Samarbete mellan arkitektur, design och omvårdnad kan förbättra boendemiljön för äldre. Helle Wijk, disputerad sjuksköterska, pekar på hur.

Vilken påverkan och betydelse har boendemiljöns utformning för boende, närstående och vårdare, och vilka effekter skulle en förändring av miljön kunna leda fram till? Med det ökande antalet äldre i befolkningen och den därtill tätt kopplade risken för utveckling av demenssjukdom, är frågeställningen högst relevant.

 
En spännande tanke är att etablera ett närmare samarbete mellan forskare från arkitektur, design och omvårdnad och därmed öka möjligheten till att generera ny tvärvetenskaplig kunskap avseende tre centrala begrepp inom omvårdnad: Människa, miljö och hälsa.

 
När vi blir sjuka är vi extra känsliga för bemötandet från omgivningen. Vi hamnar i ett underläge på grund av de konkreta symptom sjukdomen ger oss och vi kan bli försvagade på ett psykologiskt plan, genom att befinna oss i en ny och okänd situation där vi inte säkert vet vad som kommer att hända.

Man kan ana betydelsen av att den miljö vi befinner oss i skall vara lätt att förstå och vara i för att kunna bidra till trygghet, säkerhet och välbefinnande i en pressad situation. I likhet med många vårdare lade jag som sjuksköterska tidigt märke till hur stark betydelse utformningen av miljön kan ha för våra äldre patienter, både som stöd och hinder i det dagliga livet.

 
Det kan handla om att undvika fallolyckor eller tillfällig förvirring genom att underlätta tolkning av miljön, att stödja den äldre personen i att orientera sig genom tydliga landmärken och ledtrådar. Att förtydliga under måltiden genom att använda kontrasterande tallrikar mot bordsskiva och färgen på maten, och att bidra till känsla av trygghet och lust till samvaro i form av inbjudande mötesplatser.

 
Om vi på detta sätt bemöter äldres behov och samtidigt skapar förutsättningar för användning av kvarvarande resurser kan miljöns utformning bidra till att öka den äldres tillit till sin egen förmåga istället för tvärtom.

Det har betydelse att man ser något som lockar till hälsa, att vilja umgås med andra, delta i dagliga aktiviteter och känna lusten att komma ut. Många som bor i särskilda boendeformer vistas sällan utomhus, trots att de både skulle må bra och själva önskar komma ut. Många skulle också kunna ta sig ut om det inte vore för alla hinder.

 
Från tidigare studier vet vi att en vacker och lustfylld utsikt, till exempel mot en park, har visat sig kunna påverka vårdtiden positivt, jämfört med salar som istället har motstående sjukhusvägg som blickfång.

  Studier har även visat att äldres koncentrationsförmåga, blodtryck och puls påverkas positivt om man vistas utomhus under dagen. Om vårdare betonar det friska, och den äldre blir medveten om och ges möjlighet till att använda sina inneboende resurser, verkar detta vara hälsobefrämjande och kan öka välbefinnandet.

 
Sedan 1992 har designkriterier inom arkitektur avseende äldreboenden förespråkat hemlika, lättorienterade miljöer. Dessa riktlinjer är dock helt öppna för individuella ställningstaganden.

  Samtidigt betonas inom omvårdnad vikten av att designen av demens- och äldreboenden baseras på kunskap om de särskilda resurser och behov som föreligger hos äldre personer med eller utan demenssjukdom. Men trots dessa till synes mycket närliggande åsikter ger verkligheten oftast en helt annan bild.

Det är högst troligt att den fysiska och psykosociala miljön påverkar vår trivsel, dagliga aktiviteter, vårdens innehåll, omvårdnadstid och arbetstillfredsställelse. Men fram till nu är inte mycket känt om hur samverkan mellan arkitekter, designers och företrädare för vården, fakta baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet, skulle kunna påverka miljöns utformning.

  Vi vet inte heller om den fysiska och psykosociala miljön relaterar till varandra. Denna typ av kunskap borde vara essentiell för framtidens planering, design och utvärdering av äldreboenden för personer med demenssjukdom.

 
Det stigande intresset för vårdmiljöns betydelse för äldres livskvalitet är en följd av en ökad medvetenhet om att självständighet i vardagens aktiviteter, deltagande i beslut, engagemang i meningsfulla aktiviteter och sociala relationer är av lika stor vikt för äldre personer med demens som för populationen i stort.

 
Vi vet också att en förändring av miljön så att den matchar de boendes resurser och behov kan ha såväl stödjande som hindrande effekt för beteende, social interaktion, känslan av trygghet och säkerhet. Detta kan därför betraktas som en form av icke-farmakologisk intervention för äldres livskvalitet.

Det finns idag endast ett fåtal studier av den kvaliten att de kan utgöra stöd för evidensbaserade riktlinjer för utformning av miljön. Detta trots att flera ansatser finns beskrivna om hur man skulle kunna bemöta äldres behov med hjälp av olika miljöförändringar.

 
Exempelvis har man visat att färgsignaler och koder kan utgöra stöd för igenkänning och orientering, att hemlik design kan tjäna som stöd för välbefinnande och minskad oro och att användning av tydlig skyltning kan utgöra stöd för igenkänning.

Ett annat välkänt faktum är att var tionde slutenvårdstillfälle leder till någon form av vårdskada där äldre personer är i absolut majoritet, särskilt när det gäller fallolyckor.

  Även här har miljöförändringar prövats för att just hindra fall och vandringsbeteende genom att exempelvis undvika kontraster i golv som kan uppfattas som nivåskillnader och genom att kamouflera utgångar och hissar för att minska uppmärksamheten kring dessa.

Trots dessa studier saknas fortfarande kunskap om vilka strategier i äldres omgivning som är mest kritiska för välbefinnande och säkerhet, kunskap som bara kan erhållas via tvärvetenskapliga interventionsstudier i jämförelser med kontroller. En sådan studie startar vid årsskiftet i Göteborg.

Referenser:

Cohen-Mansfield J, Werner P, & Marx  M S (1990), The spatial distribution of agitation in agitated nursing home residents.

Environment and Behaviour, 22, 408-419.

Day K, Carreon D, Stump C. The therapeutic design of environments for people with dementia: A review of the empirical research.

Gerontologist. 2000; 40(4):397-416.

Handikappinstitutet, 1995: Bygg ikapp handikapp.

Solna: AB Svensk Byggtjänst.

Lawton M P (2001) The physicalenvironment of the person with Alzheimer's disease.
Aging and Mental Health, 5 (Supplement 1):S56-64.

Lindholm B (2006) Föredrag Lust & Kunskap,

sjuksköterskedagarna, Örebro 2006-09-28.

Ottosson J  & Grahn  P (1998), Utemiljöns betydelse för äldre med stort vårdbehov.

”Med ögon känsliga för grönt.” Stad & Land, 155:1998, Alnarp.

Passini R, Pigot H, Rainville C, Tétreault M-H. Wayfinding in a nursing home for advanced dementia of the Alzheimer's type.

Environment and behaviour. 2000;32(5):684-710.

SBU, 2006, The Swedish council on technology assesment and health care. A systematic literature review on Dementia.

Demens – en systematisk litterauröversikt (in swedish).

Zeisel J, Silverstein N, Hyde J, Levkoff  S, Lawton M P, & Holmes W (2003). Environmental correlates to behavioral health outcomes in Alzheimer's special care units.

The Gerontologist, 43(5), 697-711.

Ulrich R S (2001) Effects of Healthcare Environmental Design on Medical Outcomes,

Dilani, Alan. (ed), Design & Health. pp 49-59. Stockholm: Svensk Byggtjänst.