Tidigare forskning har visat att kvinnor löper större risk att drabbas av demens. Sambandet finns även i en stor studie i Göteborg – men endast bland de allra äldsta.

Den så kallade 95+-studien är en longitudinell populationsstudie av demens och andra psykiska störningar. Deltagarna var födda mellan den 1 juli 1901 och den 31 december 1903. Läkare och doktorand Anne Börjesson Hanson har tillsammans med sina medarbetare träffat dessa personer och deras närstående. De har gjort demensutredning på dem och ställt diagnos.
  – Dessa allra äldsta kommer sällan ifråga när det gäller utredning och behandling, säger Anne Börjesson Hanson. Det gäller både demens och depression.

Studien började 1996 och fram till 1998 undersöktes 338 deltagare. Forskarna har följt dem vid 95, 97, 99 års ålder och sedan varje år till dess de avlider. De allra flesta bor i någon form av äldreboende.
95+-studien visar, precis som flera andra studier, att cirka hälften har en demenssjukdom i den här åldern. Hälften av dem som har en demenssjukdom är döda efter ett och ett halvt år medan de icke-dementa lever i genomsnitt tre år till.

För inte så länge sedan ansågs kvinnligt kön vara en riskfaktor för demenssjukdom. I populationstudierna från Göteborg, som följt personer från 70 år och uppåt, ser man inga könsskillnader – förrän efter 85 år. Anne Börjesson Hansons studier visar att vid 95 års ålder har 56 procent av kvinnorna fått en demenssjukdom medan endast 37 procent av männen har drabbats.
  – Varför det är så vet vi inte. I de här åldrarna är männen färre.
Hjärt-kärlsjukdomar drabbar män oftare än kvinnor i den här generationen och vilket innebär att fler män redan dött bort.
  – Det kan vara så att de män som har överlevt och blivit så här gamla är någon form av elit, de tuffaste. Men det är bara spekulationer.
 
Hon påpekar att långt ifrån alla äldre personer drabbas av demens – inte ens i de allra högsta åldrarna. Hon berättar om en kvinna som levde till strax före sin 106-års dag. 
  – Då gav hon nog upp men hon bodde hemma till slutet.
  Kvinnan bodde på landsbygden. Under sitt yrkesverksamma liv var hon lärarinna inne i Göteborg och gick varje morgon flera kilometer till tåget som skulle ta henne in till staden. På eftermiddagen samma sak i motsatt riktning och då hem till jordbruket som skulle skötas. Kvinnan hade ingen demenssjukdom och 95 år gammal gick hon en bergsklättringskurs och blev avbildad i tidningen med hjälm och sele.
  – Hon var angelägen om forskningen, så när hon skulle dö kallade hon på oss för att försäkra sig om att hon skulle obduceras. Hon ville bidra till forskningen.

Anne Börjesson Hanson har gjort vidare studier på de personer som inte har en demenssjukdom. Hon ser generellt att psykiska symtom ökar i det höga åldrandet. Den markanta ökningen sker någonstans mellan 75 och 85 år. Riskfaktorer för depression ökar i åldrandet; ensamhet, sorgen efter en nära anhörigs död, fysisk nedsättning. Alltför få äldre personer med depression eller ångestsjukdom som blir upptäckta, får en diagnos och behandling. 
  – En anledning kan vara att det anses vara normalt att vara nedstämd och viljelös när man är så gammal. Men det är aldrig normalt att ha en depression oavsett ålder. 

Idag är omkring 70 000 personer i Sverige 90 år och äldre. Bland dem som inte är dementa, så lider ungefär var femte person av en depression och mindre än var tionde av de deprimerade får antidepressiv behandling. Anne Börjesson Hanson: 
  – Även de riktigt gamla ska ha möjlighet till ett bra liv livet ut. De har rätt till behandling! Här är det viktigt att vård- och omsorgspersonal är uppmärksamma.  

Fotnot:
Anne Börjesson Hanson disputerar den 9 maj 2008 vid Göteborgs universitet.