Utan tvivel leder åldrandet till funktionsnedsättningar och allmän försvagning och behov av stöd och hjälp i olika grader. Med den sanningen i vitögat blir just de stödjande åtgärderna precis som
i början av livet allt avgörande för välbefinnande och förmåga att leva ett bra liv livet ut. Det skriver psykologen Solveig Lidfeldt.

Det ligger nära tillhands att jämföra barndomens betingelser med ålderdomens. Först och främst på så vis att vi i båda livsperioderna, alltid i livets början och oftast vid livets slut, är hänvisade till och beroende av andra för att reda oss. Som barn är vi beroende av att andra tar hand om oss, ger oss kärlek och värme, förstår vad vi behöver och ger oss det, skyddar oss från faror. Men viktigt är också att den som tar hand om oss följer vår individuella utveckling och respekterar att vi är personligheter med specifika behov och önskningar. Vi behöver även stimulans, någon som visar och berättar men också lyssnar och låter oss berätta.

Precis samma krav och önskemål gäller för åldringen som inte längre reder sig själv. För det lilla barnet eller den gamla gäller att ju sämre individen kan klara sig och föra sin egen talan desto mer sätts lyhördhet och empati hos vårdaren på prov.

Barndomen vet vi ungefär hur långt den sträcker sig, nämligen från födseln bit upp i tonåren men för ålderdomen har vi inga gränser. Är det kanske 80 till 100? Redan en 60-åring får finna sig i att bli kallad äldre person men känner nog inte att ålderdomen inträtt och kanske inte en 80-åring heller.

Varje period i livet har sitt generella rykte. Barndomen var länge omskriven som bekymmersfri och idyllisk ända tills bland annat psykoanalysen avslöjade alla barnets dramatiska utvecklingsfaser. Ungdomstiden har även varit skildrad som ljuv och romantisk men oftare som präglad av smärta och ångest. Kan det vara så att ålderdomen för det mesta har rykte om sig som en eländestid, som många gruvar sig för. Detta att som gammal få njuta av sitt livsverk och sin visdom, är udda beskrivningar som lätt drunk­nar i mängden av berättelser om bekymmer och problem.
Det är aldrig för sent att få en bra barndom heter det skämtsamt och då menas väl att reparationer och kompletteringar för brister kan ha god effekt. Även om tidsmarginalen är knapp gäller kanske samma för ålderdomen. Kanhända en sådan optimistisk inställning skulle ge kraft och motivera till kreativitet i omhändertagandet.

Utan tvivel leder åldrandet till funktionsnedsättningar och allmän försvagning och behov av stöd och hjälp i olika grader. Och med den sanningen i vitögat blir just de stödjande åtgärderna precis som i början av livet allt avgörande för välbefinnande och förmåga att leva ett bra liv livet ut.
Egentligen är det absurt att en fysiskt och psykiskt försvagad person ska utsättas för så många stora påfrestningar som redan i unga starka dagar kunde vara ödeläggande. Jag tänker på stora händelser och förändringar som sjukdom, närståendes dödsfall, ofrivillig flyttning kanske till och med hem­ifrån, ensamhet och avsaknad av stimulans, oförmåga att klara sig själv och rå över sitt liv. Om igen behöver understrykas betydelsen av kvalitet i omhändertagandet.

Personal inom äldreomsorgen alla kategorier har ingen hög status. Faktiskt att jämföra med arbete med barn. Det är som att status följde normalkurvan: högst på mitten och lägst i båda ändar. Det finns också myter när det gäller att ta hand om både barn och gamla att den förmågan är medfödd och behöver ingen skolning. Så lät det när föräldrautbildning skulle införas ”föräldrar har vi väl alltid varit” och dagbarnvårdare hade länge ingen utbildning alls. Det anses på något vis räcka med att någon tycker om barn och gamla (i värsta fall inte heller det).

Nu börjar vi ändå betrakta det som nödvändigt och viktigt med utbildning och fortbildning för dessa yrkesgrupper. Men hur ska utbildningen se ut för att vara meningsfull? Första frågan måste väl rimligtvis vara vilken är målsättningen? På den frågan finns säkert ett luftigt svar i stil med: för att med ökade kunskaper göra personalen mer skickad i sitt arbete och därmed förbättra omvårdnaden för de gamla.
Ett digert riksomfattande program kallat Kompetensstegen för kompetensutveckling för personal inom kommunens äldreomsorg har pågått i 3 år. Underlaget och innehållet är okänt för mig.

Det finns också forskning som visar att det ej föreligger automatisk koppling mellan utbildning och ändrat arbetssätt. Vid utvärdering som gjorts av Kompetensstegen framgår också att utbildningen ej haft någon påvisbar effekt för de äldre (läs personalen). Detta måste väl rimligtvis ha att göra med innehåll och uppläggning av utbildningen. Inhämtandet av kunskaper hör ihop med motivation att lära sig. I detta fall är det naturligt att tänka sig att angelägenhetsgraden korrelerar med hur användbar kunskapen känns för den enskilde i arbetet. Är detta kunskapsmaterial igenkännligt och går att omsätta för mig i mitt arbete?

Innehållsmässigt kunde Kompetensstegen tänkas behöva paras ihop med någon sorts Behovsstege. Vad behöver gamlingen som inte längre reder sig själv? Vad behöver personalen för att kunna ge detta och må bra i sitt arbete?

En hel del nödvändiga kunskaper i arbetet med äldre går säkert att undervisa i som vanliga skolämnen och det visar sig också mycket riktigt vid utvärderingen av Kompetensstegen att utbildningen haft effekt när det gäller förbättrat och mer effektivt arbetssätt beträffande exempelvis ämnen som munhälsa och fallskadeprevention. Det vill säga basbehoven som gäller att tillgodose den praktiska omvårdnaden går bra att förbättra för båda parter med utbildning. Där går det att föra anteckningar och läsa på och den luftiga målsättningen är genast uppfylld. Personalen blir mer kunnig och säker och den gamla bättre uppmärksammad och omhändertagen. Och så kan säkert förbättringar av liknande konkreta arbetsuppgifter lätt läras ut och följas upp.

Likaså finns säkert många mer subtila ämnen på en högre behovsnivå där det går att nå resultat genom att undervisa på traditionellt sätt i förslagsvis ”Livsförändringar på äldre dar”, ”Integritet och beroende”, ”Kriser och sorger” etc. Kunskaper som kan öppna ögon och sinnen. Personalen behöver också en inspirerande studiedag ibland utan allvarligare syfte än att vara uppiggande och litet omtankar och beröm vilket det kan vara ont om i detta lågt värdesatta arbete.

Men hur lära ut inlevelseförmåga, förståelse och bemötande i alla tänkbara komplicerade situationer det vill säga när behovssteget kan heta livskvalitet? En förändring i arbetssätt här kan knappast heller tänkas ske utan att personalens egna känslor och reaktioner särskilt beaktas. Att handskas med svåra känslomässiga reaktioner hos åldringen gå ej att separera från den egna reaktionen.

Efter ett långt psykologliv med egen handledning och egna handledningsuppdrag enskilt och i grupp känner jag mig säker på att en oerhört central och viktig del av den nödvändiga utbildningen för personalen ska ske i form av kontinuerlig handledning i grupp. Utgångspunkten blir då alltid händelser och funderingar i arbetsvardagen. Successivt övar man upp sig på att beskriva vad man är med om och vågar så småningom närma sig sina egna känslor.

Det blir också automatiskt en ökad medvetenhet i arbetet och en större inbördes öppenhet i personalgruppen. Att ha sällskap i arbetet, vilket handledningen kan innebära, stärker och vitaliserar arbetssättet. Öppenhet för att behöva ventilera ångest och oro eller äntligen få berätta en tyngande upplevelse innebär en legitim avlastning i stället för en känsla av tillkortakommande. Personalens välmående i arbetet, borgar för ett välgörande arbetssätt och en god livskvalitet för de äldre. Handledaren behöver själv vara utbildad lämpligast kanske psykolog eller kurator och helst ej plockad från de egna leden för att bland annat undvika lojalitetskonflikter.

I allt slags människoarbete inom hälso- och sjukvård och socialtjänst är numera handledning en självklarhet, bara viss lägre utbildad personal företrädesvis inom äldreomsorgen saknar handledning, vilket för mig är en gåta. Möjligen skyms de finhänta svåra arbetsuppgifterna av de tydliga praktiska lätt uppövade insatserna, en underskattning av både själva arbetet och behoven hos såväl personal som åldring.