”Bara jag får behålla hälsan…” hör vi ofta, en önskan få av oss kan hoppas på eftersom vi vet att under senare delen av livet höjs risken markant för sjuklighet och sänkt funktion. Men vad betyder denna åldersrelaterade fysiska ohälsa för själva livskvaliteten?

Livskvalitet är i motsats till vad många tror ingen direkt avspegling av vårt hälsotillstånd. Forskningen visar att fysisk hälsa är svagt relaterad till psykiskt välbefinnande. I en studie av åldersgruppen 80–98 år hade individerna i genomsnitt 6,7 diagnoser var, men när vi i samma urval studerade livskvalitet och antal diagnoser fann vi enbart svaga samband.

Objektiva hälsomått (diagnoser, besvär relaterade till diagnos, medicin, funktionsförmåga) tog tillsammans hem en blygsam tårtbit av 3 procent förklarad varians mellan individer i livstillfredsställelse medan upplevd hälsa förklarade 12 procent. Av 25 diagnoser hade ytterst få enskilda diagnoser betydande effekt på livskvalitet. De objektiva hälsomåttens begränsade inflytande på välbefinnandet har bekräftats upprepade gånger och antyder att när ohälsa och multisjuklighet inträffar i hög ålder verkar äldre kunna utnyttja sin potential på ett egendomligt sätt.

En möjlig förklaring till denna paradox att människor upplever livskvalitet trots ohälsa i hög ålder kan bero på internaliserad ”ålderism”. De stereotypa föreställningar vi tidigt i livsloppet exponeras för om den åldrande människans eländiga liv skapar bestämda förväntningar på vårt eget åldrande. När vi förespeglas en ålderdom med lidande och ohälsa påbörjar vi redan en bearbetning av de negativa konsekvenserna innan de manifesterats och vissa kommer då uppleva att livet blev bättre än förväntat.

Fenomenet kallas discounting och kan översättas med ”räkna av/betala av i förskott”. I en studie ansåg yngre-äldre att bibehållen hälsa är en förutsättning för livskvalitet medan äldre-äldre lyfte fram betydelsen av att ha vänner. När människor själva får uttala sig kring vad som betyder något för deras livskvalitet ser vi alltså olika svarsmönster inom den stora gruppen äldre och detta kan tolkas som stöd åt discounting-hypotesen: de äldsta tyckte kanske livet blivit bättre än förväntat vad gäller hälsan.

Discounting-fenomenet har tyvärr också en negativ sida eftersom det innebär ett svartmålande av åldrandet och kan på så sätt bidra till att hindra vissa riskgrupper att utnyttja sin potential till fullo. Riktigt bekymmersamt blir det också när vi ser att lagstiftning utformas och samhällsresurser fördelas efter ålderistiska principer.

Det finns gott om exempel på att samhället förutsätter att äldre människor skall acceptera och hantera sitt hälsotillstånd med mindre stöd än yngre människor. LSS-lagstiftningen ger individer med personlig assistans innan fyllda 65 år rätt att behålla sitt stöd även efter 65. Däremot får inte omfattningen av assistansen öka. Funktionsnedsättning påverkas naturligt nog oftast negativt av åldrandet, men med stigande ålder tas individens behov uppenbart på mindre allvar.

Långt allvarligare är att individer som drabbas av funktionshinder efter fyllda 65 hamnar i Socialtjänstlagen och förlorar då rätt till personlig assistans. I dessa olika lagstiftningar skiljer formuleringarna sig åt: människor under 65 år har rätt till stöd som ger ”goda levnadsvillkor” medan människor över 65 år har rätt till stöd som enbart ger ”skälig levnadsnivå”.

Samhället förvägrar alltså äldre med funktionsnedsättning samma livskvalitet som yngre och konklusionen måste bli att vi har en åldersdiskriminerande lagstiftning. Lagstiftningen speglar värderingar där de sista 20–30 åren av människans liv inte ska ha samma nivå av livskvalitet som tidigare i livet och att äldre inte är lika mycket värda som yngre. Eller ska vi tro att lagstiftningen springer ur antaganden om att äldre faktiskt är bättre på att hantera motgångar än yngre och att det faktiskt sker en mognad och en utveckling under livsloppet som gör oss starka inför åldrandet?

Människans anpassningsförmåga är central för överlevnad genom hela livsloppet men när vi utsätts för särskilt svåra livssituationer sätts denna på prov. Det finns nu stöd för att människor utvecklas emotionellt och socialt genom livsloppet. Ett exempel är den forskning som görs på emotionell reglering inom ramen för Laura Carstensens Socioemotinal Selectivity Theory. Antagandet som forskare har bekräftat i flertal studier är att med stigande ålder ökar medvetenheten om att livet inte är oändligt och med denna insikt kommer vi att bejaka relationer som bidrar till emotionell stabilitet.

Vi tenderar alltså att bli bättre på att må bra här och nu istället för att engagera oss i sådant som eventuellt kan ge positiva effekter i framtiden. I experimentsituationer har äldre individer visat ökad tendens att fokusera på positiv stimuli i jämförelse med yngre individer. Förmågan att ge tonvikt åt det som är positivt är på många sätt en adekvat strategi som leder till ökat välbefinnande och det är tänkbart att förändrat fokus kan kompensera effekter av hälsorelaterade förluster som vi erfar med stigande ålder.

Förutom förändringar i motivation och emotionell reglering med ökad medvetenhet om livets ändlighet, finns mer vardagsnära förändringar med stigande ålder. Enligt Heckhausens livsloppsteori om kontroll sker en förskjutning under livet avseende vilka strategier vi väljer för att påverka vår livssituation. Beteenden som riktar sig mot den yttre världen; primär kontroll, verkar avta med stigande ålder medan inre mentala tillstånd som emotion och motivation i ökande grad blir objekt för påverkan; sekundär kontroll.

Detta antagande har bekräftats i studier där äldre har en överlägsen förmåga till anpassning när yttre omständigheter förändras. En motsvarande förändring verkar också ske vad gäller upplevelse av kontroll. Känslan av att kunna påverka sitt liv är antagligen basal för välbefinnandet i alla åldrar, men i hög ålder när många befinner sig i situationer av beroende och utsatthet kan upplevelsen av kontroll vara av särskilt stor vikt.

Forskningsresultaten överensstämmer med studier som visat att betydelsen och behovet av upplevd kontroll ökar hos individer som erfar kontrollförlust till följd av exempelvis funktionsnedsättning. Så även om hur vi väljer att öva inflytande på vårt liv förändras under senare delen av livet kommer behovet och känslan av att påverka vara stabil eller till och med öka i vikt.

Ett liv med ohälsa och samsjuklighet behöver alltså inte vara ett liv utan livskvalitet. Mycket tyder på att den psykologiska utvecklingen genom livsloppet rustar oss i att hantera ohälsa. Men även om sambanden mellan objektiva hälsotillstånd och livskvalitet är svaga vet vi att olika individers upplevelser av samma hälsotillstånd kan skilja sig åt markant. Individer som upplever att hälsan är bra verkar också nöjda med sitt liv och risken för morbiditet och mortalitet är högre hos individer med låg livstillfredsställelse och subjektivt skattad ohälsa.

Här är utmaningen för alla som möter äldre i vård och omsorg: när stor ohälsa uppträder tillsammans med brister i inre resurser och yttre stöd från anhöriga och det offentliga har vi en riskgrupp som måste identifieras och fångas upp. Budskapet som vi behöver höra upprepade gånger är att äldre är den klart mest heterogena åldersgruppen avseende hälsa och funktion och består av individer med mycket olika behov.

Majoriteten av äldre vill inte ha mer stöd än de behöver och den verkligt stora utmaningen är att identifiera riskgrupperna inom denna stora åldersgrupp. Ett sätt att hantera utmaningen är till exempel att ändra en åldersfixerad lagstiftning och börja se enskilda individers behov och erbjuda vård och omsorg som ökar deras möjlighet att få ett gott åldrande.

Fotnot
Anne Ingeborg Berg är legi­timerad psykolog och disputerade 2008. I sin forskning studerar hon frågor kring förutsättningar för ett gott åldrande med fokus på psyko­logiska, sociala och hälsorela­terade faktorer av betydelse för välbefinnandet.

Referenser
Berg, A. I., Hassing, L., McClearn, G. E., & Johansson, B. (2006). What matters for life satisfaction in the oldest-old? Aging and Mental Health, 10, 257-264.
Berg, A.I., Hassing, L. B., McClearn, G. E., & Johansson, B. (2009). “As long as I’m in good health”. The relationship between medical
diagnoses and life satisfaction in the oldest-old. Aging Clinical and Experimental Research, 21, 307-313.
Charles, S.T. & Carstensen, L. (2010). Social and emotional aging. Annual Review of Psychology, 61, 383-409.
Cheng, S-T., Fung, H.H., Chan, A.C.M. (2009).
Self-Perception and psychological well-being: The benefits of foreseeing a worse future.
Psychology and aging, 24, 623-633.
George, L. K. (2010). Still happy after all these years: research frontiers on subjective well-being in later life. Journal of Gerontology:
Psychological Sciences, 65B(3), 331-339.
Heckhausen, J., Wrosch, C., & Schulz, R. (2010).
A motivational theory of lifespan development. Psychological Review, 117, 32-60.
Ryff, C. & Singer, B. (2008). Know thyself and
become what you are: A eudamonic approach to psychological well-being. Journal of
Happiness Studies, 9, 13-39.