Förslag kring samordning av vården för att undvika att äldre hamnar mellan stolarna i kommunernas och landstingens hälso- och sjukvård läggs fram i september.

På vilket sätt stärker utredningens förslag äldre människors möjligheter?
Toivo Heinsoo:
   – Lagen gör ingen skillnad för olika åldersgrupper. Äldre som känner att de behöver extra vägledning får lagens stöd i fortsättningen.
  Många äldre upplever att de hamnar mellan stolarna i landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård. Det viktigaste är nog att det aldrig blir osäkert vem som har ansvaret för den fortsatta vården så att en utlovad insats riskerar att utebli. Vi diskuterar bland annat med patientorganisationerna hur det kan lösas. Många har bra idéer och vi prövar olika möjligheter. Vi kommer att lägga förslag kring detta i slutbetänkandet i september.

Blir det bättre för människor som drabbats av stroke och demens?
  – Dessa patienter hamnar ju omedelbart i en svag situation om inte vården ser till att de får det stöd som behövs för att gå vidare i behandlingen. Vi har diskuterat detta mycket och fastnat för förslaget att verksamhetscheferna ska vara ansvariga för den fasta vårdkontakten och vårdstödet.
  Egentligen behövs det inga stora formella förändringar för att det ska fungera bra. Det finns goda exempel i landet även med nuvarande lagstiftning. Man kan undra varför andra inte tar efter.

Vad fattas?
  – Att man bryr sig om patienter i svåra situationer. Äldre med många och svåra sjukdomar är en vanlig men trots allt ingen särskilt stor grupp. Det är inte omöjligt för landsting och kommuner att identifiera de personer som behöver det särskilda stödet. Helt enkelt punktbevaka de mest sjuka som behöver mest stöd. Det handlar om enkla vardagliga ting som ingen utredning kan lösa. Engagemanget kring individen är avgörande.
  Man kan också skapa särskilda strategier för sjukdomsgrupper som stroke och demens. Det är ofta förekommande diagnoser, som trots det inte alltid behandlas på ett optimalt sätt.

  – Det är också alldeles tydligt att Ädel-överenskommelsen mellan kommuner och landsting från 1992 och de följande riksdagsbesluten behöver anpassas till delvis nya förhållanden. Det är ett kraftigt växande antal som behöver andra stödåtgärder och boendeformer än det egna boendet. Nu finns det alldeles för få platser och för få alternativ.
  Sådana initiativ finns också från regeringens sida genom äldreboendedelegationen till exempel (se ÄiC 1:2009).