Psykiatrireformen har drygt tio år på nacken. Kristina Larsson anser det nu vara dags att uppmärksamma vården för en grupp som debatten sällan handlat om – äldre personer med psykiska funktionshinder.
Psykisk ohälsa i den vuxna befolkningen är så vanligt att det betecknas som ett folkhälsoproblem. Sett över hela livsloppet beräknas varannan person drabbas av psykisk sjukdom vid något tillfälle under livet.
Omfattningen av psykisk sjukdom bland de äldre är emellertid svårare att uppskatta än bland yngre åldersgrupper eftersom depression, ångest, psykotiska symtom och personlighetsförändringar kan vara tidiga tecken på begynnande demens.
Det förekommer också att psykoser och depression förväxlas med demens. Orsaken är att båda dessa sjukdomar ger kognitiva funktionsnedsättningar som minnesproblem och svårigheter med rums-och tidsuppfattning.
Med utgångspunkt från olika befolkningsbaserade studier kan man ändå uppskatta antalet äldre personer som är drabbade av en psykisk sjukdom av en sådan grad att de kan bli i behov av vård- och omsorgsinsatser från anhöriga eller socialtjänsten (se faktaruta » ).
Det är väl känt att äldre personer med psykisk ohälsa har svårt att hävda sig i konkurrensen om psykiatrins begränsade resurser. Detta slås fast i en Fokusrapport från Stockholms läns landsting och en nationell inventering bekräftar att detta är ett generellt fenomen.
De äldre med psykisk ohälsa har också svårt att hävda sig inom primärvården som prioriterar tillgänglighet för dem som själva söker hjälp. Detta drabbar psykiskt sjuka personer som kanske inte ens vill söka vård, utan måste övertalas.
Till skillnad från exempelvis de demenssjuka så finns ingen anhörigförening som för de äldre psykiskt sjukas talan. De är en tyst grupp som i många fall ”bränt sina skepp” till släktingar och anhöriga. De blir därmed i större utsträckning beroende av att vård- och omsorgspersonal ska föra deras talan.
I ett fåtal områden i landet finns ett välfungerade samarbete mellan psykiatrin och äldreomsorgen. Ett sådant är Västerbotten. I Skellefteå började man redan på 1980-talet bygga upp ett samarbete i samband med att psykiatriska patienter från Umedalens sjukhus skulle flyttas ut i samhället.
I Umeå samarbetade äldrepsykiatri, primärvård och äldreomsorg i ett projekt för att ge god vård till äldre med psykiskt långtidshandikapp, de flesta med psykossjukdom. Kommunen går nu vidare och inrättar ett särskilt boende för denna grupp äldre personer.
Den generella bilden är dock att eldsjälarna finns antingen hos den ena huvudmannen eller hos den andra – endast undantagsvis finns de i samma stad eller kommun och vid samma tillfälle.
Under den närmaste tioårsperioden kommer antalet personer som är 65 år eller äldre att öka med 23 procent. Det innebär att också antalet äldre med psykisk sjukdom eller ohälsa kommer att öka. En del av dem kommer att vara beroende av stöd i det egna hemmet.
Om kommunernas vårdbiträden ska kunna ge ett boendestöd anpassat till de psykiskt funktionshindrade behövs dock både utbildning och handledning, samt att vården organiseras så att man uppnår en hög personkontinuitet.
Särskilt viktigt är detta för personer med schizofreni som kan ha stora svårigheter att anpassa sig till ny personal. Personer med denna diagnos blir lätt stressade och om deras vanor störs kan konflikter och aggressivitet uppstå.
En av huvudpunkterna i psykiatrireformen var kommunernas ansvar för att ordna daglig sysselsättning. Detta behov upphör dock inte vid 65 års ålder, särskilt inte för personer med psykiska funktionshinder som riskerar att fastna i passivitet.
Både de som bor i egen bostad och de som bor i särskilt boende har behov av särskilt anpassade aktiviteter. I många kommuner har man begränsat utbudet av dagverksamheter och de erbjuds framför allt till demenssjuka personer.
För personer med psykiatrisk problematik är ensamhet och isolering en riskfaktor. Om ”kvarboende” ska vara ett alternativ även för äldre med svåra störningar så är det nödvändigt att också dessa personer erbjuds någon form av dagverksamhet.
Vid psykiatrireformen infördes stödformen personligt ombud. Målgruppen är personer med psykiskt funktionshinder som har komplexa behov av vård, stöd och service och som behöver kontakt med socialtjänst, primärvård eller den specialiserade psykiatrin.
Ett personligt ombud ska se till att den psykiskt funktionshindrade får sina behov tillgodosedda utifrån sina lagliga rättigheter. Uppdraget har tolkats som ”att gripa in där andra misslyckats, se till att den enskilde får ökad livskvalitet och ett mer självständigt liv, eller att bistå den enskilde att återta makten över sitt liv”.
Reformen med personligt ombud har fallit väldigt väl ut för yngre personer medan endast en mindre del av de äldre, 8 procent över 65 år, har fått ett personligt ombud.
De äldre psykiskt funktionshindrade har dock rätt att få hjälp i samma utsträckning som yngre personer. Särskilt missbrukare eller de som hotas eller drabbats av hemlöshet kan ha stor hjälp av att få ett personligt ombud.
I rapporten En osynlig grupp. Boendestöd för äldre med psykiska funktionshinder (Stiftelsen Äldrecentrum, 2007:12) ges exempel på verksamheter som på olika sätt hjälper de äldre att bo kvar i egen bostad. En boendestödsverksamhet, en hemtjänstgrupp och en dagverksamhet illustrerar hur man kan organisera arbetet för att hjälpa äldre med psykiska funktionshinder att klara vardagen. I rapporten beskrivs också några särskilda boenden, av olika karaktär, för personer med omfattande psykiska funktionshinder.
Sökning pågår