Hur är det att åldras? Ofta har äldrestudier tagit fasta på alla de kroppsliga, andliga och sociala förluster som präglar åldrandet. Mindre utrymme får kunskapen, om den äldres egen erfarenhet, åldrandets innebörd, så som det framstår för den äldre personen, skriver forskaren Regina Santamäki Fischer som har träffat äldre människor från Västerbotten.

Vi lever idag i ett samhälle som egentligen inte har sitt motstycke i världshistorien så som vi känner till den. Aldrig förr har den äldre personen präglat stadsbilden; långsamt rört sig i och ur bussar, fyllt turistbussar och kryssningsfartyg. Ser jag mig omkring i tunnelbana, i bussar eller i affärer så ser jag dem – oss om 10–20 år.

För att inte tala om andelen äldre som är i behov av vård och omsorg. Media frossar i eländesskildringar som egentligen inte beskriver åldrandet utan i stället beskriver konsekvensen av att åldras som följden av undermålig vård och omsorg.
Hur är det då att åldras? Ofta har äldrestudier tagit fasta på alla de kroppsliga, andliga och sociala förluster som präglar åldrandet. Mindre utrymme får kunskapen, om den äldres egen erfarenhet, åldrandets innebörd, så som det framstår för den äldre personen.

I fyra studier har jag studerat upplevelser av att åldras. Jag har intervjuat och tolkat äldre personers berättelser om sitt liv och åldrande i Västerbotten. Att i studier utgå från den äldres livsvärld innebär att kunna på något sätt placera sig i den äldres ställe för att kunna ta del av den äldre personens livsberättelse. Oftast riktas en enda fråga där den intervjuade blir tillfrågad om att berätta, hur det är att vara i den livssituation han eller hon är i, just nu. Med stödfrågor, med ett lyssnande sinne, tid och respekt för den andras historia växer berättelsen fram. Ofta i en stilla dialog. Inte sällan blandad med tårar och skratt.

För mig blev det en högtidsstund att dela den äldre personens berättelse. Oftast satt vi vid köksbordet, mitt emot varandra. Ofta var det tyst och stilla. De flesta bodde ensamma. Fanns det en make eller maka i närheten satt denne och sekunderade, påminde eller endast lyssnade. Jag minns också mycket tystnad, klockors tickande. Ofta var berättandet ymnigt. Hela livet behövde berättas.

En gång besökte jag en äldre man, på köksbordet låg en hög med kalendrar som han under livet gjort anteckningar i. Min forskningsfråga fick vänta, han behövde få berätta, på sitt sätt, från första början:” När jag var 6 år…”.

Med berättandet kom minnen; livfulla och starka från barndom, ungdom och vuxenliv. Berättelserna tog ibland riktningar åt olika håll. Det behövdes förklaringar om hur det var förr och varför det var som det var. Ibland noggranna berättelser om vad som var viktigt när man vallade kor om sommaren som ”getarpojke”. Eller om mannen som tvingade sig att gå i för små skor som barn. Han tyckte så synd om mamma och pappa som jobbade och slet och som annars hade varit tvungna att skaffa nya skor åt pojken.

Berättelserna vävdes fram från då till nu. Ibland kom berättelser av ångest och mörker. Berättelser som man kanske inte delat med någon utomstående på många år, kanske aldrig förr. Men även ljusa berättelser om hur man klarat av svåra händelser, barnafödelser, att skapa ett hem, att skaffa sig körkort när ingen annan kvinna hade det, att gå till ladugården och njuta av gemenskapen med djuren. Eller också med lättnad se slaktbilen fara iväg med korna. Slut på ett tungt arbete.

Nuet kunde handla om barnbarnets födelse, väntan på att knoppar ska slå ut eller att ett frö ska gro i en kruka. Berättelserna handlade om tacksamhet för att ha det så bra som man hade det – just nu. Även om man bodde i egen lägenhet, eller hade givit bort allt man ägde till barna. ”Tänk jag har inte ens en hovtång kvar”– och bodde på servicehus.

Berättelserna handlade också om att dö, att vara färdig, lika färdig ”som kornet på åkern redo att skördas, sådant är livet, vi är inte här för evigt” för att slutligen, på olika sätt, uttrycka att efter döden väntar något annat. Ingen av dem jag intervjuade var rädda för att dö. Det handlade mer om att vara på väg. Redo för nästa steg, om det så handlade om att efter döden få träffa nära och kära, möta Jesus, få sin pärlekrona som man hört om i söndagsskolan eller försvinna in i det universum vi alla är omgivna av.

Paul Ricoeur, en fransk filosof, menar att vårt behov av att berätta vår livshistoria är starkt. Genom att berätta den fullbordas vår livsberättelse och kanske också vårt liv. Varje gång jag gick iväg från en intervju bar jag på en känsla av att blivit delaktig av något större – ja heligt. Dessa berättelser var så unika och ändå så fyllda av det gemensamma, detta liv vi som människor delar i vår vandring här tillsammans. Genom dessa äldre människors berättelser kunde också min livsberättelse berikas. Jag kunde se mitt eget åldrande som en möjlighet, en dynamisk process av mognad och fullbordande.

EN KVINNAS TANKAR

”Det är klart, man är ju beroende av rollatorn för att kunna leva och röra sig. Det är ju det som gör att hon 97-åringen inte skulle kunna bo hemma hos sig själv om hon inte hade hjälp av den, rolltorn och ja, hemtjänsten och distriktssköterskan som kommer med medicinerna. Nu är det mest synen som är dålig på henne men annars så klarar hon sig själv. Vi brukar prata om att man är så glad att man får bo bland sina egna saker, i sitt eget hem. Det vill man ju. Men man är ju beroende av rollatorn.

Härom dagen stod jag på gården med den och skulle gå och titta till blommorna här och så hade den rullat undan. Bara ett stycke. Oj, då kändes det kusligt. Förr har jag ju hoppat och skuttat men nu, nu var jag direkt rädd när jag inte hade rollatorn tillhands. Jag tog ju mig dit sen. Men jag gör inte om det. Jag måste ju tänka att jag är 89 år så nu behöver jag ett stöd som fungerar.

Du vet när jag var ung så hade jag en egen bil. Ja det var lite ovanligt på den tiden. Och jag älskade den bilen. Sedan när jag blev äldre, typ, gammal och började se för dåligt för att våga mig ut i trafiken hade jag en cykel. Jag älskade den. Jag trampade överallt. Det är kanske därför jag är stark i bena ännu. Och nu när jag inte kan cykla så har jag min rollator. Och du skall veta jag älskar min rollator.”

(Fritt tolkat utifrån möten med äldre människor i Västerbotten)
 

Fotnot
Regina Santamäki Fischer är sjuksköterska och med dr. Hennes forskning har fokus
på ”livsvärldsperspektiv på åldrande”. Hon har medverkat sedan 2001 i Umeå 85+ Studien om det goda åldrandet och
hotet mot det goda åldrandet.