Att bli beroende har nästan blivit något fult och skamligt. Det är väldigt olyckligt att det blivit på det sättet. Att ta hand om gamla
och beroende människor på ett värdigt sätt borde vara lika fint som att ta hand om små barn. Det säger professor Yngve Gustafson.

I över 30 år har Yngve Gustafson arbetat med gamla människor. Han började som läkare för ett ålderdomshem i Umeå 1978. Fortfarande har han medicinskt ansvar för några äldreboenden i Umeå vid sidan av arbetet på Norrlands Universitetssjukhus och Umeå universitet.

Han konstaterar att självständighet och oberoende blivit mer och mer uttalat som mål för vård och rehabilitering under den tiden:

– Att bli beroende har nästan blivit något fult och skamligt. Om man är beroende kanske livet inte är värt att leva eller i vart fall inte särskilt värdefullt. Det är ju väldigt olyckligt att det blivit på det sättet.

Nästan alla människor kommer under den sista delen av livet att bli beroende på grund av sjukdomar. Det kan variera från bara några veckor till många, många år. Det är något som vi alla har att vara beredda på.

Minst hälften av dem som får en höftfraktur blir beroende, oftast för lång tid. Samma sak gäller den som drabbas av stroke. Det finns alla grader av beroende fortsätter han. Från att bli beroende av hemtjänst när man har små funktionshinder till att flytta till särskilt boende när behoven av hjälp blivit stora. Man kan bli beroende i alla delar av sin personliga vård inklusive matning.

Han gör en jämförelse mellan barn och gamla människor:

– Små barn är beroende av sina föräldrar. Att ta hand om dem är självklart. Det är det viktigaste vi gör, det är fint och utvecklande.
När man blir gammal och beroende har det inte alls samma status och samma värde. Vi måste få vårt samhälle att inse att det är fint att ta hand om beroende människor på ett värdigt sätt. Jag efterlyser en kulturrevolution när det gäller vården av våra gamla!

Som läkare möter Yngve Gustafson hela tiden patienter som är eller blir mer och mer beroende. Deras situation och sätt att möta den upplevelsen är mycket olika. Han anser att beroendet måste ses utifrån individens perspektiv. Vad är det som hänt i livet? Hur svår har livskrisen varit? Hur svår är förändringen?

– Det kan vara en långsammare process där man hinner anpassa sig till tanken och ser det som en stor förmån att få flytta in på äldreboendet när man inte längre klarar sig. I andra fall kanske makan eller maken plötsligt dör i ett skede när man själv är sjuk. Förutom förlusten av den närstående kan man bli tvingad att ge upp sitt hem. Då går dessutom kontakten med det sociala nätverket i närområdet förlorad.
För den demenssjuka som inte förstår sin situation kan en nödvändig förflyttning bli ett stort trauma med förtvivlan, ångest och aggressivitet som är svår att hantera.

Han tycker att det är nyttigt för den som arbetar i vården att själv ha prövat på att vara beroende. Då får man ett annat perspektiv.

– Vi säger så hurtigt att nu när 40-talisterna kommer blir det helt andra krav på äldrevården. När du är beroende är du väldigt utlämnad och har svårt att ställa krav och påtala brister. Du blir maktlös. Du är beroende för ditt dagliga liv, men också beroende av vårdarens och vårdgivarens makt.

– En undersökning vi gjorde i Nacka kommun visade till exempel att de som hade störst vårdbehov inte förmådde utnyttja sin rätt att välja vårdgivare om vården inte fungerade.

Yngve Gustafson vill förbättra utbildningen för dem som ska vårda beroende människor. Han anser att vårdare måste bli mycket mer medvetna om vad det betyder psykologiskt att bli beroende och att det kan vara så olika för olika individer.

Han efterlyser till exempel utbildning i hur man hjälper en gammal beroende människa på toaletten utan att kränka. Psykologiska faktorer är sannolikt den vanligaste orsaken till förstoppning hos gamla människor anser han:

– Man måste vara mycket skicklig i sin omvårdnad av människor som är beroende och inte klampa in på den personliga integriteten. Det har kommit inslag i utbildningarna, men fortfarande finns mycket liten vetenskaplig litteratur om detta.

Han minns med förfäran hur man hade toapassning på demensavdelningar ännu på 80-talet. Alla ställdes i kö vid öppna toalettbås och skulle gå på toaletten på kommando.

– Det var ju aktuellt igen häromdagen då man skulle få gå och kissa bara på bestämda tider! Då är vi tillbaka i den gamla mentalsjukhusvården av demenssjuka.

Eftersom självständighet och oberoende är ledord kunde man förvänta sig att det skett stora satsningar på rehabilitering för äldre. Yngve Gustafson framhåller att det är precis tvärtom:

– De senaste tjugo åren har det skett en stor nedmontering av äldrerehabiliteringen. Den överfördes till kommunerna i början på 90-talet. I och med den finanskris som följde i landet blev det nästan ingenting kvar.

Samma sak gäller hjälpmedel anser han. Allt färre får chansen att bli självständiga med hjälp av hjälpmedel.

– Det är otroligt sorgligt. Det finns studier som visar att många av dem som placeras i särskilda boenden eller hamnar i permanent hemsjukvård skulle bli mycket mer självständiga med adekvat rehabilitering och hjälpmedel.

Studier som forskarna i Umeå gjort med människor som har en demenssjukdom visar att fysisk träning ger minst lika stora effekter som bromsmediciner när det gäller ADL-funktionen. De hade också större effekt av rehabiliteringen efter höftfraktur jämfört med personer utan demenssjukdom.

Han är också kritisk till den passiva vårdsituationen där både hemsjukvård och äldreboenden är helt fokuserade på vården av kroppen. På hygien, mat och på- och avklädning.

– Det finns väldigt lite vård av själen. För äldre gäller ju inte samma rättigheter som i lss – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Den gör det möjligt att uppehålla intressen som ger livet guldkant, som att få komma ut.

Har man hemsjukvård och är beroende av hjälp för förflyttning blir man fånge i sin egen bostad. Det är ofta värre än att bo på ett handikappanpassat äldreboende.

Han ser mer ensamhet hos dem som har hemsjukvård och är också bekymrad över bristen på kvalitetskontroll där.

– På ett äldreboende finns i alla fall många ögon och besök av närstående som kan upptäcka vanvård. I hemsjukvården blir man beroende av en vårdares goda vilja och är därför mer utlämnad.

På särskilda boenden ser han å andra sidan mer depressioner. Han blir mer och mer övertygad om att det är den största utmaningen.

– Det hänger delvis samman med sjukdomar i hjärnan som gör att man lättare blir deprimerad. När vi åldras går vi igenom en stor mängd förluster och livskriser. Att bli beroende är en del av detta. Man kan aldrig se det isolerat.

Fotnot

Yngve Gustafson är professor och överläkare vid Enheten för geriatrik, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå Universitet.