Arkitekt Eva Björklund ger exempel på enkla åtgärder som ger äldre personer större möjligheter att bo kvar i sina lägenheter.

Många vill bo hemma livet ut. Bostaden är inte bara ett skal för olika funktioner utan ett hem som vi växer in i, som vi formar till ett uttryck för vår personlighet och identitet. Den visar vilka vi vill vara och visa upp oss som, samtidigt som den formar våra vanor och beteenden.

 
I bostaden kan vi vara oss själva och känna oss hemma. Och det gäller inte bara själva bostaden, utan grannskapet, hembygden, utsikten, gården, träden, gatorna, parker och torg och butiker, människorna, grannarna. Att på grund av ålderdom berövas möjligheten att bo hemma kan upplevas som att berövas sitt människovärde.

  Andra börjar uppleva den egna bostaden som en belastning när det blir svårare att gå i trappor, när synen grumlas och vänkretsen glesnar. Hälften av dem som är på väg att bli gamla bor i enfamiljshus som kan bli både opraktiska och svåra att sköta när krafterna tryter.

Men många bor i lägenheter och grannskap där det med ganska enkla åtgärder kan bli möjligt att bo kvar länge. Det var utgångspunkten för en undersökning som jag gjorde för några år sedan för SABO och Kommunförbundet i äldre områden med flerfamiljshus.

  Syftet var att se vilka möjligheter som finns att göra det möjligt för dem som vill bo kvar hemma i lägenheten eller grannskapet. Vi identifierade typiska problem och förutsättningar i bostadsområden från varje årtionde från 40-tal till 80-tal och lade förslag på hur kvarboende skulle kunna underlättas.

 
De äldre årgångarna har större problem än de nyare när det gäller backar, trappor, trånga lägenheter, men har ofta tydligare egenkaraktär och variation där det är lättare att orientera sig och känna sig trygg, och de har större inslag av växtlighet, park och trädgård.

Från slutet av 60-talet börjar lägenheterna bli ganska tillgängliga för rörelsehindrade, men det kan finnas problem med igenkännande, trygghet och trivsel i området. Med ganska begränsade insatser från kommuner och bostadsföretag skulle dock de flesta som vill kunna bo kvar på gamla dar. 

 
Flerfamiljshusen från 40-talet och fram till mitten av 60-talet består mest av tre- och fyravåningshus, men också en hel del höga punkthus. Områden och kvarter är ganska små, ofta med tydlig egen karaktär i lummig vacker naturmark eller parkmiljö. Där finns soliga uteplatser med vindskyddande buskar och lövskuggande träd. Gångvägar, platser och entréer är tydliga. Men ibland är terrängen kuperad med branta backar.

 
Trevåningshusen från 40- och 50-talet saknar som regel hiss och trapphusen är för trånga för att rymma en tillräckligt stor hiss. Den skulle behöva byggas utvändigt och kraftigt ändra bebyggelsens karaktär om det skulle göras överallt. Men det kan vara motiverat att installera hiss i ett eller ett par trapphus, och successivt erbjuda tillgängliga lägenheter till dem som behöver. Ett alternativ kan vara ett nytt hus med god tillgänglighet på alla sätt, och som kan erbjuda möjlighet att byta lägenhet men bo kvar i grannskapet.

Lägenheterna från dessa folkhemmets första årtionden har som regel rediga planlösningar, bra dagsljusbelysning, genomsikt mellan rum och fasader och nära mellan sovrum och badrum. Men det är trångt: smala dörrar, små badrum, kök och sovrum, små balkonger, höga trösklar.

  De flesta kan dock bli mer användbara genom mindre ingrepp i badrummen som enkelt kan göras vid stambyten eller bostadsanpassning, som att flytta toalettstol och handfat och sänka tröskeln. Även när det inte blir plats för rullstol kan det betyda mycket för människor som har försämrad rörelseförmåga utan att behöva rullstol.

 
I miljonprogrammet som byggdes mellan 1965 och 1975 är det lättare att bo kvar för dem som behöver rullstol. Men det är ofta stora områden med likadana hus och likadana gårdar i likadan ordning, så det kan vara svårt att orientera sig. Gångvägarna är breda och ojämna, utan ledstråk och markeringar, vilket försvårar för både rullstolsburna och dem som ser dåligt.

 
Här finns särskilt i storstadsområdena höga hus med rymliga hissar men vanligast är fortfarande trevåningshus utan hiss. Med bottenvåning tillgänglig i markplan blir det dock enklare att installera hiss åtminstone i några trapphus. Lägenheterna är som regel överblickbara och rymliga med rejäla rum. Badrummen är ganska stora, och när inredningen är felplacerad är det lätt att rätta till vid stambyten eller med bostadsanpassning.

Från slutet av 70-talet ökar variationen i bostadsbebyggelsen med olika hustyper och kombinationer, olika stadsplaneidéer och stor variation på lägenheterna. Utomhus finns ofta stora problem med orienterbarhet som dock är ganska enkla att åtgärda. Inomhus har byggnormernas krav på rullstolsanpassning lett till att byggnader och lägenheter för det mesta är rullstolstillgängliga men med många småfel.

 
Bristerna är annars av ett annat slag. Det går inte att stänga kring bullerkällor i kök och vardagsrum (problem när hörseln börjar försämras), det är långt mellan sovrum och badrum (många behöver gå upp på natten), köksöar med spis skild från vatten och vask försvårar både för dem som har svaga armar och dem som har dålig syn.

  Det mesta går dock att ordna med bostadsanpassning, så även i dessa områden och kvarter finns för det mesta goda förutsättningar att bo kvar på gamla dar.

Fotnot:

Resultatet av utvärderingen finns i Kvarboende + tillgänglighet = god ekonomi? och i Räkna med kvarboende – en handledning framgår hur man kan inventera och göra åtgärdsprogram. Båda är utgivna av SABO, den första tillsammans med Kommunförbundet.