Det särskilda boendet för äldre är en komplex plats där det privata hemmet och den publika institutionen möts; för de äldre personerna är det först och främst ett hem och för personalen är det först och främst en arbetsplats. Flytt och renoveringar kan påverka äldre människors livskvalitet och välbefinnande negativt, skriver Hanna Falk som är disputerad sjuksköterska.

Avgörande för känslan av ”att höra hemma där man bor” är för äldre personer välbefinnande och livskvalitet. Själva anknytningen till institutionen är viktig för att den ska kännas som hemma, men renoveringar som ska hjälpa till att skapa en mer hemlik och stödjande miljö har mindre betydelse för hur äldre personer upplever atmosfären i det särskilda boendet. Flytt och renoveringar, och problemen som de medför, kan påverka äldre människors livskvalitet och välbefinnande negativt.

Precis som i de flesta andra västerländska länder ökar vår medellivslängd, och om 50 år beräknas andelen äldre ha ökat till 2,7 miljoner. Ökningen av antalet äldre i befolkningen har inte lett till motsvarande utbyggnad av äldreomsorgen. De senare årens utbyggnad av hemsjukvård och hemtjänst möjliggör för många äldre med funktionsnedsättning att bo kvar hemma. När vård och omsorgsbehov inte längre kan tillgodoses i hemmet be­viljas de allra flesta en plats i särskilt boende.

Den allra vanligaste orsaken till att man behöver tillsyn dygnet runt och inte längre klarar att bo kvar hemma är någon form av kognitiv nedsättning. I dagsläget lever ca 95 000 äldre personer permanent i olika former av särskilda boenden, och närmare 70 procent av dessa har en demenssjukdom. Det är viktigt att betona att boendestandarden i Sverige är hög jämfört med många andra länder.

I samband med Ädelreformen i början av 90-talet fastställdes att den grundläggande ambitionen bör vara att det särskilda boendet ska erbjuda en plats där den äldre personen upplever självbestämmande, integritet och delaktighet. Dessvärre fastställde äldreboendedelegationen 2008 i sitt slutbetänkande ”Bo bra hela livet” 2008:13, att de särskilda boendena i Sverige fortfarande inte lyckas erbjuda en omgivning, fysisk och social, som respekterar vårdtagarens integritet, autonomi, säkerhet, vilja till kontroll och eget revir.

Det övergripande syftet med min avhandling (se faktaruta) var att nå en ökad förståelse för hur förändringar i miljön påverkar vårdklimatet, relationen mellan personen och miljön i termer av livskvalitet och välbefinnande, samt hur äldre personer skapar platsförankring och därigenom bevarar själv-identiteten i särskilt boende.

Resultaten visar bland annat att enbart fysiska miljöförändringar inte påverkar äldre personers livskvalitet och välbefinnande i positiv bemärkelse och att de med demenssjukdom utsätts för större påfrestningar i samband med renoveringar än de utan. En förklaring kan vara att de utan demenssjukdom mer självständigt kan undvika de olägenheter som renoveringar medför genom att stänga in sig i sina privata rum och därigenom bevara känslan av kontroll, medan de med demens är beroende av närheten till personalen vilket gör att de måste spendera merparten av dagen i de gemensamma lokaler som i det här fallet omfattades av renoveringen.

När äldre personer måste flytta till temporära lokaler till följd av mer omfattande renoveringar visade resultaten att sådana evakueringar påverkade framförallt dem utan demens negativt. I intervjuer beskrevs evakueringen som utanför deras kontroll, att miljön i de temporära lokalerna inte tillät självbestämmande, individualitet och hemkänsla. Dessutom upplevde man ny- och ombyggnationerna som något som framtida vårdtagare skulle kunna dra nytta av då det var osäkert om man skulle leva för att få återse de gamla lokalerna.

En förklaring till att de utan demens påverkades mer negativt kan vara att personalen också evakuerades vilket gjorde att de med demens skyddades genom att relationsaspekten av omvårdnaden bevarades intakt. En annan möjlig förklaring är att de utan demens lyckats bättre att skapa platsförankring kopplad till platsen, medan de med demens upplever trygghet och igenkännande inte så mycket i den faktiska platsen som i de sociala relationer som fyller rummet.

Det visar sig även att platsförankring är en förutsättning för att känna sig som hemma i särskilt boende. Hemmet som plats är av stor betydelse för vår identitet och självbild och tillbringar du tillräckligt lång tid på en plats så skapas en relation mellan dig och platsen som kan vara både positiv och negativ. I termer av att känna sig som hemma i särskilt boende eftersträvas en positiv relation mellan den äldre personen och platsen.
Dessvärre finns ofta inte den tiden när det handlar om sköra äldre personer som flyttar in i ett särskilt boende vilket gör att vi måste skynda på processen genom medvetna strategier. Resultaten visar bland annat att individuella och delade innebörder, attityder och uppfattningar antingen stöttar eller hindrar skapandet av förankring.

Nyckelaspekter i skapandet av platsförankring är självbestämmande och en känsla av att kontrollera sin tillvaro. Viktigt är även att bli bekräftad, sedd och bemött med värdighet i mötet med vårdpersonalen, något som tyvärr inte är en självklarhet i den moderna svenska äldrevården.