I tre timmar hade han legat där. Han hade larmat för han behövde gå på toaletten och varken kunde eller fick gå upp utan hjälp. När personalen kom – efter tre timmar – hade han ohjälpligt kissat ner sig.

Den äldre mannen berättar att han liksom krympte som människa, trots att han mest är arg. Han känner sig hjälplös och fråntagen sin värdighet. Dotterdottern pratade med personalen. Men det var ju inte samma personer som jobbade då och de kunde bara beklaga.

Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Hoola Bandola Band på 70-talet. Den strofen har varit i mitt huvud sedan vi började rota i frågan om vem som har ansvar över vad, när det gäller tillsyn, granskning och kontroll av kvaliteten inom vård och omsorg om äldre människor.

Dotterdottern anser med rätta att det inte får gå till på det viset som det gjorde med hennes morfar. Det var dessutom inte första gången! Om man inte kan lita på att morfar får hjälp när han behöver – vem kan man då lita på...?
 
Vad dotterdottern inte känner till är att hon kan anmäla händelsen till Länsstyrelsen eller, eftersom det var i Stockholm, till stadens äldreinspektörer. Då kanske hon dessutom skulle få veta att just det här äldreboendet har fått återkommande anmärkningar av granskarna.
  Vad nu det skulle kunna vara till för hjälp för dotterdottern och hennes morfar!? Ingenting har ju blivit bättre på äldreboendet trots påstötningar under flera år.

Vet du vart du ska vända dig när något går snett? Du som anhörig eller själv behöver hjälp och stöd. Vem ska du klaga till och påpeka missförhållanden? Det är inte lätt! Granskningen är splittrad på flera myndigheter och bedrivs på många olika sätt. Därför är det svårt att få tag i rätt person och relevant information. Om den överhuvudtaget finns.

Nu ska en ny tillsynsmyndighet med samlad tillsyn försöka bringa ordning. Tillsynen av bland annat vård och omsorg om äldre personer kommer att vara en myndighets ansvar och bli en statlig angelägenhet och är tänkt att ligga inom Socialstyrelsen med start 1 januari 2010.

Tillsyn, granskning, kontroll och uppföljning är nödvändiga faktorer för att kvaliteten inom vård och omsorg om äldre ska bli så god som möjligt. Möjligheter till insyn och att göra jämförelser är minst lika viktigt. Det vill säga öppenhet och att den unga dotterdottern vet vart hon ska vända sig med sitt klagomål och samtidigt få information om det specifika äldreboendet. Till syvende och sist handlar det om demokrati och där ingår med självklarhet personalens rätt – och skyldighet – att påpeka missförhållanden på arbetsplatsen, utan att riskera repressalier.
  En självklarhet trodde vi. Men så enkelt är det inte. Reglerna ser olika ut för anställda i kommunernas äldreomsorg och i privata vårdföretag. Till exempel skiljer sig skyldigheten att anmäla missförhållanden på arbetsplatsen delvis åt. Juridiken verkar krocka. De anställda i privata vårdföretag kommer i kläm mellan två lagar: Lagen om skydd för företagshemligheter och lex Sarah-bestämmelsen i socialtjänstlagen.

I privata företag ska lex Sarah-anmälan om allvarliga missförhållanden göras till den verksamhetsansvariga. I kommunens äldreomsorg ska anmälan göras till socialnämnden.
  Undrar om ändringar i lagar (bland annat socialtjänstlagen) och regelverk i och med den nya tillsynsmyndigheten kommer att göra någon skillnad? Därom tvistar de lärde.

Låt oss hoppas att tillsynsmyndigheten inte blir ytterligare en i raden av tunga svårgenomträngliga myndigheter. Låt oss hoppas att det blir som det står i propositionen: ”Förtroendet för tillsynen behöver förbättras. Medborgarna ska kunna lita på att bestämmelser om handläggning, säkerhet, lika behandling eller rätten till en viss service också efterlevs...”. Det kanske innebär att en äldre människa inte ska behöva ligga hjälplös, förnedrad och nerkissad i sin säng.

Då kanske också orden ”Vem i hela världen kan man lita på” tonar bort i mitt huvud. För den här gången.