En sjuksköterska frågade den 94-årige mannen hur han upplevde sin höga ålder. Det hade han väl inte funderat särskilt över men det han visste var att åldras är ingenting för veklingar. Vad menade han med det? Tänkte han på kampen mot att kroppen sa ifrån, att ständigt kämpa för att kunna klara sig själv för att fortsätta känna sig oberoende?

Det är inte roligt att bli gammal, brukar min numera lite bräckliga 87-åriga mor säga. Det är ungefär tvärt emot vad alla bilder på leende äldre säger i marknadsföring eller resereportage. Här lyser alla av lycka och frihet.

Så har vi förstås den andra bilden där det bara är elände för den äldre personen när vården och om­sorgen inte fungerar. Två bilder som inte säger hela sanningen.

Det handlar om att själva åldrandet i sig kan upplevas på många olika sätt – precis som alla delar av livet. 87 år är en ansenlig ålder. Klarar du att utföra dina vardagliga sysslor på samma sätt som tidigare, utan större problem, då upplever du troligen också livet som tidigare. Men frågan vi ställer är hur upplever vi förändringarna när de funktioner vi tar för givna fallerar?

Min mor klarar sig bra själv – som det heter. Hon har lite städhjälp, färdtjänst och nu även en rollator som hon använder i nödfall. Hur bra hon egentligen klarar sig vet jag inte. Hon har lärt mig att det viktigaste för henne är att försöka leva som hon alltid har gjort, ha fortsatt kontroll över sitt liv och känna sig så oberoende det bara går.

Hon är en envis kämpe. Hon körde bil till för knappt två år sedan. Hon sålde den efter att jag hade antytt kanske lite för många gånger att det nog var dags. När jag sedan i våras föreslog att hon eventuellt kunde börja fundera på att skaffa sig en rollator blev hon arg och fräste – ska du ta ifrån mig allt jag kan göra själv!

Det gav mig en tankeställare. Självklart ser jag rollatorn som det utmärkta hjälpmedel det är. Hon såg den som nästa steg ”utför” och att inte riktigt vara sig själv längre. Den var ett livslångt hjälpmedel, en bekräftelse på skröplighet. Det finns hos många äldre en sorg över att förlora de vardagliga funktionerna och att behöva bli beroende av andra. Att inte kunna gå som vanligt, inte kunna klä på sig själv, inte laga sin egen mat eller kanske inte ens gå på toaletten utan hjälp.

För ungefär ett år sedan pratade jag med en äldre kvinna som sa att även om man är gammal och skröplig är man människa därinne i alla fall. När hon till slut behövde hjälp från hemtjänsten beskrev hon att det kändes som en nedtrappning från att ha varit hundra procent människa (se sid 23).

Att bli beroende har nästan blivit något fult och skamligt säger en professor i det här numret. Det är nog så att det i vårt samhälle förekommer ett förakt för svaghet vilket också lätt leder till ett förakt för åldrandet. Det är som om det här är något ingen vill ta i eller ens prata om. Annat än i termer av vård och omsorg. Ändå är det den framtid de flesta av oss kan förvänta oss. Just därför vore det kanske bra om pensionärstidningarna också kunde ta upp det. Men där verkar det som om man vill hålla denna framtid på så långt avstånd som möjligt. (En av tidskrifterna har just fått branschens pris för att ha ”lyckats ge åldrandet en mindre ångestfylld karaktär”). Det måtte väl finnas något annat än ”ångest” mellan eländesbeskrivningar och ytlig glättighet!

Mantra idag är valfrihet, värdegrund, bra bemötande liksom delaktighet för den äldre personen i vård och omsorg. Allt självklart bra om det sker utifrån den äldres perspektiv. Men där borde också finnas samtal och diskussioner om sorgen och saknaden över att inte längre kunna klara sig själv och att inte längre känna att man är den man alltid har varit.

Tonåringen har sina existentiella funderingar om livets förändringar, så har den riktigt gamla människan. Det borde inte vara konstigare än så.