Är detta jag?
Sträcker ut en hand till brödskivan. En gammal mans hand,
överdragen av tjocka ådror,
mörkblå mot den vitrosa huden.

Är detta jag?
Ett halvt steg bakom i tanken ett andra jag. Friskt, ungt, i minnet.
Stundom utplånat men ständigt
återvändande, lika friskt, lika
ungt, opåverkat av årens mögel.

Att sakta men säkert förlora olika funktioner och förmågor är för många en sorgsesam process som inte bara påverkar den kroppsliga upplevelsen utan också den egna självbilden och identiteten. Och inte sällan infinner sig en känsla av att kroppen – den åldrade kroppen – är något främmande, ett skröpligt skal bakom vilket det sanna (unga) jaget och den personliga identiteten döljs. Något som inte minst illustreras i de inledande stroferna som är hämtade ur Ragnar Thoursies dikt ”Frågor” i diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen.

Socialgerontologer har länge arbetat för att åldrandet ska handla om något annat än de länge förhärskande negativa – och stereotypa – bilderna av åldrandet som präglat enbart av förfall, sjukdomar, beroende och död. Som motvikt har man istället betonat kulturella och sociala perspektiv samt framhärdat i att lyfta fram åldrandet som en positiv livsfas för självförverkligande, utveckling och hälsa. Men nu finns det de som menar att äldreforskarna har varit allt för upptagna av det positiva åldrandet, och att den ständiga betoningen på ”det framgångsrika åldrandet” blir mycket problematiskt, eller rent av besvärande, när vi konfronteras med de mindre positiva erfarenheterna av åldrandet såsom förluster av olika slag, ett ökat beroende, krämpor, sjukdomar och inte minst döden.

Men när allt kommer omkring är förluster, beroende och död en oundviklig aspekt av åldrandet och – oavsett tolkning – ytterst en kroppslig och existentiell erfarenhet. Det är samtidigt en process som rymmer det högst vardagliga och triviala och därför riskerar att bagatelliseras eller försummas. Det är precis de här aspekterna av åldrandet som äldreforskarna länge tycks ha undvikit (Twigg 2004).

I min egen forskning om de allra äldsta och mest hjälp- och omsorgsbehövande på äldreboende har jag försökt skildra de äldres egna, personliga erfarenheter av hur det är att åldras, att förlora fysiska såväl som kognitiva funktioner, att bli alltmer beroende av andra för att klara sitt dagliga liv och hur det är att så småningom leva i dödens närhet. Jag fann nämligen att dessa teman var centrala och återkommande inslag i våra samtal och att de här upplevelserna och erfarenheterna upptog en stor del av deras vardag och existens (Whitaker 2010, 2005).

”Det är illa att inte längre kunna se allt vackert” konstaterade sorgset en gammal man på äldreboendet en dag. Vi satt och småpratade vid ett fönster och kommentaren fällde han efter att jag hade beskrivit för honom det vackra sommarväder som ägde rum utanför fönstret. Förutom att många fastställde sina kroppsliga förluster och tillstånd, kretsade många samtal kring olika åkommor och krämpor. Det kunde handla om vilka delar av kroppen som värkte eller inte gjorde som de gamla ville. Smärta tycktes vara en ständig följeslagare i deras liv och många av de gamla menade att de hade vant sig, att det hade pågått så länge och bara var att acceptera. ”Kroppen har gjort sitt” eller ”Så här blir det när kroppen är gammal och trött” är exempel på vanliga kommentarer.

Krämpornas, sjukdomarnas och hjälpberoendets påträngande plats i de gamlas vardagliga existens väckte en rad reaktioner och känslor, bland annat av ledsnad och sorg, dels över förluster av olika funktioner, dels över att kroppen inte längre representerar deras personlighet och identitet.

”Det här … titta!” utbrast plötsligt en av de gamla kvinnorna en dag. Hon lyfte på armen, sträckte den ut i luften och skakade på den lösa hud som hängde ner från överarmen, slog till med den andra handen så att huden dallrade. ”Det här har en gång varit jag, resterna av mitt forna jag”.

I det här citatet åskådliggör den gamla kvinnan – hon inte bara berättar, hon visar – med sin kropp, ett förfall som hon inte kan göra så mycket åt. Hon antyder även vilken inverkan det har på hennes självbild och identitet. För henne är erfarenheten av att åldras, en högst subjektiv, kroppslig upplevelse.

Det fanns också några av de gamla som upplevde att deras kroppar tillhörde andra, det vill säga personalen. För de flesta gamla är behovet av hjälp med den personliga omvårdnaden ett ovälkommet steg i deras liv, och utgör en obehaglig markör på åldrandeprocessen och ökat beroende. Det framgick tydligt i mina samtal med de gamla på vilket sätt deras liv och vardag kretsar kring kroppen, inte minst genom personalens omsorgsarbete. Därför vill jag hävda att kroppen på många olika sätt utgör en existentiell mittpunkt för de gamla. Det är genom kroppen de upplever, genomlever och erfar sina liv.

I en tid då sjukvårdspersonal och äldreomsorgspersonal får lära sig att inte fråga den gamla personen hur hon/han mår utan istället vad hon/han har drömt vill jag mana till eftertanke: när människor upplever sjukdomar och tillstånd som innebär lidanden, men också betydande omsorger utförda av andra är de inte bara upptagna av sina kroppar, de har också ett behov av att få samtala och berätta om sina kroppar, sina sjukdomar och sin värk.

Detta prat om kropp och sjukdomar kan vi inte på något enkelt sätt ignorera eller avfärda som fixering eller självupptagenhet. Berättelserna, eller berättandet, har nämligen en viktig funktion av att vara ett slags sätt att återställa – åtminstone en del av – den ”skada” som sjukdomen inneburit för människors känsla av var de befinner sig i livet och vart de är på väg, och framför allt måste dessa berättelser berättas för andra, vilket kan ske på en rad olika sätt. Det sätt på vilket människor talar om sina sjukdomar med mera, säger mycket om deras kroppsliga upplevelser. Genom berättandet beskriver människor inte bara sina sjuka kroppar utan deras kroppar ger dessutom berättelserna dess speciella uttryck och form (Frank 1995).

Ofta ville de gamla på äldreboendet visa mig delar av sin kropp: hur den såg ut, hur torr eller skrynklig huden var. Många strök sig själva över huden på en naken arm, hand, på benet eller i ansiktet som för att visa mig hur den kändes eller var de hade ont. De hade många gånger ett kroppsspråk som inte gick att väja inför.

För de gamla som till stor del hade förlorat förmågan att tala och minnas blev många gånger det kroppsliga uttrycket än starkare. De gamla berättade och visade med kroppen hur de mådde och hade det. Kroppen kan med andra ord bli ett slags berättande verktyg. Om inte personal är villig att lyssna till dessa kropps- och sjukdomsberättelser vem ska då uppmärksamma detta behov?

Jag menar att vi inte får förneka – eller bagatellisera – den skröplighet, och det lidande och förfall som är förknippat med hög ålder, för om vi gör det då riskerar vi att verkligen misslyckas med att nå en större förståelse för vad det kan innebära att åldras. Ragnar Thoursie får också avsluta med några personliga iakttagelser från äldreomsorgen, denna gång med dikten ”Det fördolda”:

Strängt förbjudet för personalen
tala om de gamlas sjukdomar.
Stor tystnad också bland de gamla
om vad de uträttat här i livet.
Sålunda förtigs allt som är mest
väsentligt:
arbetet som utförts, sjukdomen som plågar.
Tystnad. Sänkta huvuden i salen.

Fotnot
Anna Whitaker är docent i socialt arbete och finns både vid Linköpings universitet och Ersta Sköndal högsola. Hennes huvudsakliga forskningsintresse rör sociala och existentiella frågor om döende och död, vård i livets slutskede och äldrevård.

Referenser
Frank, A.W. (1995). The wounded storyteller. Body, illness, and ethics. Chicago: The University of Chicago Press.
Thoursie, R. (2009) Sånger från äldreomsorgen. Albert Bonniers förlag.
Twigg, J. (2004). The body, gender, and age:
Feminist insights in social gerontology.
Journal of Aging Studies, 18, 59-73.
Whitaker, A. (2010) The body as existential midpoint – the aging and dying body of nursing home residents. Journal of Aging Studies, 2010, 23 (3), 96-105.
Whitaker, A. (2005) Kroppen under livets sista tid. I Jeppsson Grassman, E. & Hydén, L-Ch. (red) Kropp, livslopp och åldrande. Några samhälls­vetenskapliga perspektiv. Lund: Studentlitteratur.