Vi måste fortsätta att ha anpassade fysiska miljöer för personer med demenssjukdom som inte längre kan bo hemma. Det säger PO Sandman, professor i omvårdnad vid Umeå universitet.

  – Det betyder småskalighet. Konsensus av all beprövad erfarenhet visar att om det bor fler än 6-8 personer inom ett boende blir det institution. Då blir personalen beroende av att etablera generella rutiner, vilket inte är förenligt med god demensvård som kräver individuell omvårdnad.

Man kan naturligtvis, påpekar PO Sandman, etablera flera mindre enheter ihop för att dra organisatoriska fördelar.
  – Vården måste vara personcentrerad, vilket innebär att det är viktigt att veta vem som är personen bakom sjukdomen. Vilket i sin tur kräver god personkontinuitet.
  – Vård och omsorg måste vara organiserad så att arbetstiderna blir bra för personalen, samtidigt som det finns en kontinuitet för personen med demenssjukdom.

PO Sandman menar att en god demensvård bygger på kommunikation. Det förutsätter att vi ser den demenssjuke som en person med förmåga att kunna uttrycka sig verbalt eller icke-verbalt.
  – Det finns ett krav på dem som vårdar att anstränga sig för att förstå och göra sig förstådda. För att det ska fungera krävs bland annat ett förändrat tempo där personalen får tid att tolka den specifika personen.

Viktigt är också att ha en utökad samverkan med närstående.
  – Det innebär att vi måste erbjuda individuellt anpassat stöd till anhöriga för att de ska orka. Det bygger återigen på en organisation som ger personkontinuitet, det vill säga att det är en och samma person som familjen har kontakt med.
  – Sist men inte minst visar beprövad erfarenhet också att omvårdnaden måste vara differentierad. Man ska till exempel inte blanda personer med demenssjukdom med icke-dementa.