Professor Stig Berg, Jönköping, har avlidit 61 år gammal. Närmaste anhöriga är hustru och åldrig mor. Han föddes i Fritsla, tog studenten i Borås och fortsatte sina akademiska studier i Göteborg, med psykologexamen 1973.

1970 kom Stig som 23-åring till Jönköping och blev chef för det nystartade Institutet för gerontologi, som inledningsvis var en fältstation för psykologiska institutionen i Göteborg. Jönköpings läns landsting var därmed först i Sverige med att satsa på utbildning och forskning om åldrande och äldreomsorg, något som påyrkades redan i 1952 års Åldringsvårdsutredning, tillsatt efter Ivar Lo-Johanssons reportageserie om äldreomsorgen och de suspekta dödsfallen på två ålderdomshem sommaren 1951.
  Initiativet till Institutet togs av pensionerade byråchefen på Socialstyrelsen, Ali Berggren och 1969 var man igång med en studie av medicinkonsumtionen på ålderdomshemmen – den var hög redan då...

Valet av Stig Berg att leda Institutet visade sig snabbt lyckosamt. Att han och Institutet var på rätt väg visas av att liknande verksamheter kom igång på andra ställen i Sverige, men först 5-10 år senare. Jönköping var ensamt om att satsa rejält både på forskning och på utbildning, båda ofta med knytning till den direkta vård- och omsorgsvardagen.
  Hit hör ett antal studier med direkt relevans för hemtjänst och annan öppen omsorg samt praktiskt inriktade undersökningar av demensvård och institutionsboende. Här handlar det ofta om longitudinella studier som ger en dynamisk bild av hälsoutveckling och omsorgsförlopp, både det som görs av anhöriga och de offentliga insatserna. Annan forskning vid Institutet har mer av grundforskningskaraktär.
  H70-undersökningen i Göteborg, som Stig drev under flera år, var länge betydelsefull, senare har andra databaser kunnat komplettera de insikter man vann där och vidga perspektivet.

Stig doktorerade 1979 på en avhandling om psykologisk funktion bland äldre och blev året efter docent vid Göteborgs universitet. Han utnämndes 1992 till forskningsprofessor i psykologi vid University of Southern California och året efter till adjungerad professor i Biobehavioral Health vid Pennsylvania State University. Han blev professor i psykologi med inriktning mot åldrande vid Högskolan i Jönköping 2002.
  Hans akademiska framgångar speglas i att han fick både Svenska gerontologiska sällskapets och Nordisk gerontologisk förenings stora pris 2004. Allra gladast och stoltast var nog ändå Stig för utmärkelsen från hälsoministeriet i Vietnam för sina insatser i uppbyggnaden av National Technical College of Medicine No. II, i Da Nang.

Stig Berg byggde upp gerontologin i Jönköping, vilket för några år sedan kulminerade i att man nu kan doktorera i detta som akademiskt ämne. Stig hann se sitt livsverk utvecklas från en verksamhet driven av entusiasm och ungdomlig oförvägenhet – här var ett gäng tjugoåringar som gav kurser, från förberedelse för pensionering till vård i livets slutskede – till en etablerad akademisk institution med alla kännetecken på vetenskaplig mognad.

Allt detta var möjligt tack vare Stig Bergs akademiska begåvning men också genom hans obyråkratiska och lättsamma läggning. Stig visste att leda verksamheten med de lättaste av händer och stärkte oss med sitt förtroende.
  Hans generositet sträckte sig till både tillfälliga och mer permanenta kontakter inom och utom landet: “Man skall vara snäll”, brukade han säga. På det viset kom åtskilliga miljoner dollar till stöd för den unika tvillingforskning som Institutet för gerontologi och Karolinska institutet driver tillsammans med Pennsylvania State University och University of Southern California. Den har väckt internationellt uppseende och hamnat på framsidan av Science.

Stig var sedan många år inröstad medlem i det amerikanska gerontologiska sällskapet och till årets gerontologiska kongress i Atlanta planeras ett minnessymposium.

Vi som haft glädjen att känna Stig privat vet också vilken glad sällskapsmänniska han var. Han njöt av mat och (måttlig) dryck och uppskattade berättelser om udda händelser som genom åren tagit vägen genom Institutet. Han skrattade gott åt egna och – men mindre – andras tillkortakommanden.

Sina intressen gick han in för med hängivenhet: Sherlock Holmes, Sven Hedin, trädgården, järnvägarna (han åkte varenda järnvägslinje i landet) och barndomens Fritsla dokumenterad i en fascinerande bildsvit. För oss kollegor är förlusten svår.