En äldre kvinna har bestämt sig för att försöka klä på sig själv, trots svåra problem. Så en dryg timme varje morgon tillbringar hon sittande på den höga toalettsitsen. Det är den enda platsen som är tillräckligt hög för att hon ska kunna utnyttja de hjälpmedel hon har för att få på sig strumpor, trosa och de andra kläderna.

Hon har tackat nej till hjälp eftersom hon anser att det var jobbigt att inte veta när hemtjänsten skulle komma. Men framför allt blev hon stressad när personalen hastade in och efter en snabb hjälp med kläderna rusade ut igen. Det var hennes upplevelse och den känslan var jobbigare än att själv försöka få på sig kläderna. Trots all den tid det tar.

Det här berättar Kerstin Andersson som är biståndshandläggare i Vagge­ryd. Hon tycker att det ger en bild av hur svårt det kan vara att acceptera hjälp när man under ett helt långt liv har klarat sig själv. – Det är viktigt att som biståndshandläggare försöka förstå hur den äldre personen kan reagera inför att behöva bli beroende av hjälp från främmande människor. Det tror jag att vi delvis gör i vårt arbete, men visst skulle vi kunna göra det mycket mer.

– Risken finns att vi biståndshandläggare snabbt är åtgärds- och lösningsfokuserade för att göra det så tryggt som möjligt för pensionären. Vilket då innebär att åtgärderna många gånger är från vårt perspektiv och inte från den äldres.

Det är stora förändringar som sker när nya människor kommer in i ens hem, säger hon.

– Den äldre människan är inte längre enbart en individ i sitt eget hem utan har nu också offentliga ögon på sig och vad som pågår där hemma.

– Detta borde för oss som biståndshandläggare vara en ännu större anledning att tänka ”vem är jag i detta”. Vi är ofta den första personen de möter i hjälpapparaten och det här mötet är oerhört viktigt. Det sker oftast i personens hem och ändå styrs samtalet av oss som kommer dit på besök.

– Det finns också en stor risk för feltolkningar eftersom vi inte känner varandra och vi uttrycker oss på olika sätt. Jag kanske använder ett fackspråk samtidigt som den äldre personen, i en situation som är ovan och främmande, har svårt att hitta orden som beskriver vardagen.

Hon säger att när det gäller en ansökan om hjälp är det viktigt att informera den äldre personen att hon kommer att skriva ner det hon har uppfattat från det här besöket.

– Jag skickar sedan det till den äldre för att han eller hon ska se om det har skett några missuppfattningar och i så fall höra av sig. Detta bland annat för att personen ska veta och förstå att han eller hon är delaktig och har makt att påverka.

Kerstin Andersson tror att det vore bra om äldreomsorgen kom in hos den äldre personen i ett tidigt läge. Det mest traditionella är att börja med ett larm och lite städning. – Sedan byggs hjälpen sakta på och då behöver det inte bli så dramatiskt.

Ibland kan det vara svårt att se vem det är som vill ha hjälp, till exempel vid en vårdplanering. Är det personen som ligger i sängen, eller är det hans fru eller en dotter?

– Jag kan ha förståelse för dottern som vill att någon ska titta till hennes föräldrar varje dag. Men då behövs det en eftertanke kring hur jag informerar och vilken dialog jag har med den det gäller. Om den personen säger blankt nej till hjälp kanske jag kan lösa det genom att ringa upp efter några veckor och fråga hur det går.

Situationen där det är barn eller syskonbarn som är oroliga för sin förälder eller moster är inte ovanlig. Framför allt om de bor långt borta och inte själva kan ha den nära kontakten. – Då är det också vanligt att den äldre personen tackar ja till hjälp, men ringer efter några veckor och avbeställer, eller säger direkt till hemtjänstpersonalen att jag vill nog klara mig själv.

– Men det är också vanligt att de efter några veckor beskriver med självklarhet hur personalen tittar in varje förmiddag – ”och det är ju bra att de kommer och hjälper mig med strumporna”. Då har personen accepterat situationen och insett att det var rätt skönt att få den här hjälpen.

– Jag tror att vi ibland har svårt att använda fantasin hur vi skulle kunna hjälpa. Vi skulle kunna bevilja så kallad trygghetsringning lite oftare. Det vill säga att någon från äldreomsorgen ringer en viss tid varje dag för att höra att allt är bra. Dottern bor långt borta och mamman ramlar, ligger på golvet, har lagt ifrån sig larmet och kan inte nå telefonen. Om vi inte får svar kan vi då gå in med nyckel.

– Detta kan nog ge en väl så god trygghet som att någon ska komma varje dag. Då behöver man heller inte känna att man måste hålla sig vaken för att någon ska komma.

Litteraturtips:
Mellan makt och hjälp, Greta Marie Skau, Liber 2001, 2007

I Mellan makt och hjälp utgår författaren från vardagliga möten mellan klient och hjälpapparat. Med sökarljuset riktat mot gråzoner och dilemman som är en del av sådana möten visar författaren hur professionella hjälpare kan kränka sina klienter, även i de fall då avsikterna är de bästa. Genom att förhålla sig till de problemställningar som boken belyser kan de som arbetar inom vård, omsorg, socialtjänst, skola med flera hjälpande professioner bli bättre på att utföra sitt dagliga arbete utan att missbruka makt.