Hur åldrandet uppfattas påverkas av kroppens fysiska förändringar och hur individen själv förhåller sig till dessa förändringar, skriver docent Evy Gunnarsson. En intervjustudie med en grupp äldre personer visar att hålla igång har varit en strategi för att även fortsättningsvis kunna klara sig själv i vardagen och slippa bli beroende och i värsta fall ”ett kolli”.

Denna artikel bygger på en studie där 20 personer (12 kvinnor och 8 män) i åldern 75 till 94 år har intervjuats fem gånger under en fyraårs period om sitt vardagsliv, synen på åldrandet och förändring.

Hur en person uppfattar sitt åldrande påverkas av både tidigare och nuvarande erfarenheter men förknippas främst med hälsan och den avtagande orken. När studien började såg intervjupersonerna sig själva som relativt friska med få begränsningar i vardagslivet. Både männen och kvinnorna bedömde sin hälsa som relativt god.

Deras övergripande strategi för att, som de sa inte bli sittande eller liggande, var att ”hålla igång”. Att hålla igång innebar att delta i olika aktiviteter, som till exempel i verksamheter som pensionärsföreningarna eller andra frivilligorganisationer och/eller att upprätthålla relationer med släkt och vänner. Det har även inneburit att hålla kroppen i form allt efter förutsättningarna och att på olika sätt följa med vad som rör sig i samhället. Detta var vid sidan av andra vardagliga sysselsättningar, som till exempel att laga mat, handla och städa, gett en struktur i vardagslivet.

Att hålla igång har varit en strategi för att även fortsättningsvis kunna klara sig själv i vardagen och slippa bli beroende och i värsta fall ”ett kolli”. Hur åldrandet uppfattas påverkas av kroppens fysiska förändringar och hur individen själv förhåller sig till dessa förändringar. Simone de Beauvoir skriver i sin bok Ålderdomen att inget är ren natur, inte ens kroppen, utan förluster, förändringar och svagheter kan kompenseras både på det praktiska och det intellektuella planet och sker både reflexmässigt och genom kunskap.

De äldre kvinnorna och männen i min studie svarade inledningsvis på frågan om hur de såg på sitt åldrande med svar som att ”jag har ju fått vara frisk” eller att ”så länge man är frisk är det ett privilegium”. Dessutom var det så att ”lite skavanker får man räkna med i den här åldern”. Reflektioner kring hälsan var central när åldrandet diskuterades men i vardagen funderade inte intervjupersonerna i någon större utsträckning kring sitt åldrande. På olika sätt beskrev de vilka strategier de hade för att hantera de förändringar som ägde rum.

Efter fyra år påpekade flera av intervjupersonerna att en påtaglig och mindre positiv sida av åldrandet var att orken avtog. En 80-årig kvinna menade att det inte var så roligt eftersom hon inte kunde göra det som hon hade kunnat göra tidigare, ”inte i den takten utan jag får göra det i min egen takt”.

Ibland glömmer jag bort att jag inte orkar lika mycket som förr, menar en 94-årig kvinna. ”Jag har tänkt på att man borde komma ihåg att man kan inte vara med om vad som helst men jag blir alldeles för lätt begeistrad och skulle vilja uppleva fler saker, så måste jag tänka att det går an när jag sitter i den här stolen och har det bra”.

Männen talade inte så mycket om att de var tröttare även om en 87-årig man tyckte att det tog emot när han skulle göra någonting. ”Jag tänker nog att man ska kämpa lite till och jag bör ju komma upp i 90 år för att slå min mors rekord.”

Att hålla igång kan ses som en strategi för att må bättre och för att behålla sin rörlighet och därmed behålla sin förmåga att klara sig själv i vardagen. I studiens inledning handlade det om att hålla kroppen igång för att inte bli sittande eller liggande eller mentalt svagare. Men vad ”att hålla igång” och ”att vara aktiv” betydde var emellertid inte en stabil kategori utan definierades olika utifrån den situation en person befann sig i.

En 86-årig kvinna menade under den första intervjun att man inte fick stanna upp så länge man kunde röra sig för ”tids nog stannar man av sig själv, som en gammal bil när bensinen tar slut”. Hon gjorde själv både morgon- och kvällsgymnastik. En annan kvinna, 93 år, menade att om hon struntade i att gå i sin trädgård och fick hjälp med allting så skulle hennes kropp förtvina. På samma linje var en 88-årig man som sa att han inte kunde komma ifrån att han blev äldre men han levde ett sunt liv och han ”tog cykeln och cyklade iväg som ingenting”.

Allt eftersom åren gick blev emellertid ”att hålla igång” viktigt inte bara för att hålla kroppen och sig själv igång utan även för att inte ”tappa modet”. Flera av informanterna hade upplevt att vänner blivit sjuka eller avlidit vilket förändrade möjligheterna till sällskap i olika sammanhang. Andra hade upplevt kroppsliga förändringar som mer drastiskt ändrat förutsättningarna för att klara sig själva i vardagslivet.

En 80-årig kvinna, som haft flera hjärnblödningar, sa vid intervjun under det fjärde året att hon var betydligt tröttare nu. Hon berättade att någon dag hade hon varit så lat att hon legat kvar i sängen till dess hemtjänsten kom, men menande att det inte fick bli någon ful ovana. Hon tyckte det var viktigt att klara sig själv så mycket som möjligt men somliga dagar var hon så trött att hon skulle kunna ligga i sängen hela dygnet, ”men då får man inte ge efter”.

En kvinna som var 79 år vid den sista intervjun, sa att hon såg lite sämre, hörde lite sämre och att balansen blivit sämre. Hon påpekade dock att hon hade en positiv läggning och var glad för att hon var frisk och sov bra. En 90-årig kvinna menade att man inte skulle låta krämpor och sjukdomar vara dominerande för det kommer en dag när de dominerar av sig själva. Istället för att ta all den värkmedicin hon var ordinerad brukade hon lägga sig och läsa en bok som hon tyckte distraherade tankarna.

Hur intervjupersonerna bedömde sin hälsa och kroppens förändringar stod även i relation till hur de uppfattade hälsan hos andra personer i omgivningen. Under studiens fjärde år påpekade intervjupersonerna att det alltid fanns andra som hade det värre.

En kvinna berättade att hon såg på ”Fråga Doktorn” och var glad för alla sjukdomar som hon inte hade. När hon steg upp på morgonen brukade hon tänka att hon var glad för att hon inte hade diabetes eftersom hon tyckte det inskränkte livsföringen väldigt mycket. Men en 79-årig kvinna berättade att hon ibland kunde gripas av panik när hon såg andra men menade att hon brukade tänka att man får ta en dag i taget.

Att hålla igång efter förmåga har, allt eftersom kroppen har gjort sig påmind i form av olika krämpor som har tillstött eller att orken blivit sämre, inneburit att strategin alltmer gått över till en kamp för att orka hålla igång. Under de fyra år studien pågick skedde en förskjutning till att kämpa för att orka hålla igång till exempel genom att hitta sätt att skingra tankarna för att inte tappa modet.

Några av intervjupersonerna fick kämpa hårdare för att orka med både fysiskt och psykiskt. Det är också dessa personer som på olika sätt poängterade att de inte fick tappa taget.

Intervjupersonerna har gått in i ålderdomen med olika förutsättningar socioekonomiskt och könsmässigt. Kvinnor lever längre än män men har mer krämpor och sjukdomar mot slutet av livet. Det gäller även för kvinnorna och männen i denna studie även om männen vid den femte intervjun levt långt över den genomsnittliga livslängden. De hade mindre krämpor än kvinnorna i samma ålder.

Hur individen upplever åldrandet och hanterar de förändringar som inträffar påverkar välmåendet i större utsträckning än den faktiska hälsan. Som en kvinna sa i en av intervjuerna:

– Det är inte hur man har det utan hur man tar det.

Fotnot
Evy Gunnarsson är docent i socialt arbete och lektor vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. För närvarande arbetar hon med ett longitudinellt projekt kring äldre kvinnors och mäns vardag i ett livsloppsperspektiv. Ett annat intresseområde är könteoretiska perspektiv i socialt arbete.

Referenser
Beauvoir de, Simone (1976) Ålderdomen.
Stockholm: Norstedts. (första franska uppl 1970).
Gunnarsson, Evy (2009) ”Man får inte stanna upp” – om äldre kvinnors och mäns vardagsliv och kroppens förändring. I Gunnarsson,
Evy & Szebehely, Marta (red) Genus i omsorgens vardag. Stockholm: Gothia.
Gunnarsson, Evy (2009) The welfare state,
the individual and the need for care: older people´s views. International Journal of Social Welfare vol 18:243-251.
Gunnarsson, Evy (2008) Socialt arbete
– i otakt med ett åldrande samhälle?
Nordisk sosialt arbeid vol 28:112-120.