Institutionsvården ersattes av kvarboendeprincipen. Nu har pendeln åter svängt och en nysatsning på särskilt boende ligger för dörren. Docent Lennarth Johansson ser risker med denna utveckling.

När socialtjänstlagen kom i början av 1980-talet, förde den med sig en andra våg av hemmaboendeideologi. Principerna hette normalisering och självbestämmande. Socialtjänstlagen skulle borga för att äldre människor skulle kunna bo kvar hemma så länge som möjligt.

 
På 1990-talet kom Ädelreformen som bland annat syftade till att decentralisera vården och omsorgen; från institutionsvård till hemvård. Här betonades också att kvarboendeprincipen skulle gälla även om man bodde i någon form av äldreboende.

I början av 2000-talet präglas politiken igen av hemmaboendeideologin. En viktig skillnad är att det denna gång inte skett någon samtidig utbyggnad av institutionsvården. Tvärtom anser kommunerna sig inte ha råd med samma nivå på institutionsvården som tidigare och avvecklar därför platser, framförallt i servicehusen.

  Följden har blivit att under de senaste fem-sex åren har platser i särskilt boende försvunnit i nästan varenda kommun i landet. Som motiv pekar man på en långsammare befolkningsutveckling och därmed vikande efterfrågan.

  Bättre boendestandard och allmän service och att pensionärerna är allt piggare gör att allt fler vill bo kvar hemma. Strategin är att i första hand tillgodose behoven av vård och omsorg i det egna hemmet.

 
Minskningen av antalet platser i äldreboendet har de senaste åren väckt ett stigande missnöje som kulminerade inför valet 2006. Alla politiska partier var nu ense om att det behövdes en mycket kraftig (åter)utbyggnad av det särskilda boendet och framförallt pekade man på behovet av servicehus!

  Man var lika eniga om att äldre skulle ha rätt till en plats i äldreboende, när man så själv ville. Sällan har politiken – eller retoriken – signalerat ett sådant tydligt paradigmskifte i riktning mot en kraftig utbyggnad av institutionsvården. Alltså en utveckling från ”hemvård till vårdhem”!

 
Vad är det som gör att man vill flytta på äldre dar? Att som pensionär byta bostad är något som inte sker så ofta. Äldre flyttar mer sällan än yngre personer. En vanlig orsak till att äldre personer flyttar är förändrade familjeförhållanden, vanligtvis att maken/makan gått bort.

  Många kvinnor flyttar till en mindre bostad när de blir ensamma, något som ofta påskyndas av att deras ekonomi försämrats när de blivit ensamstående.

 
Att komma närmare anhöriga är en annan orsak till flyttningar. Det är däremot ovanligt att äldre personer bor med sina barn. De flesta äldre personer bor ändå nära sina barn.

  En annan tendens är att vissa äldre personer flyttar utomlands, vilket beror på att de som tidigare invandrat till Sverige, återvänder till sina ursprungsländer. En annan trend är att svenskar flyttar utomlands för att komma till ett varmare klimat, något som förväntas öka i framtiden.

 
Att själv ta initiativ till att flytta till en bekvämare bostad på äldre dar stöter ofta på många hinder på grund av brister i utbudet, att den äldre inte har råd eller helt enkelt inte vill flytta från sitt gamla hem. I dessa sammanhang har socialtjänsten och dess utbud av särskilt boende ibland blivit lösningen. Flyttningen motiveras som ett behov av vård och omsorg, när det snarare handlar om behov av en bättre bostad.

 
Villkoren för att bevilja en plats i äldreboende har också skiftat över tid beroende på efterfrågan och tillgång. Detta har bidragit till att folk i allmänhet har uppfattat det som en rättighet att få plats på äldreboende på äldre dar. Något som nu används som argument för att radikalt bygga ut äldreboendet.

Vad är det då som gör att man tvingas flytta hemifrån? Vanligtvis startar processen med att den äldre blir sjuk och måste åka till sjukhus. Efter en kort tids vistelse på sjukhus skrivs man ut och är man då inte återställd, återstår vanligtvis ett kommunalt korttidsboende.

 
Den avgörande faktorn för att kunna återgå hem igen efter en sjukhusvistelse är huruvida man har någon anhörig som kan hjälpa. En ytterligare kritisk faktor är om den hjälpbehövande är demenssjuk eller inte. Om så är fallet och sjukdomen framskriden, är kvarboendet helt och hållet en fråga om det finns någon anhörig som kan hjälpa eller ej.

Om anhöriga sviktar och inte längre orkar hjälpa, slutar situationen ofta med att man måste ordna en plats i något äldreboende. Samtidigt måste man också komma ihåg att när vårdbehoven gör sig påminda, handlar det om ensamboende personer, i de allra flesta fall kvinnor. De har alltså ingen make hemma, utan får ofta lita till en närboende dotter.

 
Under senare år har vård och omsorgsresurser prioriterats till de mest sjuka och hjälpbehövande äldre. Detta i kombination med uttalad kvarboendeideologi innebär att äldrevården allt mer handlar om vård i livets slut, en utveckling som med all sannolikhet kommer att förstärkas i framtiden.

I och med att vården av äldre alltmer bedrivs med hemmet som arena, blir det än mer vanligt med en nära kontakt med anhöriga. I detta krävs ett förhållningssätt som respekterar parternas villkor. Kan man till exempel inte säkra en fungerande smärtlindring, måste en fortsatt vård i hemmet ifrågasättas. Kan man inte möta de anhöriga och deras ångest och oro, kan heller inte vården i hemmet bli bra.

 
En önskan att flytta till äldreboende kan också växa fram som en reaktion på hur vården och omsorgen (inte) fungerar hemma. Man kan fråga sig hur minskningen av platser i äldreboendet uppfattas av de äldre och inte minst av deras anhöriga.

  Dessa neddragningar av platser – hur välmotiverade de än kan vara i ett ”objektivt” perspektiv – kan innebära att man sänder en signal till de äldre och deras anhöriga att nu blir det ännu svårare att få plats i äldreboende. Varje plats som försvinner kan upplevas som att man lägger ett allt större ansvar på anhöriga, som redan tidigare har ansvarat för merparten av den vård och omsorg som äldre får och behöver.

 
Även om kommunen utökar hemtjänsten, kanske det inte räcker till för att skapa den trygghet som krävs för den äldre att fortsätta vilja bo kvar hemma. I så fall kan förtroendet för hemvården vara förbrukat både hos den äldre och den anhöriga.

Nu finns en opinion som kräver en fördubbling av institutionsbeståndet och att en plats i äldreboendet ska finnas för alla som vill ha. Frågan är om detta beror på att institutionsvården är bättre. Av tradition – rätt eller fel – förknippar de flesta institutionsvård med en högre grad av medicinsk trygghet, samvaro med andra och att man som anhörig inte längre behöver bära huvudansvaret för den äldres väl och ve.

 
När man som äldre känner sig otrygg i hemvården, när man som anhörig känner att man får ta ett större ansvar än vad man kan klara av, kanske det är naturligt att kräva en plats i äldreboendet.

  Är detta inte samtidigt ett definitivt underbetyg för kvarboendeideologin? Frågan är då om det är fel på ideologin eller om problemet ligger i hur den (inte) har förverkligats. Kanske man kan säga att kvarboendeidologin inte är/varit/blivit folkligt förankrad, därför man aldrig skapat förutsättningar för detta?

 
Kända brister i utbud, bemanning, kompetens, ledarskap och anhörigstöd inom hemvården, i kombination med neddragningen av platser på äldreboendet kan vara förklaringen till att många äldre och deras anhöriga inte känner sig trygga i att bo kvar hemma.

Innebär nu den växande opinionen för en utbyggnad av äldreboendet ett byte av ideologi och politik? Riskerar inte ett snabbt skifte i politiken att medföra att hemvården urholkas ännu mer när resurser och utvecklingskraft fokuseras på institutionsvården?

 
En snabb utbyggnad av äldreboendet kan också medföra att socialtjänsten får agera städgumma för brister i bostadspolitiken igen. Eller, kanske är det dags att gå från verbala till reella satsningar på hemvården, så att äldre människor och deras anhöriga, kan känna sig trygga att bo kvar hemma på äldre dar!