KRÖNIKA: Att skiljas är att dö en smula

Bertil Torkeull, författare och f.d. chefredaktör
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Från garaget på Kastrup styr jag bilen rätt upp mot en bländande höstsol och på Öresundsbron tycker jag mig flyga, 70 svindlande meter över krusigt vatten.
Nyss skiljdes jag från min yngsta dotter på flygplatsen och grips mellan himmel och hav av den åldrande människans fulla melankoli.

Ser jag henne fler gånger? Om inte – uttryckte jag all min kärlek till henne, fick vi allt sagt som bör sägas mellan ett medelålders barn och hennes far? Plötsligt är jag viktlöst vilsen och landar inte i mig själv förrän jag tio timmar senare fått ett sms att hon kommit fram till sin familj i Brasilien.

 
Att skiljas är att dö en smula. Partir, c'est mourir un peu, säger man på franska, innebörden allt tydligare. Hela mitt liv har jag sökt bota detta onda med dess egen medicin: uppbrottet, ständigt pröva det nya, utmana skilsmässan med dess motsats i en stålsättande besvärjelse. Men verkligheten består.

 

Jag hittar ett brev till min förläggare, daterat dagarna då Dayton-avtalet signerades, jag satt i Dubrovnik vid en kopp kaffe på ett torg, någonstans ebbade Balkan-kriget ut, massgravarna täcktes hjälpligt över. Jag hade åkt dit i spåren av min ungdoms första resa till detta smycke vid  Adriaten, staden nu sargad av granater, framtiden höljd i töcken.

 
En dag, skrev jag, gör vi människor något för sista gången, sänder ett sista vykort till en vän, paddlar en sista natt i månsken, älskar en sista dag under solen. Så sker men ändå – drömmen vill inte släppa att vi än en gång, en sista en, ska få njuta samma frukt, älska bara en gång till. Därför mitt ultimata försök att utforska mina illusioner, förtvivlad över att vapen fick utplåna platsen för en stor kärlek, besatt av att få se det sköna ännu en gång och läsa in ett hopp som icke fanns...

 
Livet som ett ständigt pågående avsked.
I Göteborg arbetade jag för 50 år sedan på tidningen Aftonposten då den oväntat lades ned. Sportredaktören nåddes av budskapet under OS i Melbourne, knackade ned sin sista krönika från ringside under rubriken: ”Mourir c'est partir un peu”, satte orden i fel ordning. Att dö, skrev han, var att skiljas en smula...

 

Vi hade mycket roligt åt detta fatala, finala tryckfel i en tidning som icke mer kunde korrigeras, men senare har jag tänkt: precis så är livet – också: inte ens det vi kallar döden är definitivt, det skiljer oss bara fysiskt från vad vi har kärt, resten är starka minnen av de döda, de tränger sig på, ju äldre man blir desto högljuddare. En dag ska alla medverka i denna stafett som minnet av någon, som en långsiktig påverkan, god eller ond och man kan bli vemodig för mindre. Och tröstad.

 
Det går numer icke en dag utan att jag umgås med min mor och far fastän det är snart ett halvsekel sen han försvann och ett kvartssekel sedan hon. Och hänsovna vänner knackar gärna på fönstret i mitt inre, besöker mig i drömmar och på ensamma bilresor. Jag finner mig själv i samtal med dem i tur och ordning, upplyft, ibland frågande inför oklarheter jag inte hann att reda ut innan de gled in i skuggan...

 
Men de lever. Allt i livet har ett samband. Vår tids blinda kick är att söka utplåna sammanhangen, vi vet inte längre varifrån vi kommer, så vet vi heller icke vart vi är på väg. Generationer stöts från varandra som drivande kontinentsocklar, vi lever snart i skilda världar och – värden. Den gemensamma minnesbanken dräneras och den framtidsdröm jag som naiv student på resa i det forna Jugoslavien fann så ljuvligt löftesrik, är förbytt i famlande frustration.

 

Jag skriver detta samtidigt som vårt land skakas av gatuvåld, klyftan mellan gammal och ung blottläggs och mellan rik och fattig, värdegrunden eroderar och Ordspråksbokens ord ekar: Ett folk utan vision går under.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:42 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår