LEDARE: Rätten till bostad

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Äldreboende, Organisation och lagstiftning


Att ha tak över huvudet är någonting väsentligt. I den svenska regeringsformen anges "...att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad...". Det står på regeringens hemsida under mänskliga rättigheter.

Vi behöver ha någonstans att bo, en dörr att stänga, en miljö där vi känner oss hemma och trygga. Sedan om vi har möjlighet att få välja kanske vi vill bo på landet, i förorten, mitt i stan, i eget hus eller i lägenhet.
  
Ska trygga rätten till bostad... står det. Då återstår att definiera bostad. För min underbara originella f.d. granne betydde det en säng med sängbord och en skärm som avskiljde henne från de övriga tre som också hade sina liknande bostäder i samma rum. Det blev hennes nya bostad när hon inte längre klarade sig själv hemma. Hon hade inte delat hem med någon på över 30 år.

Under den långa valrörelsen ploppade äldrefrågorna upp mer och oftare än någonsin tidigare. Äntligen säger vi som arbetar med dessa viktiga frågor varje dag. Från båda blocken lovades stora satsningar till kommunerna för olika äldreboenden. Den nya regeringen kallar sina 500 miljoner för investeringsstöd.
  Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson pratar också om värdighetsgaranti i kommunal äldreomsorg som ska säkra miniminivåer som inte får underskridas. En sådan garanti hoppas hon att alla kommuner ska införa. Den hade min granne behövt.
 
Det är en förmån att få välja var man vill bo – i alla fall om man som jag vill bo i en storstad. Det är inte alldeles självklart att få en lägenhet i innerstan – om man inte är miljonär. Samtidigt uppmanas vi 50+ att planera för vårt åldrande. Vi ska tänka oss hur vi vill bo på ålderns höst.
  Plötsligt invaggas vi i att det kommer att finnas en valmöjlighet – då. (Det får mig att tänka på min kollega när frisören frågar hur hon vill ha håret. "Långt, tjockt och självlockigt", svarar hon och sitter där med kort, tunt och rakt hår.)
 
Ingen vill planera flytten till det särskilda boendet, dit man (eventuellt) får komma när ingen hemtjänst eller hemsjukvård i världen kan hålla ihop situationen. Det vi är tillsagda att planera är boendet i de glatta broschyrerna där bilder visar leende nyligen pensionerade människor. Detta är valfriheten.
 
Det jag också funderar på är definitionen på alla boenden. Sedan Ädelreformen kallas allt boende som biståndsbedöms för särskilt boende. Där ingår det som förr hette ålderdomshem, sjukhem, servicehus o.s.v. Och allt ska, enligt vad socialtjänsten säger, vara hemlikt boende. Behöver jag påminna om min grannes fyrkant?
 
Jag vill bo kvar hemma så länge det bara går (precis som alla andra). När inte det går längre vill jag hamna i ett eget rum (och ingen ska inbilla mig att jag någonsin kommer kalla det för min bostad), med kompetent personal och god mat.
  Jag vill höra musik och skratt, men också kunna stänga dörren så att det blir tyst. Rummet måste vara ljust och kanske vill jag ha något vackert att titta på, annars tror jag att det allra viktigaste är att personalen bryr sig och kan sina saker.
  Och jag undanber mig att någonsin bli kallad "boende"! Om jag bor på boendet så vill jag kallas för en av de "äldre".

Var finns pengar till äldreforskningen? Den gamla regeringen sa i sin vårbudget att Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) inledningsvis och årligen skulle få 30 nya öronmärkta miljoner för att långsiktigt stärka äldreforskningen. Det har den nya regeringen tappat bort i sin budget. Vi får hoppas att dessa pengar har hittats innan riksdagen tar beslut om budgetpropositionen i december!
 
Med det vill vi på redaktionen säga: Till er alla från oss alla – En Riktigt God Jul!


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:40 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår