Minnet väcks av tallbarrsdoft och lingonskog, av en stilla tjärn i skogen eller av flammande höstlöv. Minnet av min moster, hon som var min andra mamma och hos vilken jag tillbringade alla barndomens somrar.

Hon flyttade ensam tvärs över landet som var Norge, från väst till öst, till den bygd som hon kom att älska så. Hon började arbeta på ”gammelhjemmet” i byn och kunde muntra upp de gamla – och senare den lilla systerdotter som var jag – med vilda danser när andan föll på.

 
Däremellan föll hon ner i dalar och blev tyst och inbunden, en sinnesstämning som bröts när hon fick ge sig ut med ränsel och matsäck på tur. För mig förevisade hon varje blomma och varje blad som ett under. I dessa norska skogar doldes sedan länge övergivna fäbodvallar och som ingen annan kunde hon i andanom måla upp bilder av hur livet måtte ha tett sig i ”gamle dager”.

Mycket folk, städer och oförutsedda händelser gjorde henne skygg. Tryggheten fanns i regelbundna rutiner och med gamla bekanta och vänner. Både hon och min morbror skötte sina arbeten i det egna hemmet, han som skomakare, hon som självlärd tapetserare. Deras närmsta barn var jag, några egna fick de inte.

 
Varje vecka gick hon med färdiglästa veckotidningar till ”gammelhjemmet” och satt ner en stund hos alla hon kände som bodde där, och det var de allra flesta. Dit skulle hon själv flytta den dag hon inte längre orkade ta sig ut i skogen. Hon överlevde min morbror med elva år, sedan sade det egna hjärtat stopp. Någon flytt blev det aldrig för henne. Hon dog mellan gräsklippning och tvätt, mellan fågelmatning och bärplockning.

De sista bilderna som togs på min moster är från en skogstur – hon sitter i blåbärsriset med kaffekopp och smörgås och hon skrattar. Dit hade goda vänner kört henne med bil, hon orkade inte riktigt vandra som förr. Hur hade hon, med sin starka integritet, sin frihetslängtan och sin skygghet klarat att flytta? Den frågan behövde aldrig besvaras, men hon var ändå trygg med vetskapen om att en plats fanns för henne, om hon hade behövt den. Den tryggheten borde alla få känna, i den ovisshet som är inbyggd i livet och åldrandet.

Ett par i min närhet var runt 90 – han strax över, hon strax under – då de flyttade till en bekvämare lägenhet. I den gamla fanns en trappa som hustruns knän inte längre orkade med. Inte länge efter flytten ramlade mannen och bröt lårbenshalsen. Han flyttades flera gånger och blev förvirrad av nya omgivningar och kanske av medicinerna. Han klarade en del och skickades snart hem till sin hustru som vid det laget visserligen knappt kunde gå men som ändå väntades sköta om honom. När han efter en tid gick bort ville hustrun flytta till ett äldreboende. Hon fick nej.

 
Hon kunde inte längre hålla reda på sina mediciner. Hon ramlade ofta. Hon mindes inte vad eller om hon hade ätit. Biståndsbedömaren gav ett skriftligt avslag, trots att hon bedömde att flyttbehov fanns. Det gjordes fullt medvetet, ty då kunde beslutet överklagas till länsrätten. Så skedde och till sist fick hon flytta. En inte alltför ovanlig historia.

Vi måste ta eget ansvar, medan vi ännu är pigga, säger nu många kloka och rationellt tänkande personer. Vi är ju så många som blir 80+ om tio tjugo år. Senast runt 70 är det dags att flytta, hur rörlig man än må vara till kropp och själ, sa en av alla experter helt nyligen.

 
Själva tittar vi lite tvehågset – vi är lika med en trettiotalist och en fyrtiotalist – på lite mer praktiska lägenheter just nu. Ofta har vi vänt inför pyramidhöga trappor i portgångarna. Bäst att gardera med hiss ända ner. Men hur garderar man mot en smygande känsla av ängslan inför åldrandet, inför att kanske tappa kontrollen? Jag tänker på min norska moster och hoppas att tallbarrsdoft och lingonskog ska fortsätta väcka hennes minne hos mig, om än det mesta annat skulle försvinna i glömska.