Sven Ljungberg, en fantastisk konstnär, avled i Italien 28 juli 2010, mitt i sin målargärning. Varje sommar reste han till Italien för att måla. Han blev 96 år. Den som passerar Ljungby på E4:an bör svänga in till samhället och följa skyltarna mot det fina Ljungbergmuseet. Det drivs av sonen Pontus Ljungberg, arkitekt och konstnär (liksom Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, 1915–2002, enastående tecknare och grafiker, även hennes verk finns att se på museet).

För mig har Sven Ljungberg varit en förebild i konsten att åldras levande. Man får en energikick av att se hans
underbara målningar, och av blotta tanken att det går att måla vidare ett helt liv. De nya och de gamla verken utstrålar samma vitala livsgnista. Kulturarbetare lever ofta i ekonomisk motvind, men de har en stor fördel: ingen kan hindra dem att fortsätta arbeta efter pensionen.

Sven Ljungberg bodde i ett sagohus intill museet vid ån Ljungan. När han var hemma tog han varje eftermiddag en kopp kaffe ur automaten i museets cafeteria. Han samtalade gärna med besökare. För ett par år sedan hade jag turen att möta honom där. Vi talade om en gemensam avliden vän, poeten Karl Vennberg som var chef på kulturredaktionen när jag kom till Aftonbladet som kolumnist 1968. Karl dog 1995. Han var född i Ljungby och åter­vände dit varje sommar. Nu förhörde Sven Ljungberg mig om Karls vänkrets och familj, vilka som levde och vilka som dött.

Sådan hoppas jag också att få vara när jag fyllt 90: nyfiken livet ut och så frisk att jag kan fortsätta arbeta. Ett vet jag säkert: 1988 blev jag änka efter 24 år som sambo. Skulle jag bli änka en gång till vill jag absolut inte bo ensam. Jag har ställt mig i kö till kollektivhuset Färdknäppen på Södermalm i Stockholm. (Den som vill veta mer om det kan gå in på www.fardknappen.se, eller läsa tidskriften Socialpolitik, nr 3, 2010, där huset presenteras.)

Man kvalificerar sig inte genom lång kötid till dessa hyreslägenheter, eftersom en av grundidéerna är att de boende inte uteslutande ska vara skröpliga äldre damer. För att få köa ska man ha fyllt 40 och inte ha barn som bor kvar hemma. Idealet är att hälften av hyresgästerna är under pensionsåldern och hälften över. De yngre bidrar med energi och de äldre med tid; alla hjälper varandra.

På vardagar lagar ett matlag middag. Hyresgästerna turas om och varje matlag har ansvar var sjätte vecka. De goda middagarna kostar under 25 kronor. Hyresnivån är som i andra lägenheter från slutet av 1980-talet, men de gemensamma utrymmena är mer generösa. Förutom matsal och bibliotek finns till exempel takterrass och trädgård. Många gemensamma aktiviteter ordnas, både i och utanför huset. Själv har jag föreläst om Florence Nightingale för en engagerad publik i husets bibliotek.

Till de många återkommande evenemangen hör julpysseldagar med inbjudna barnbarn. De i huset som målar ställer regelbundet ut sina verk. Då är det som om själva tavlorna strålar av den ”kulturkraft” som lyser med sin frånvaro i den offentliga äldreomsorgen. Människor som får måla, sjunga, sy, skriva, helt enkelt vara aktiva i självvalda uttrycksformer i kontakt med andra, lever längre och friskare liv.

Givetvis kan man bo kvar hemma längre med den strukturen i boendet, och klara sig med ett minimum av hemtjänst (även om hemtjänsten kommer till alla som behöver, precis som i vilken annan bostadsform som helst). I ett ”äldreboende” där man inte måste vara gammal eller skröplig för att få plats förblir alla friskare längre.

Detta vet jag säkert och jag önskar att jag kunde styrka påståendet med siffror. Men det går inte, för hittills finns ingen forskning! Det är hög tid för forskning om de vinster som uppnås när äldre får leva i en omgivning präglad av kulturell och social aktivitet.