Geriatriker Wilhelmina Hoffman har utsetts till föreståndare för Svenskt demenscentrum. Äldre i Centrum framför sina gratulationer och undrar förstås hur det känns?

Det känns verkligen så bra att demensområdet äntligen hamnat i fokus. Vi har länge behövt ett samlat grepp och det är faktiskt en dröm att få arbeta rent praktiskt med att försöka knyta ihop forskning och praktik. Men jag är inte ensam om denna tanke – jag vet att vi är många som länge hoppats på ett demenscentrum i Sverige.

Så det är en gammal dröm som förverkligats?
Gammal vet jag inte men...År 2003 blev jag inbjuden till Irland och ”Dementia Service Information and Development Center”. Jag mötte en engagerad grupp som samlade in och som initierade forskning och utbildning inom demensområdet. Samtidigt tillhandahöll de en informationsservice till anhöriga och vårdpersonal, målet var ”excellens in dementia care”.
  Jag kände att detta var precis vad vi behövde i Sverige. När jag kom hem skissade jag på en svensk modell och talade med andra som var inne på liknande tankebanor. Men längre än så kom vi inte – inte då.

Varför behövs ett svenskt demenscentrum?
Det finns stora olikheter i landet som jag helt enkelt tror bottnar i för lite samlad kunskap. Därför behöver vi en sambandscentral inom området.
  Vi har idag öar av kunskap. Svensk demensforskning står sig väl internationellt och det finns många exempel på riktigt bra demensvård och omsorg, ja alla byggstenar har vi redan. Men det ser som sagt olika ut i landet och bristerna är många, till exempel i kommunikation och samverkan mellan kommuner och landsting.

Svenskt demenscentrum ska arbeta för att knyta ihop forskning och praktik. Vi ska till exempel underlätta för vården att använda evidensbaserad kunskap som stadigt växer fram. Vi vill också göra det lättare för beslutsfattare att hitta underlag för klok planering av vård och omsorg för demenssjuka och anhöriga.

Mer konkret, vad kan en arbetsterapeut i Dalarna ha för nytta av ett nationellt demenscentrum?
Arbetsterapeuten kommer förhoppningsvis att ha mycket nytta av vår hemsida som vi håller på att bygga upp. På den kan hon – eller han – hitta relevanta utbildningar för arbetsterapeuter inom demensområdet. Man kan söka efter information för att kunna lösa konkreta problem i arbetet, till exempel hur man kan hantera svårigheter i måltidssituationen ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv.

Länkar till aktuell forskning inom området ska finnas liksom information om nätverk med intresserade kollegor. Alla olika yrkesgrupper som berörs av området ska kunna få riktad information och kunskap.

Och de som är drabbade av demens, direkt eller som närstånde? Ska de först och främst vända sig till Nationellt kompetenscentrum Anhöriga?
Nej, de är en minst lika viktig målgrupp för oss. Tillförlitliga fakta och kunskaper om demenssjukdomar är oerhört viktigt för anhörigvårdare. Demensförbundet och Alzheimerföreningen är ju också representerade i vår styrelse för det går aldrig att arbeta för en bättre demensvård om inte anhöriga eller närstående räknas med. Vi kommer givetvis i anhörigfrågorna att samarbeta med Nationellt kompetenscentrum Anhöriga.

Ambitionsnivån verkar hög, resurserna ganska blygsamma. Kan fem heltidstjänster verkligen leva upp till förväntningarna?
Sex anställda, med mig, utgör den operativa gruppen. Vi ska fungera som en sambandscentral, för demensområdet, som också ska inspirera till utveckling. Till vår hjälp har vi ett vetenskapligt råd och fyra referensgrupper för FoU, utbildning, vård och omsorg respektive anhöriga och volontärer.

I referensgrupperna finns experter och praktiker från hela landet. För uppdraget är ju nationellt och kunskaperna finns som jag tidigare nämnde överallt i landet. Vår uppgift är att samla och sprida kunskaper.

Sedan finns så många eldsjälar och duktiga medarbetare i hela landet som på olika sätt kan bidra till att huvudmålet uppnås: att driva fram den bästa vården och omsorgen för personer med demens och deras anhöriga. Alla är lika viktiga i denna strävan!