Mjukmassage är ibland ifrågasatt. Sjuksköterskan Berit Seiger Cronfalk är utövare och forskar på metoden. Hon ser massagen som en tyst dialog.

Mjukmassage, även kallad taktil massage, är mjuk men fast massage av huden. Syftet är att skapa en trygg situation för den sjuka människan. Massagen görs efter ett strukturerat mönster, allt för att personen så småningom ska känna igen den varma handen och rörelserna.
  Själva igenkännandet är viktigt inte minst för en person med en demenssjukdom. Men en förutsättning är att det måste finnas ett möte och acceptans före den fysiska beröringen.

Sjuksköterskan Berit Seiger Cronfalk berättar om sin forskning i det som hon benämner mjukmassage.
  – Mjukmassage säger mer än andra begrepp som till exempel taktil massage eller taktil stimuli. Mjukmassage är också vad SBU (se artikel ») använder som paraplybegrepp i sin rapport från 2002.

Berit Seiger Cronfalk ska disputera i höst vid Karolinska Institutet, dagligdags finns hon på FoUU-enheten vid Stockholms Sjukhem.

Studier om mjukmassage finns inom den palliativa vården med cancersjuka personer såväl som inom vården av demenssjuka. Det rör sig då i huvudsak om kvantitativa studier med syfte att söka symtomlindrande effekter på till exempel smärta, illamående. Få studier är gjorda med kvalitativa metoder där upplevelsen av att få massage beskrivs genom intervjuer.

Berit Seiger Cronfalk har i sin forskning därför fokuserat på att intervjua personer i livets slutskede och som får massage; patienter och närstående.
  – Det är alltid svårt att finna evidens med en sådan metod, säger Berit Seiger Cronfalk. En person med demenssjukdom kan kanske inte uttrycka mer än enstaka ord. Hur ska man se och tolka effekter då?

En annan svårighet kan uppstå i större studier med kontrollgrupper. Här är problemet av etisk art då massage ges till en grupp personer med demenssjukdom medan kontrollgruppen inte erbjuds detta. 
  – Fysisk beröring är en förutsättning i all omvårdnad, inte minst inom demensvården. Man tvättar personen, duschar, hjälper till vid toalettbesök, klär på henne, hjälper till vid matbordet och så vidare.

Det finns en hel del forskning om personalens förhållningssätt kring olika former av beröring. Hon berättar att man brukar tala om fem olika kategorier av beröring:

• Sammanlänkande (kontaktskapande)
• Social (hälsa och ta i hand)
• Tröstande (en tröstande klapp eller kram)
• Instrumentell (tvätta personen i omvårdnaden)
• Orienterande (bli vägledd hur man kan göra vid matbordet)

I studier om hur och vilken form av beröring sjuksköterskor använder i sitt arbete är den instrumentella beröringen den vanligaste. Det tycker inte Berit Seiger Cronfalk är förvånande.
  – Det tragiska är att den tröstande kommer längst ned på listan. 
  – Mjukmassage skulle kunna ligga inom kategorin tröstande beröring i det ordinarie omvårdnadsarbetet. Den upplevs som snäll beröring som också ger tröst. Den äldre känner sig trygg och en del uttrycker att de känner igen den snälla, ömsinta beröringen från barndomen.

  – Personalen är ofta entusiastisk inför den här metoden. Men när de efter utbildningen kommer tillbaka till sitt ordinarie omvårdnadsarbete kanske organisationen inte har den struktur som krävs, det vill säga man upplever att tiden inte räcker till. Men det måste få ta lite tid att ge mjukmassage. För det tar tid, framför allt i början, därför behövs ett tillåtande klimat och stöd från både ledning och arbetskamrater.

Hon påpekar också att det finns personer som inte vill ha eller ge beröring.
  – När en person inte vill får man inte bli stött och ta det personligt, utan respektera detta.

Själv använder Berit Seiger Cronfalk mest hand- och fotmassage. Genom att personen inte behöver ta av kläderna kan man minimera känslan av att känna sig utelämnad eller exponerad. Hon bedömer att det tar omkring 20 minuter att ge hand- alternativt fotmassage. I sina studier har den relativt korta beröringen visat sig ge god effekt, på både friska och sjuka personer.
  – Jag kan tycka att 20 minuter under en hel arbetsdag är kort tid och tar man sig den tiden kan det vara av stort värde för både personen som får ta emot men även för den som ger.

Berit Seiger Cronfalk berättar om en man som var svårt demenssjuk och som hade ett stort sår i ena handflatan. Varje dag skulle såret skötas och läggas om. Mannen höll handen hårt knuten. Personalen försökte få upp den medan mannen bara blev argare och låste handen. 
  – Det blev en stund på dagen som personalen laddade inför. Kanske lite handmassage kunde hjälpa? Jag tog hans hand och höll den i min och strök över den.
  – I början tog det tio minuter innan vi fick upp handen så att hela handflatan syntes. Men allt eftersom mannen kände igen de mjuka rörelserna öppnades handen allt snabbare.

Samma resultat har hon sett när det gäller personer som är oroliga och har ångest.
  – Trots att jag ger hand- och fotmassage upplevs effekt av avslappning i hela kroppen.
  – Det handlar egentligen om väldigt enkla medel. Jag vill med min forskning visa att metoden hör hemma i det dagliga omvårdnadsarbetet men för att nå dit måste metoden systematiskt granskas och utvärderas för att få en evidensbas, säger Berit Seiger Cronfalk.

Samtidigt är hon medveten om att metoden används dagligen.
  – Desto viktigare att formulera en bas som kan ge trygghet för personalen i sitt arbete. 
  – En äldre man kan inte sova, han får fotmassage och somnar. Men var det på grund av massagen? De här metoderna blir alltid ifrågasatta. Därför är det viktigt att dokumentera vad man gör och varför. Se effekterna men också reflektera över vad som händer. Vad är vad? Är det kliniskt relevant?

Själv är hon övertygad om att de effekter man ser av mjukmassage är en sammanlagd helhet av mötet, uppmärksamheten, bekräftelsen och beröringen.
  – Det är som en dialog i tysthet, säger hon. Under beröringen kommer jag nära patienten även om vi är tysta. Man ger något men får också tillbaka.
  – Ordet massage kan vara laddat för en del. Men all personal smörjer ju in fötterna på dem de vårdar? För mig är det egentligen ingen skillnad.