Männniskan måste komma först

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Hemtjänst och social verksamhet, Åldrandet/Socialgerontologi, Hjälpmedel och tillgänglighet, Organisation och lagstiftning


Många tror att för den som levt med funktionshinder hela livet har det väl ingen betydelse om man blir skröplig. Men det har det försäkrar Riitta-Leena Karlsson, funktionshinderombudsman i Stockholm.

 

Det viktigaste är egentligen inte vilket ord man använder, så länge vi ser människan. Riitta-Leena Karlsson, funktionshinderombudsman i Stockholm förklarar sig.

  – Du är en person med funktionsnedsättning, inte en ”funktionshindrad”. Man måste få vara människa först, sedan har man något annat i sitt bagage på gott och ont.

  – Samtidigt måste man besvära sig med att se vad det är för ett ord man använder och vad det för med sig för förhållningssätt.

 
Riitta-Leena Karlsson menar att det är stor skillnad på att åldras med funktionsnedsättning jämfört med ett normalt åldrande.

  – Jag blir arg när jag hör folk säga att har man levt med ett funktionshinder hela livet har det väl ingen betydelse om man blir skröplig. Men det har det!

  – Det går inte att jämföra dessa äldre personer med en äldre person som levt största delen av sitt liv utan funktionsnedsättning. De har många gånger mer kraft att klara av eventuella ålderskrämpor än den personen som levt med funktionsnedsättningar som har slitit på kroppen i vissa fall ett helt liv.

 

Att vara rullstolsburen eller att ha kommunikationssvårigheter eller en tuff diagnos från livets början innebär dessutom ofta att jag aldrig har kunnat förverkliga mina livsdrömmar. För en äldre människa är det ofta viktigt att ha familj och barn, att ha sina nära och kära och sitt sociala nätverk.

  – Det vanliga för en person med funktionshinder är att tillvaron har inneburit att ha massor av relationer till olika experter och personal som kommit och gått.

 
Det är viktigt att möjligheter ges till ett aktivt socialt liv, säger Riitta-Leena Karlsson och kommer in på tillgänglighet.

  – Det kanske inte går att för mig med rullstol kunna ta mig till föreningslokalen som ligger en trappa upp utan hiss.

 
Enkelt avhjälpta hinder i lokaler och offentliga platser pratar man om i plan- och bygglagen. Dessa hinder ska elimineras till 2010. Det innebär att så snart man har en lokal som vänder sig till allmänheten måste man se till att ordna enkelt avhjälpta hinder som till exempel ramper vid ingång och kontrastmarkeringar för synskadade.

  – Men fortfarande kan en verksamhet ligga en trappa upp utan hiss – hiss räknas nämligen inte som enkelt avhjälpt hinder.

  – Egentligen borde kommunala bidrag till föreningar inte beviljas om verksamheten inte bedrivs i en tillgänglig lokal. Tillgänglig för alla medborgare.

 

Livskvalitet handlar mycket om att kunna ta del av samhället. Annars är min tillvaro minimerad och jag kan inte leva på samma sätt som alla andra. Riitta-Leena Karlsson:

  – Samtidigt är jag beroende av samhällets stödinsatser som prövas stenhårt, till exempel behöver jag ledsagning en gång i veckan för att kunna delta i pensionärsorganisationens verksamhet. Får jag nej till det kan jag heller inte delta.

 
Riitta-Leena Karlsson påpekar att kunskapen är dålig när det gäller att LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, se artikel ») är till för alla åldersgrupper och om rättigheten att få stöd. 
Liksom rätten att överklaga till länsrätten om man anser att till exempel assistanstimmarna är för få och felbedömning kan ha skett.

  – Den praktiseras dåligt överlag för människor som är 65 år och äldre med tuffa behov. Det har länsstyrelserna länge påpekat. Liksom att LSS har fungerat dåligt för människor med psykisk sjukdom, till exempel de med livslånga psykoser och schizofreni.

 
En äldre person med omfattande funktionsnedsättning, tillhörande LSS personkrets, kan i vissa fall ha rätt till personlig assistans.

  – Jämför du i kvalitet måste ju personlig assistent vara betydligt bättre än att vara beroende av hemtjänsten, säger Riitta-Leena Karlsson. Om vi ser in i framtiden och på den i dag yngre generationen med funktionsnedsättningar som är vana att ha assistans. De kommer aldrig att finna sig i att deras tillgång till samhällslivet ska försämras bara för att de blir äldre. Det är en framtidsutmaning!

 

I dag har de yngre sin personliga assistent och de äldre har äldreomsorg. I framtiden lär personer med livslånga omfattande funtionsnedsättningar i alla åldrar efterfråga assistansliknande stöd. Det kräver en del tankeverksamhet hur detta ska fungera både organisatoriskt och resursmässigt.

  – Nu är hela LSS under utredning, så vi får väl se hur det blir framöver. Det finns en smygande risk att skära ner på resurserna enligt LSS i åldrandet; att åberopa att alla åldringar har det lite skraltigt, säger Riitta-Leena Karlsson.

 
Här blir vår syn på livskvaliteten för äldre personer med livslånga funktionshinder synliga.

  – Signaler finns om att mitt liv har tydligen varit lite lyxigt när jag har haft assistent och blivit beroende av att kunna få hjälp i de simplaste vardagligaste situationer, som till exempel att få hjälp med ett glas vatten när jag vill och inte behöva vänta på hemtjänsten.

  – Nu när jag blivit äldre finns en risk att jag ska göra avkall på detta.

 
Riitta-Leena Karlsson tittar på hur vi befinner oss i olika organisationer i olika åldrar.

  – Livet ser helt annorlunda ut efter 65 år. Det händer att en person med funktionsnedsättning får stödinsatser inom handikappomsorgen till dess han fyller 65, sedan flyttas han till äldreomsorgens handläggare.

  Där ser man kanske på hans behov på ett helt annat sätt. Riitta-Leena Karlsson har sett alldeles för många exempel på detta. Färre antal timmar till ledsagning och assistans, det vill säga möjligheten att delta i aktiviteter som man har deltagit i tidigare minskar.

 

Bedömningen blir ibland snålare när personen fyllt 65. Personen själv har svårt att förstå vad skillnaden mellan före och efter består av.

  – Jag påstår att det finns olika kulturer i olika organisationer och i delar av administrerandet. Kanske har handläggare inom området funktionshinder en annan kunskap och ett annat synsätt där man ser på hur yngre människor utan funktionshinder lever.

  Medan man inom äldreomsorgen jämför med andra äldre som får äldreomsorg. Deras jämförelsematerial kanske är 90-åringar med omfattande behov. Istället för att jämföra med andra 65-åringar. Hur ser livet ut för en 65-åring i allmänhet?


 
– Personen med omfattande livslånga funktionsnedsättningar åldras och kommer in i äldreomsorgen, vilket ställer nya krav på personalen där. Hur ska äldreomsorgen organisera sig för att ständigt kunna se till den enskilda personens behov? Man måste samarbeta mellan organisationerna och avdelningarna. 
Man måste sy ihop de kompetenser som krävs för att se till den här personens olika behov.


 
Men de här gränserna i administrationen och organisationen vad gäller stödet blir gärna till tjocka väggar. Betalningsansvaret blir styrande, man spar inom sin organisation. Man vill att personens rättigheter ska antingen vara inom den avdelningen eller den här. Inte att man kan få en del från oss och en del från er.

  – Det finns både åldersgränser och diagnosgränser som inte gagnar personens välbefinnande och stoppar de stöd som personen har rätt till.

  – Man måste vara tillverkad i provrör för att passa i en sådan här organisation. Bara för att man har en diagnos är man inte vaccinerad mot andra diagnoser och sjukdomar.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:42 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 4/2007 • Att åldras med funktionsnedsättning »




FAKTA | Ombudsmän för funktionshinder
Förkortas FO och verkar direkt under kommunstyrelsen i Stockholms stad. Handlägger inte enskilda ärenden och företräder inte enskilda medborgare.
Läs mer »

Loading   Sökning pågår