Att i populär form nå ut till allmänheten med hur det är att bli gammal, att i värsta fall drabbas av demenssjukdom – som 25-30 procent av de nyblivna pensionärerna kan räkna med – och hur äldreomsorgen fungerar och inte fungerar, det har vi åldersforskare inte lyckats något vidare med. Jag kan i varje fall inte erinra mig något svenskt exempel på att man använt serier för att skildra äldreomsorg.

Ett möjligt undantag var serien Bellman i Folket i Bild-Kulturfront – salig i åminnelse – som på 1970-talet hade en rolig stripp om hur kommunen försökte tvångshämta Bellmans pappa till ålderdomshemmet. Det gick inte så bra; gubben var alldeles för kry och kunde försvara sig och det var nog mer en form av myndighetskritik än en berättelse om äldreomsorgen.
  Jag associerar också till Mark Spiegelmanns Maus, som handlar om en gammal, väldigt besvärlig pappa som överlevt Holocaust och är en plåga för sin familj och omgivning.

Nu har den spanske serietecknaren Paco Roca gjort en imponerande inbrytning på området med en bok i behändigt format som heter just Rynkor (Arrugas). När en släkting till honom började använda offentlig omsorg blev han intresserad av denna dolda verklighet – i Spanien kan man inte bara kliva in på ett äldreboende. Hans ingående utforskning av detta och av hur vi tror att demenssjuka äldre har det tog sedan gestalt i hans serie: en bild säger verkligen mycket.

Den gamla pappan, Emilio, börjar bli ”glömsk” och placeras av familjen på en ‘residencia’, dit de sedan kommer på glesa besök. Inflyttningsdagen hälsar han artigt på en boende, som dock inget förstår – familjen säger lättat att ”så roligt att du hittat en kamrat redan”.
  På institutionen råder fasta rutiner men det finns också ett socialt liv som vi utomstående inte alltid ser. Hans rumskamrat – ogift och barnlös – samlar pengar med olika medel, som de sedan använder för äventyr. Humor lättar upp den trista vardagen med dess matordning, gymnastik, bingo med mera.

De förenas alla av fruktan för övervåningen, dit man kommer när man blir för ”dålig”. Personalen är gullig, men för knapp: i spanska dagstidningar möter man ofta anhörigas kritik av äldreomsorgen, till exempel över att ett äldreboende kan ha två personal som ska hjälpa 40 demenssjuka gamla med maten – det resulterar i att alla alltid får kall mat. Matkostnaden – 45 kr för råvaror per persondygn – anses också vansinnigt knapp, men är samma summa som i svenska kommuner.

Emilio och de andra får ibland flashbacks där de ser sig själva i livets tidigare roller och som hjälper oss att se dem i deras nuvarande belägenhet.
  Man kan säga att barnen övergivit honom, men det har inslag av tragik – de kunde ej annorlunda. Märkligt är att i spanska media möta samma berättelse som i Dan Anderssons diktning eller i en skröna man drog i Östmark i Värmland på 1930-talet, om sonen som skulle ta sin gamla pappa till fattighuset och hindren på vägen dit. Det handlade nog om hur vi i Sverige försökte hantera den ångest och osäkerhet vi känner över detta, innan institutionsvård blev rutin för de äldre och deras anhöriga.
  Det är en rutin som aldrig är lätt och enkel och nu är det Spaniens tur: Arrugas säljer mycket bra, är ute i sin fjärde upplaga, har också givits ut i Frankrike och fick 2008 pris som årets bästa seriealbum.

Fotnot:
Paco Roca: Arrugas. Bilbao: Astiberri
(se även www.astiberri.com)