Depression i åldersgruppen 85+ – ofta oupptäckt och dåligt behandlad

Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Läkemedel, Hälsa – ohälsa, Sjukvård, Demens


Depression bland mycket gamla är oftare oupptäckt, dåligt behandlad och leder till fler dödsfall. Det visar en ny doktorsavhandling vid Umeå universitet.

 

Avhandlingen har gjorts av Ellinor Bergdahl som pekar på att kvaliteten på bedömning, behandling och forskning måste förbättras. Syftet med hennes avhandling har varit att undersöka förekomsten av depression bland personer som är äldre än 85 år och att hitta faktorer som hänger samman med sjukdomen i den åldersgruppen. Prognosen har också bedömts.

 
Totalt utvärderades 363 personer. Av dem bodde 242 i Umeå år 2000. Från fem glesbygdskommuner deltog 121 personer år 2002. Samtliga ingick i studien Umeå 85+. 
År 2005 tillfrågades de som fortfarande var i livet från undersökningen år 2000 om de ville ingå i en ny studie. Då kunde 83 personer delta.

 
Förekomsten av depression var 27 procent i tätorten och 34 procent i glesbygdskommunerna. Av de deprimerade hade två tredjedelar en pågående behandling med antidepressiva läkemedel. Hälften svarade på behandlingen.

 

I glesbygdskommunerna behandlades de deprimerade mer sällan med Serotoninåterupptagshämmande mediciner (SSRI). Istället behandlades fler med tricykliska antidepressiva läkemedel.

 
En tredjedel av kvinnorna var deprimerade mot 19 procent av männen. Samma andel kvinnor som män svarade på behandlingen. Depression var dubbelt så vanligt bland studiedeltagare med en demenssjukdom.

 
Att ha upplevt sitt eget barns död under de senaste tio åren hängde samman med depression, speciellt bland män och demenssjuka. I alla delstudier gick personer med depression mer sällan ut oberoende av andra. De fick färre besök och besökte också andra mer sällan. Fler med depression upplevde sig ensamma.

 
En majoritet av dem som var deprimerade år 2000 hade dött under de följande fem åren. Bara en dryg femtedel var fortfarande i livet år 2005 mot nästan dubbelt så många av dem som inte var deprimerade.

 
Av de tretton deprimerade hade bara två personer tillfrisknat. Istället hade en tredjedel av dem som inte var deprimerade år 2000 nu insjuknat. Mindre än hälften av dem behandlades med antidepressiva läkemedel och bara fyra personer av de tio svarade på behandlingen.

 

Ellinor Bergdahl drar slutsatsen att kunskap om depression bland de äldsta är mycket betydelsefull för personal i hälso- och sjukvården. Både fysisk och psykisk hälsa måste undersökas vid kontakter med vården. Mer måste göras för att upptäcka och behandla depression bland dem som bor på institutioner. Det är också viktigt att upprätthålla och stödja de gamlas sociala nätverk.


Hon anser att det behövs både bättre utbildning och mer forskning för att förbättra behandlingsmetoderna. Inte bara de medicinska utan även andra typer av behandling som sociala försök och psykoterapi.
Ska behandlingsstrategierna vid depression vara annorlunda för de gamla än för yngre vuxna? Ska deprimerade demenssjuka ha en annan behandling?

 
Riskfaktorerna för depression vid demens verkar vara andra än för icke-dementa. Det kan tyda på att sjukdomsprocessen vid demens omfattar neurobiologiska förändringar som leder till depression.
Detta är några av de frågor som återstår att besvara enligt Ellinor Bergdahl.

 


Referens:
Bergdahl E (2007).
Depression among the very old.

Doktorsavhandling. Inst. för samhälls- medicin och rehabilitering samt Inst. för klinisk vetenskap, Umeå universitet.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:42 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår