Varje klagomål är ett förtroende och jag kan se det som ett bidrag till äldreomsorgen så att den kan förbättras. Det säger Stockholms stads äldreombudsman Lotta Burénius.

När äldre personer i Stockholm – eller deras anhöriga – har frågor eller synpunkter kring stadens äldreomsorg kan de ringa till Äldreombudsmannen (ÄO). Stockholms ÄO har funnits i snart 10 år och Lotta Burénius har haft tjänsten i drygt tre. Hur självständig är ÄO? 
  – Jag anser att jag är självständig eftersom jag har mandat att uttrycka vad medborgarna säger. Jag återberättar det jag har hört – om jag har tillstånd från dem jag citerar.
  – Fördelen med att inte vara helt oberoende och utanför systemet är att jag nu direkt kan följa beslut och vad som händer. Jag finns här, kan uttrycka åsikter och påverka.

Med nödvändighet är det oftast den negativa sidan av verksamheten hon får höra om – även om det ibland kommer positiva synpunkter också till ÄO. I senaste årsrapporten (för 2008) var antalet bara femton av nästan 1700 kontakter.

Lotta Burénius säger att under de snart 40 år hon har arbetat med äldreomsorg har hon förstås sett hur det har blivit bättre.
  – Därmed menar jag inte att det är ok att det är som det är! Skillnaden är att idag kan vi inte skylla på okunskap när det brister. Vi vet vad en demenssjukdom innebär och vi har kunskap om vad god omsorg kräver.

Årsrapporten visar på att de klagomål som ökat mest är de som handlar om att personens grundläggande basbehov inte blivit tillgodosedda, till exempel den äldres hygien.
  – Utifrån de knappt 1700 kontakter jag har haft varken kan eller vill jag generalisera huruvida det säger något om äldreomsorgen i staden, säger hon.
  – Däremot har jag sedan rapporten släpptes fått åtskilliga samtal från anhöriga som vill säga att det är skönt att jag tar upp detta eftersom de har samma erfarenhet. Eller som en kvinna sa ”jag blir ju inte glad över att du skriver om det här, men jag känner mig mindre ensam”.

Andra klagomål som ökat från tidigare år rör bristande arbetsledning och kontinuitet.
   – Frågor jag vill väcka är hur många personer de är arbetsledare för, vad har de för administrativt stöd och inte minst en diskussion runt vad menas med arbetsledning inom äldreomsorgen.

Lotta Burénius säger att det är också viktigt att diskutera de arbetsmetoder som krävs för arbetsledare inom äldreomsorgen.
  – Att hinna med att vara nära verksamheten och kunna se att det krävs handledning eller utbildning för att den äldre människan ska få en god personlig omsorg. Att kunna situationsanpassa ledarskapet.

Redan i förra årets rapport (för 2007) skrev hon att man måste se över rimligheten i bemanning och bristen på kontinuitet. Det är på gång nu i Stockholm och diskuteras även på nationell nivå. Hon vill peka på sambandet mellan bemanning, kontinuitet och tillgodosedda basbehov.
  – Det är inte många personer som ensam klarar av 8 äldre människor som behöver hjälp med allt. Och klarar någon detta är frågan hur länge hon eller han kommer att orka.

I förra årsrapporten lyfte Lotta Burénius betydelsen av måltiden, utevistelsen och meningsskapande aktiviteter. Det kvarstår, säger hon. 
  – Men om jag som behövande äldre inte får gå på toaletten i tid, eller komma upp ur sängen, eller får äta på ett rimligt sätt, är det väl klart att meningsskapande sysselsättning som utevistelse får stå tillbaka. Får jag det grundläggande kan jag börja reflektera över hur maten smakar och varför jag inte kommer ut.

  – Varje klagomål är ett förtroende och jag kan se det som ett bidrag till äldreomsorgen så att den kan förbättras. 
  – Egentligen är det inte så mycket som behövs för att göra en bra äldreomsorg, säger hon. Samtidigt är det oerhört svårt och komplext. Men vi ser också de goda exemplen, både inom staden och ute i landet. Där både de äldre själva och anhöriga är trygga, och personalen trivs och arbetar kvar.