag känner att bara den som behöver hemtjänst minst sex gånger om dygnet kan komma ifråga för äldreboende.

 
Individuell bedömning? Glöm det! Det är regler som gäller. De sätter en hög ribba och hejdar ofta effektivt den gamla och hennes eventuella släktingar att stå på sig och göra en ansökan. Hur går detta att ”prata bort behov” ihop med grundtanken i socialtjänstlagen?

Men frågan om kvarboende är inte enkel. Ofta vacklar en gammal sjuk människa mellan ja och nej. Med dagens knappa tillgång på platser i äldreboende kan man förmoda att biståndsbedömare helst tar fasta på det första: bo kvar hemma.

Jag tänker på Rut, 89 år, en gammal vän i familjen. Efter ett långt arbetsliv är hennes ben utslitna och hon rör sig med mycket stor möda i sin lägenhet.

  "Jag orkar inte mer, vill bort härifrån och lämna allt!". Så säger hon ofta när vi satt oss ned vid köksbordet för att prata och jag tänker, visst, det skulle bli bättre: Riktig mat och bättre omsorg. Då skulle personal upptäcka att hon inte får behålla maten och ordna med diet och mediciner så att magplågorna lindrades och dessutom se till att hon blev undersökt. Då skulle hon också få en fungerande hörapparat som skulle medverka till att hon kände sig mer tillfreds och mindre ”borta i huvudet”.

När vi har pratat en stund kommer hon på andra tankar. Hon trivs och rår sig själv i sin lägenhet där hon bott mer än femtio år. Huset saknar hiss och hon har inte varit ute på nära två år. Ofta berättar hon längtansfullt om tidigare äventyr: ta en buss till ändhållplatsen vid vattnet, sätta sig på en bänk, njuta av utsikten och titta på människor och fåglar.

 
Tre gånger i veckan kommer hemtjänsten som gärna vill att hon tar emot mer hjälp. Men Rut tackar nej eftersom hon vill klara sig själv så mycket som möjligt, det tycker hon är bra motion. Hon är tacksam och vill inte klaga på något.

  "Du är så duktig", berömmer hemtjänsten. Och det är hon, Verkligen. Jag vet inte om Rut menar allvar med sin önskan om plats i ett äldreboende. Oavsett detta tycker jag att hon ska få ha det så bra som möjligt. Idag fattas en del – problemet är att ingen tycks se helheten Rut. Och som god vän räknas jag inte som ”behörig” i kontakter med äldrevården.