Under åldrandets gång sker ett mognande med gränsöverskridanden och frigörelse. Det är kärnan i gerotranscendensen, en teori utarbetad av socialgerontologen Lars Tornstam. Hur den teorin förhåller sig till beroende har han inte undersökt, men han har forskat om attityder till åldrande och vårt förakt för svaghet.

Innan professor Lars Tornstam började utarbeta sin teori om gerotranscendens hade han gjort flera studier om äldre. Resultaten stämde inte med de då rådande teorierna i socialgerontologi som hade ett eländesperspektiv med pensioneringschock, ensamhet och fysiskt förfall konstaterar han:

– Trauman kring pensioneringen upplevdes bara av en liten minoritet. Äldre kände sig inte särskilt ensamma heller. Mest utbredd var ensamheten bland folk i 30-årsåldern. Länge bortförklarades detta med att det var något fel på undersökningarna.

Han började då fundera över om det var något fel på teorierna:

– Vi kanske projicerade medelålders idéer om hur livet skulle vara.

Han började intervjua människor fritt om hur de tänkte och vad de varit med om. Utifrån de teman som kom fram i intervjuerna konstruerades enkäter som besvarades av tusentals människor i olika åldrar. Teorin om gerotranscendens presenterades första gången 1989 och har byggts på efterhand.

Det centrala i den empiriskt baserade teorin är att det sker ett mognande med gränsöverskridanden och frigörelse under åldrandets gång. Tidsgränser luckras upp. Konventioner bryts. Känslan av gemenskap med andra människor och med hela universum ökar. Känslan av samhörighet med naturen likaså – med fåglar, blommor och insekter. Vad som är rätt och fel är inte längre lika självklart.

Toleransen ökar. Även lekfullheten ökar. En kvinna berättade att hon roade sig med att cykla omkring på sommaren med trasiga strumpor. Hon hade varit fånge i normen att aldrig visa sig med en maska på strumpan.

Från många åhörare, läsare och besökare på hans hemsida har reaktionerna varit lättade och positiva:

– Vad skönt, det är inget fel på mig som känner så här. Barnen kan också ha undrat vad det är för fel på mamma och pappa som inte längre vill hålla på med ytliga kontakter och göra allt de gjorde förr.

I forskarvärlden var det först tvärtom.

– Jag blev något av Gossen Ruda. Mina tankar stämde inte alls med de rådande teorierna. Jag mötte starkt motstånd och fick skämmas. Gradvis har teorin blivit accepterad, även internationellt, framför allt i usa, men även i andra länder som till exempel Holland, Japan och Thailand, där det bedrivs forskning i ämnet.

Han fick också frågan om gero­transcendensen var ett sätt att förstå demens, något han helt avfärdar:

– Studierna baseras på människor som är mentalt friska.

Hur hänger då gerotranscendensen ihop med beroende?

– Ingen aning. Jag har inte funderat på det och framför allt inte utforskat. En hypotes kan vara att en väl utvecklad gerotranscendens gör det lättare att klara beroende. En annan hypotes kan vara att vi i Sverige upplever en individualistisk gerotranscendens och säger nej tack till beroende. Synen på beroende är förmodligen också kulturbetingad.

Lars Tornstam har också tidigare forskat om våra attityder till åldrande, bland annat inspirerad av den norske filosofen Harald Ofstads bok Förakt för svaghet. Hur kan det komma sig att det finns en överdriven eländessyn på åldrandet, både individuellt och i samhället undrar han och svarar:

– En förklaring är att den stora ungdomsfixeringen i vår kultur automatiskt förknippar åldrande med något negativt. En annan är att samhällets duktighets- och nyttoorientering skapar ett förakt för de människor som inte klarar av detta. Det drabbar arbetslösa, handikappade och gamla. Han konstaterar att vi samtidigt har ett dubbelt kulturellt arv. Dels de gamla grekernas starka ungdomsideal: Den gudarna älskar dör ung. Dels den gamla judendomens vördnad för äldre: Hedra din fader och din moder...

– Därför lever vår kultur i en konflikt mellan förakt och vördnad för de gamla. Lösningen på den konflikten har blivit att transformera föraktet till det socialt accepterade ”tycka synd om”. Det frammanar bilder av olika sorters eländen under åldrandet, som låter oss tycka synd om de stackars gamlingarna, istället för att förakta dem i deras onyttighet.

Fil dr Per Alexandersson diskuterar i sin doktorsavhandling Konsten att avstå begreppet ”med ålderns rätt”. Han hävdar att det inte är en rätt till något utan en rätt att avstå från något och dra sig tillbaka. Är inte gerotranscendensen en variant av detta tema?

Lars Tornstam: – Jag vet att en del forskare tänker så, men det finns inget i intervjuerna som tyder på det. En intervjuad äldre kvinna säger till exempel: Jag tycker att livet är så underbart. Det ger mig mer nu och jag vill leva, men om jag skulle dö så gör det ingenting. Han anser att alla människor har en potential för att utveckla gerotranscendens, men kan inte säga hur många som gör det:

– Eftersom vi lever i en kultur där den här sortens utveckling är osynliggjord kommer förmodligen inte alla att uppleva det. Omgivningen är ofta beredd att sjukdomsförklara.

Nu har Lars Tornstam gått i pension och upplever själv en del av gero­transcendensens särdrag:

– Jag kan känna stum beundran inför naturen på ett sätt jag inte gjort förut. Jag är inte road av att gå på cocktailpartyn längre, jag sitter hellre hemma och lyssnar på musik. Min musiksmak har också vidgats från nästan uteslutande klassisk musik till både country och hårdrock. Än har jag inte forcerat gränsen till "rap", som min yngste son lyssnar på, men man vet ju aldrig vad som kan hända – som med det helt nya intresset för kontemplativt tillbakalutat motorcykelåkande.

Trodde väl aldrig jag skulle kunna hitta på något sådant, men där ser man hur vyerna kan vidgas på oväntat sätt när man blir äldre.

Fotnot
Lars Tornstam är professor emeritus i sociologi med inriktning mot socialgerontologi vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet.