Samtidens skandaler inom äldreomsorgen beskrivs och analyserasi en ny bok av Håkan Jönsson. Gerdt Sundström har läst den och jämför med vårdskandalerna när folkhemmet var ungt.

Man får vid konsumtion av media lätt för sig att det är ovanligt mycket skandaler i dagens äldreomsorg. Det har väl föresvävat även Håkan Jönsson, som belägger det med mediestatistik i sin bok Vårdskandaler i perspektiv.

 
Jag blir dock inte lika säker på det, när jag bläddrar i löpsedlar och tidningsklipp om äldreomsorgen, som jag samlat sedan början av 1980-talet. Skandaler och elände har alltid ventilerats, tycks det, men det är möjligt att vår tolerans inför brister i den offentliga vården minskat. I många avseenden är väl dagens omsorg rentav bättre än den var på, säg, 1970-talet?

 
Det var väl ungefär den slutsats man drog i TV:sänd granskning av omsorgen (Per Fjellström) för ett par år sedan, där man visade reportage från omsorgen när det begav sig. Att till exempel ålderdomshemmen var så mycket bättre på den gamla goda tiden förefaller inte lika säkert när man konfronteras med dokumenten.

  Eller, kanske är det så att omsorgen förbättrades successivt under många år, men nu nått vägs ände eller rentav börjat krympa kvalitativt och – eller – kvantitativt?

Ett välpublicerat faktum är till exempel att allt färre får plats i äldreboende. Det är gammal sociologisk iakttagelse att revolutioner kan inträffa när livsvillkor under en längre tid förbättrats, men sedan plötsligt försämras, det vill säga det är inte den absoluta nivån, utan den subjektiva försämringen som blir outhärdlig. (Så tycks det ha varit före franska revolutionen.)

 
Håkan Jönsson tar oss med på en resa genom vårdskandalssverige. Han inleder med att fastställa vad en skandal är. Det handlar om svek mot vår moraluppfattning och våra förväntningar, men den måste också nå en viss medial mättnad, som han avläser i massmedia med en topp 1998, då Sarah Wägnert larmade om vanvård.

På en medial arena utkristalliseras offer, försvarare, (o)ansvariga och experter, för att nu ta några rolltyper i denna inte alltid aptitliga dramaturgi. Man utkräver ansvar och handling, och får det ibland. Utredningar, äldreombud med mera.

  Ibland är, som Jönsson klarlägger, gränsen mellan oetiskt eller olämpligt och brottsligt vagt och svår att fastställa. Polis, åklagare och rättsväsen känner att de är ute på ett gungfly och det är svårt att få besked av myndigheter på alla nivåer.

  Är det olagligt att man på äldreboenden ibland får kall mat? Ett reportage från ett spanskt äldreboende med en avdelning med 40 dementa äldre boende och två personal visar att maten alltid är kall.

 
När bör man då anmäla missförhållanden, något som numera är en skyldighet i den kommunala omsorgen? Även detta är oklart. Och hur ofta görs det?

  Jönsson refererar en socialstyrelsekartläggning som visar att anmälningsbenägenheten (missförhållandena?) varierar lokalt-regionalt, vilket väl tyder på att praxis och ambition spelar in. Att missförhållanden skulle enbart handla om privatdriven vård verkar inte stämma och Jönsson ger exempel från båda sidor gärdsgården.

Anna Bäsén har skildrat insidan av privat vård med skrämmande exempel och jag själv erfarit detta. Jadwiga Jaculewicz kom till Sverige från ett koncentrationsläger efter kriget och arbetade i många år som korrespondent i franska och tyska på LM Ericsson. På slutet hamnade hon på ett privatdrivet stort komplex i Fruängen. När jag för något år sedan skulle besöka henne gick det inte att få några besked, till slut framkom att hon flyttats till ett annat privat boende. Det var omöjligt att få kontakt med ledningen per telefon och de ringde inte upp.

 
Till slut gjorde jag ett besök på vinst och förlust. Det gick bara att komma in genom att ett varubud råkade anlända samtidigt och släppte in mig: då hade hon avlidit veckan innan... Skamligt. Tyckte jag då och är fortfarande upprörd. Men, är de offentliga bättre?

 
Jag skulle prata i en pensionärsförening om äldreomsorgens läge, strax efter den avslöjande bandinspelningen i Gislaved. Mitt påstående att svensk äldreomsorg på det hela taget är ganska bra bemöttes av en herre med ”Jag säger bara en sak: Gislaved!”.

Jönsson utreder olika (bort)förklaringar till vad eventuell vanvård, övergrepp, tvång och försummelser beror på. Resursbrister? Ja, kanske. Men alla vet att det kan skilja sig som natt och dag i atmosfär, bemötande och vårdkvalitet mellan olika avdelningar, men med samma formella resurser.

 
Bristande utbildning eller ”kompetens”, som det heter idag? Nja, ett foto av föreståndarinnan Edit Berglund på ålderdomshemmet i Brunflo visar att hon har en armbindel på uniformen – hon hade gått Fattigvårdsförbundets kurs, vilket var mer än vad många andra hade. (Ett vanligt ärende i Fattigvårdsförbundets tidskrift var att outbildade släktingar till fattigvårdsstyrelseledamöter fick företräde till dessa tjänster...)

  En tid efter avtjänat straff (100 kr böter) befanns det att frkn Berglund hittat arbete, på rekommendation av kommunalkassören, som föreståndarinna på Gällö ålderdomshem i dåvarande grannkommunen Sundsjö... (Sedan fick hon avtjäna ett villkorligt enmånadsstraff.)

 
Det var i alla fall skandalen med tre självmord och annat mystiskt i Brunflo och i Älekulla samma år som gjorde att socialminister Gunnar Sträng tillsatte 1952 års Åldringsvårdsutredning (SOU 1956:1). Redan i hans radioanförande om detta (26 maj 1952) stod det klart att man skulle komma fram till att hemvård var tidens melodi. Det som fortfarande 1949 var orealistiskt och alltför dyrt, var plötsligt både praktiskt, humant och – billigast.

Vad gör man när en skandal inträffar? Olika strategier, mer eller mindre lyckade, beskrivs av Jönsson. Ryggmärksreflexen är att förneka den, både idag och tidigare.

  De historiska fallen berörs av Jönsson först i slutet av boken, men har intresserat mig av gammalt. Vid rättegången i Brunflofallet hade fattigvårdsstyrelsen således ”aldrig hört om missförhållanden”, ej heller tillsynsläkaren vid sina sjukbesök och sammanträden med fattigvårdsstyrelsen.

 
Vid rättegången framhöll försvarsadvokat Hellborn att bristen på klagomål var ”ett starkt bevis för att det helt enkelt inte funnits något att klaga över. Vi lever inte i medeltiden och våra dagars åldringar vet säkert vilka möjligheter som står till buds, när det gäller att klaga över den socialvård de får”.

 
Uppgifterna har jag från klipp ur Jämtlands Tidning/ÖstersundsPosten och Bror Halvarsson i Brunflo, som hade sin egen mormor där, också hon ytterligt illa behandlad av föreståndarinnan. Dessutom försvann alla tillhörigheter både för henne och flera andra efter dödsfallen.

 
Jag kommer att tänka på Gustav Isacsson, som berättat hur han i sitt första arbete 1948 som kommunalkamrer i Färila hemma hos fattigvårdsstyrelsens ordförande, en gammal storbonde, såg en mängd klockor upphängda i sina kedjor på väggen. Såna skulle inte fattighjon ha och de var väl för sitt ringa värdes skull beslagtagna av kommunen (legalt sett korrekt), men möjligen blev de kvar på väggen.

Det andra fallet, som också nämns i Ivar Los bok (1952), handlar om Älekulla. Jag har letat fram vad Borås Tidning skrev därom. Det inleds (22 juli 1951) under rubriken ”Lömskt förtal i Älekulla om ålderdomshemmet”, baserat på en intervju med fattigvårdsordföranden i kommunen, som avfärdade rykten på bygden om missförhållanden som ”ren dikt”.

  Socialstyrelsen gjorde en mindre men snabb utredning, föreståndarinnan entledigades (man förnekade dock att hon fått sparken: hon skulle ”ändå sluta”) och ordföranden fick en ”mild tillrättavisning”.
  Ny rubrik: ”Ingen åtgärd i allet Älekulla ålderdomshem” (3 aug. -51). Nu hade det blivit ett ”fall” åtminstone. Vid den här tiden var media nog mindre självständiga visavis myndigheternas verklighetsbeskrivningar än idag, men det skulle snart ändra sig. Debatten om äldreomsorgen kan ses som en stormsvala.

 
Underbart är radioprogrammet i november 1949 där Ivar Lo debatterar med ”överheten”, som i skepnad av Ali Berggren (som senare tillskyndade Institutet för gerontologi) låter förstå att man tagit del och att det inte är några nyheter, varpå Ivar Lo tar hem spelet med en kort replik: ”Desto värre!” (Hörde Ni 890-899).

  Att ifrågasätta och till och med avbryta etablerad klokskap var något nytt. Tiden var inne: hela 1950-talet var späckat av skandaler.

Vi minns Vilhelm Moberg, med hans uppgörelse med rättsröteaffärerna och hans bok Att ställa överheten till svars är fortfarande fascinerande läsning. Här är till exempel rådman Lundquist som till slut – formellt sjukskriven – måste bäras in på bår vid rättegången.

 
Den var svår att få till, men nödvändig för att inte medborgarna skulle helt tappa förtroendet för rättssystemet. Lundqvist hade bland annat förskingrat pengar för en person, som han såg till att få insydd på sinnessjukhus (tidens term) när marken började brännas. Hela det gamla överhetliga Sverige var ifrågasatt på 1950-talet och har inte repat sig helt efter den betan.

 
Skandaler kanske har en funktion i den meningen att de, i bästa fall, leder till kursomläggning. I själva verket var Ivar Lo:s krav på hemvård i stället för vårdhem inget nytt. Många hade länge propagerat för hemhjälp och hemsjukvård och viss sådan verksamhet hade startas av frivilliga, men i stort ignorerades eller motarbetades detta av lokala och statliga myndigheter.

 
Försiktiga kommunala initiativ att med improvisationer stödja skröpliga äldre i pensionärshemmen fördömdes också (SOU 1946:52). Visst hade Ivar Lo-Johanssons reportage en avgörande betydelse (läs David Gaunt och Göran Lantz's bok om detta) men det behövdes en skandal.

En annan typ av missförhållanden är den dödande tristess, som många tycker vidlåder dagens institutionsbaserade omsorg. Att (tvingas) bo hemma med stor skröplighet kan för övrigt också ha sina sidor... Det är tyvärr inte heller nytt, men har också kunnat påverkas med en ”skandal”.

  Lis Asklunds TV-reportage 1966 (som bok Dom sitter och dom ligger 1967) ledde till att terapiverksamhet startades och ganska många år på 1970-talet redovisade kommunerna sina ambitioner på det området i statistiken, men sedan förföll detta efter hand.

 
Givetvis är detta inte en isolerad svensk företeelse. Kritiken av ”dödens väntrum” är internationell (se El Pais 24 okt 2006). Jönsson gör oss också en tjänst genom att referera en del viktig utländsk litteratur om vanvård och övergrepp (”elder abuse”).

  Man har samma typ av diskussion utomlands, även om vanvård sällan når samma mediala uppmärksamhet eller blir förstasides- och löpsedelsstoff som i Norden (jag har även sett danska och norska exempel). Ett mycket intressant kapitel handlar om en amerikansk vårdskandal, som Jönsson bevittnade från ringside.

 
Att vinstmotiv kan medverka till dålig vårdkvalitet är uppenbart och är ju väl känt sedan tidigare. Redan för 30 år sedan publicerades en hårresande beskrivning och analys av vårdhemsindustrin, där också svaga tillsynsmyndigheter fick sina fiskar varma (Mendelson 1974).

  Men, några av de bästa ställen jag sett var privatdrivna. Att något är privat innebär för övrigt inte alltid att det är vinstdrivet, vi svenskar blandar lätt ihop begreppen.

Kanske är den svenska eller nordiska synen på staten och det offentliga mer positiv än i många andra länder och därför eventuella besvikelser också mer svårhanterliga?

  I Norden har vi vår speciella tradition ända från 1500-talet med det lokala ansvaret för fattiga och gamla, det som i tidens fullbordan blev dagens socialvård. Så länge vi har förtroende för verksamheten är vi också villiga att betala våra ganska höga skatter för den.

En annan viktig sak som berörs i förbigående av Jönsson är att många har direkt eller indirekt erfarenhet av offentlig omsorg. Det gäller dessutom förmodligen fler nu än förr. Kring 1950 slutade cirka 15 procent av de äldre sitt liv på institution och många av dem var barnlösa. Någon annan omsorg fanns ej då.

  På 1970-talet kom cirka 50 procent av de äldre förr eller senare att använda offentlig omsorg, idag är det kanske 90 procent, ur alla samhällsskikt. Omsorgen når fler – inte färre – än förr, men kortare tid. Och många av dem är våra föräldrar eller anhöriga på annat vis. Vi är många som kan och bör se och värdera omsorgen.

Referenser:

Mendelson, Mary Adelaide 1974, Tender, loving greed.

New York: Random House.

Håkan Jönsson, Vårdskandaler i perspektiv.

Égalité bokförlag 2006.