Jag hör lite dåligt sa kvinnan bredvid mig på bussen. Det kom som en ursäkt då hon inte hade svarat på en medpassagerares fråga.
  – Jag är 95 år, men jag kommer fortfarande ihåg vad jag heter och var jag bor, sa hon och log retsamt med varma pliriga ögon.

95 år! Sådan vill jag också bli, var min första tanke. Hon satt där på väg hem genom storstaden med händerna vilande på käppkryckan. Hon hade ätit lunch hos en väninna. En trevlig långlunch sa hon.

Kvinnan gjorde mig innerligt glad. Visst hör man ofta talas om pigga och friska äldre människor. De som deltar i Vasaloppet, åker slalom med sina barnbarnsbarn eller hoppar fallskärm för första gången vid 90. De som i media får stå som motvikt mot de larmrapporter om gamla som far illa av bristerna i vård och omsorg.

Den här kvinnan bredvid mig på bussen var en alldeles vanlig människa som inte hade drabbats av åldrandets baksida mer än möjligen en hörselnedsättning. Hon fick mig definitivt på gott humör.

Jag kom att tänka på glaset som kan ses antingen som halvfullt eller halvtomt. Hon var ett levande bevis på det halvfulla. Med det menar jag att hon verkade tillhöra de 50 procent som inte har drabbats av en demenssjukdom i den åldern. Det halvtomma glaset säger att drygt hälften av alla 95+ har någon form av demenssjukdom.

För tjugo år sedan visste vi väldigt lite om vad demens var. Senilitet och glömska var väl något som hörde till när man blev gammal...?

Idag räknas demenssjukdom in bland folksjukdomarna. Vi vet att många drabbas och att det finns olika former av demens. Även om, som en sjuksköterska berättade för mig, de flesta vill kalla det för Alzheimers sjukdom. ”Det låter liksom lite bättre, det har blivit accepterat och är inte lika skämmigt som demens”.

Forskningen om demenssjukdomar har accelererat under dessa drygt 20 åren. Idag finns mediciner som kan lindra symptomen ett tag, nya försök med vaccin pågår, men ännu finns ingen bot i sikte.

Man har hittat ett antal riskfaktorer men endast ålder och, kanske, ärftlighet är det forskarna är ense om. Livsstil verkar vara en skyddande faktor – det som är bra för hjärtat är också bra för hjärnan. Alltså att äta rätt och att röra på sig. Träffa nära och kära kan heller inte vara fel. Men helt ense om effekterna är forskarna inte.

Att drabbas av en demenssjukdom innebär en djup kris för alla inblandade. En ständigt pågående och daglig sorg beskriver drottning Silvia den nära anhörigas situation. Här behövs det mer kunskap. Inte minst hur ett bra stöd ska utformas för anhörigvårdaren, så att det blir just ett stöd.

Återkommande i det här numret är synsättet när man arbetar med personer med demens. Se personen i första hand och inte sjukdomen. För att sedan utifrån det synsättet utforma vård och omsorg individuellt.

Det arbetssättet kräver dock en del. Förutom kunskap, behöver man också få tid för den här personen. Det tar tid att bygga upp en trygg och tillitsfull relation, vilket är en förutsättning i god demensvård. Frågan är om den tiden alltid finns? Eller ges?

Kunskap finns men måste bli mer synlig och personal måste ges tillfälle att använda sig av den. Den måste också i än högre utsträckning påverka planering av vård och omsorg, liksom stöd och hjälp till anhörigvårdare. Tre händelser i år kan komma att underlätta.

I höst presenterar Socialstyrelsen de nationella riktlinjerna för demensvård – bakom dessa finns mycket kunskap. De båda andra händelserna har redan inträffat. Två nationella kompetenscentra, ett för anhörigfrågor och ett för demensfrågor, har just invigts. Målet är gemensamt för alla tre; att kunskapen kommer till användning!