Den goda gerontologiska nyheten är att vi lever allt längre. Den dåliga gerontologiska nyheten är att för allt fler kommer åldrandet också att medföra sjukdom och funktions­nedsättningar. Det kommer en dag för de allra flesta, när vi själva eller någon närstående, inte längre klarar vardagen på egen hand, utan blir beroende av hjälp från andra.

I alla tider, kulturer och samhällen har utvecklats olika system för att hjälpa personer som inte klarar sig själva. I vårt land har staten eller samhället ansvaret att tillgodose människors behov av vård och omsorg. Ibland beskrivs detta som ett ”kontrakt” mellan medborgarna och staten. I utbyte mot att alla bidrar till finansieringen av den offentliga omsorgen har alla en ”rätt” till vård och omsorg, när man så behöver. Men när den rätten utkrävs, har allt fler funnit, att vad som erbjuds inte svarar mot utfästelser eller förväntningar. Vad ska man tro?

Redan de gamla grekerna fruktade åldrandet och sökte efter ungdomens källa. I en mer modern tappning speglas samma känsla, när Timbuktu sjunger ”Alla vill till himmelen, men ingen vill dö”. Vi relaterar till vårt åldrande på olika sätt och i olika dimensioner samtidigt. Det mest närliggande är det biologiska eller kroppsliga åldrandet, därefter kommer det själsliga eller psykiska åldrandet och sedan det sociala åldrandet.

I boken ”Åldrande, åldersordning, ålderism” finns ett antal intressanta bidrag som syftar till att både ”vidga forskningsfältet och att fokusera vetandet och görandet av äldre och ålderdomen”. Boken problematiserar människan som social varelse och därmed samtidigt föremål för hur samtiden ”konstruerar” eller ser på åldrandet. Lika mänskligt är en strävan att strukturera sitt eget åldrande. Egna och andras föreställningar om åldrande blir ett sammanflätat individuellt och socialt fenomen. Det hjälper oss att urskilja både likheter och skillnader, mellan grupper av individer med åldern som tumstock. Denna åldersordning utgörs av socialt utvecklade kategoriseringar av vad som är rätt eller fel, i olika faser i vårt liv.

Håkan Jönsson tar upp i sin bok ”Ålderdom som ett samhällsproblem”, hur beskrivningarna av ålderdomen, pendlar mellan åsiktspolerna att vara en avvikelse (sjukdom), eller en förlängning av det tidigare livet. Svenska Dagbladets artikelserie ”Ungdomlingar” (hösten 2010) är ett exempel på den senare inställningen. I det här sammanhanget måste man också kritiskt granska hur äldreforskningen och dess resultat bidrar till att placera äldre, i gruppen friska eller sjuka, passiva eller aktiva, närande eller tärande?

Man är sig själv närmast och oftast märks åldrandet i den egna kroppen och dess förändring. Inte så sällan upplever man en skillnad mellan ”utsidan” och ”insidan”, det vill säga kroppens åldrande och hur gammal man känner sig till sinnes. Åldrandet beskrivs ibland också som en serie av förluster: av make eller maka, vänner, barn, barnbarn. En annan skrämmande aspekt av åldrande är upplevelsen av att till exempel på grund av sjukdom, förlora kontrollen över sitt liv eller sin identitetskänsla. För många innebär detta att förlora meningen med sitt liv och att man tappar livslusten.

För de allra flesta förknippas åldrandet med att man blir beroende av andra människor. Samtidigt framhåller många att man inte vill bli ”en börda för sina barn”.

För att förstå varför beroende ofta har negativa associationer, krävs att man ställer det mot sin motsats. I vår västerländska kulturkrets har individens autonomi kommit att få ett överordnat värde. Med autonomi som ledstjärna i såväl privatliv som samhällsliv, skapas och underhålls en föreställning om den oberoende människan. Visserligen är vi beroende av andra i livets början, men allt eftersom växer vi ifrån detta beroende och blir oberoende.

Ansvar för de svaga är en grundläggande etisk princip framhåller den danske filosofen Uffe Juul Jensen i sin bok ”Moraliskt ansvar och människosyn”. Han menar att människor lever i ett ömsesidigt beroende av varandra och eftersom vi lever tillsammans är vi också ansvariga för varandra. Behovet och beroendet av omsorg, tillhör de icke-valda villkoren att vara människa.

Synen på äldre och att åldras förändras över tid. Vi påverkas av den egna upplevelsen av att åldras, och hur vi uppfattar hur andra åldras. Som en referens har de flesta föräldrarnas åldrande. Vi påverkas av och blir offer för våra egna stereotypier om åldrandet.
I stereotypierna finns ofta inslag av moraliserande karaktär med bäring på livsstil, underförstått hur man bör leva för att inte bli tärande för samhället. Där finns både ett hälsosamt (!) ifrågasättande av att ålderdom inte automatiskt innebär passivitet och förfall. Allt oftare lyfts populära förebilder (Sven Wollter eller Kjerstin Dellert) fram för att visa vad ”gamla” människor kan minsann! Gerontologer har pekat på att i den samhälleliga ambitionen att förebygga ohälsa på äldre dar’, finns också paternalistiska inslag som handlar om att ”lever du inte rätt” så har du dig själv att skylla om du drabbas av sjukdom på äldre dar’.

Hur vi värderas som individer (att vara någon) är beroende av vad vi gör (producerar) och tillför samhället. Åldrandet kan därför upplevas som en negativ karriär: en förändring från att ha varit ”någon” till att inte längre vara någon som tillför något och därmed förlust av sitt värde, det vill säga egenvärdet.

En annan konsekvens av att vi åldras är att vi blir ensamma. Maken eller makan dör, syskon går bort och det sociala nätverket tunnas ut på samma sätt som hårväxten hos somliga. Man blir och känner sig ensam, och därmed någon som står utanför samhällsgemenskapen. Fast oftast säger vi inte att vi är ensamma eller bor ensamma, utan snarare att jag bor ”själv”. Språkbruket speglar vad ensamhet associeras med.
Vår förmåga att erkänna och inse vår egen sårbarhet, idag och i morgon, har betydelse dels för vår beredskap att ta emot hjälp, men är också en väsentlig förutsättning för att förstå andra människors sårbarhet och behov av omsorg.

Det finns ett nära förhållande mellan oss själva och vårt förhållande till andra och vår förmåga att ta till oss deras situation. Insikten i och bejakandet av vår egen sårbarhet och beroende är nyckeln till inlevelsen i andras. Om man inte kan hantera upplevelsen av beroende själv, har man svårt att förstå det hos andra.

Min poäng är att vi ofta förtränger vår egen sårbarhet och därmed också blockerar vår förmåga att förstå andras sårbarhet. Ofta är åldrandets avigsidor som vi uppfattar det, något som gäller ”andra” och att vi 40-talister inte kommer att acceptera samma villkor som många äldre tvingas att acceptera idag. Vår många gånger fobiska rädsla för åldrandet, innebär samtidigt att vi gör åldrandet allt mer till en privat sak, i stället för att arbeta för att anpassa samhället till att vi blir allt fler äldre.

Den utveckling som kännetecknar äldreomsorgen de senaste åren har handlat om att erbjuda äldre rätten till att välja. Även om valmöjligheterna i praktiken är begränsade, lyfts ”valfriheten” fram som ett egenvärde i sig. Om man lägger till möjligheten att köpa extra tjänster av privata utförare eller tjänsteföretag, med eller utan skattereduktion, betyder detta att den enskilde kan välja att konsumera vård och omsorgstjänster efter eget behag. Sedan är det förstås en annan sak att de som är i stort behov av vård och omsorg, de svårast sjuka, ofta inte är i stånd att välja själva.

Data från Sweoldstudien 2002, visar att drygt var fjärde person 77 år och äldre hade omfattande behov av vård och omsorg och av dessa var enbart drygt 40 procent av de tillfrågade, som själva var i stånd att svara på frågorna. Valfrihetsracet är kanske en produkt av ”homo konsumentus” (den konsumerande människan) eller av 40-talisterna och deras tro att man kan köpa sig fri eller välja bort beroende, ensamhet, eller sjukdom? Kanske detta bara är en pendang till att hävda att äldre är så pigga, glada och rika, så att de klara sig nog själva!

Med tanke på denna utveckling är det på sin plats att citera PC Jersild som i en krönika i dn (12 juni 2004) under rubriken ”Den våldsamma ålderdomen”, skisserar hur ett gott omhändertagande av äldre borde se ut: ”framförallt behövs samordning, närhet och kontinuitet”. Och avrundar det hela med att säga, – apropå mina inledande gerontologiska nyheter – att ”Så länge ett rikt land som Sverige så dåligt förmår att ta hand om sina allra äldsta, innebär möjligheten att få uppnå sin hundraårsdag snarare ett hot än en gåva”.

Referenser
Jersild, PC (2004). Den våldsamma ålder­domen. Dagens Nyheter.
Juul Jensen, U (1985). Moraliskt ansvar och människosyn. Studentlitteratur, Lund.
Jönsson, H (2002). Ålderdom som samhälls­problem. Studentlitteratur.
Jönsson, H (2009). Åldrande, åldersordning,
ålderism. Linköping, Linköpings universitet.