Vid få tillfällen är vi så beroende av att en samhällstjänst fungerar klanderfritt, som när vi själva eller våra anhöriga är sjuka eller handikappade på grund av ålder. Därför är det angeläget att tidningarna reagerar när någon slår larm om att en närstående missköts där han eller hon befinner sig i vårdares händer, skriver Yrsa Stenius, Allmänhetens Pressombudsman.

När anställda inom sjuk- och äldrevården klagar hos Allmänhetens Pressombudsman (PO) över att de har blivit omskrivna på ett missvisande och ofta förolämpande sätt i tidningarna, uppstår regelmässigt en intressant diskussion mellan mig och mina medarbetare på PO-ämbetet.
  Inledningsvis konstaterar vi något absolut okontroversiellt: Missförhållanden inom vården ska belysas i tidningarna.

Vid få tillfällen under vår längre eller kortare stund här på jorden, är vi så beroende av att en samhällstjänst fungerar klanderfritt, som när vi själva eller våra anhöriga är sjuka eller handikappade på grund av ålder. Som individer är vi – all modern jargong till trots – inte kunder när vi är i behov av sjuk- och äldrevård. Vi är inte jämlika parter i en affärsuppgörelse mellan säljare och köpare när vi för vår överlevnad är beroende av att få professionell hjälp.
  Därför måste vi lita till att den hjälpande handen är satt i ett administrativt och politiskt system, som tillfredsställer var och en efter hans eller hennes behov, inte efter vars och ens förmåga att kräva. Det kan vi lita på endast om vi är informerade om hur våra vårdinstitutioner fungerar samt om vi bemödar oss om att i öppen debatt ge uttryck för våra önskemål.

Därför är det angeläget att tidningarna reagerar när någon slår larm om att en närstående missköts där han eller hon befinner sig i vårdares händer. Och vi brukar säga till varandra, där vi sitter vid vårt mötesbord på PO-ämbetet, att vårdpersonal kanske får tåla att granskas hårdare än folk inom andra yrkesgrupper. Så långt ser vi inga problem med principerna.
  Sedan blir det svårare.

Har man som jag levt ett långt liv inom journalistiken vet man att den journalistiska estetiken, det journalistiska berättargreppet, gärna sätter effektivitet framom nyanser. Man tillspetsar, dramatiserar och personifierar gärna en nyhet eller ett reportage på bekostnad av en bredare och djupare återgivning av bakgrunden till exempelvis ett missförhållande.
  Så uppstår de uppseendeväckande rapporterna inifrån vårdavdelningar där bilder talar sitt tydliga språk om övergivna gamla, fjättrade vid sina sängar medan texten berättar om sjuksköterskor som aldrig kommer fast klockorna larmar i kör.

Om vi får en anmälan av någon av sköterskorna eller något av vårdbiträdena i det reportage som låtit förstå att dessa inte sköter sitt jobb är den första frågan vi ställer oss: Är anmälaren identifierad? Kan tidningens läsare direkt se eller räkna ut vem det rör sig om endera genom att personen ifråga är namngiven eller genom att andra identifierande detaljer publiceras, ett tydligt fotografi exempelvis.

Ifall vi finner att så är fallet blir nästa fråga: Var det med hänsyn till ämnet för reportaget motiverat att lämna ut identiteten på den person som i sammanhanget framställs i mycket negativ dager? I det resonemang som därefter följer arbetar vi med flera följdfrågeställningar.

Märk väl: Vi bedömer inte om reportaget i sig var nyanserat och allsidigt genomfört. Tidningarna får vinkla sina artiklar som de vill. Däremot bedömer vi om tidningens vinkling var ägnad att skada den kritiserade personen och om vi anser det vara uppenbart att personen ifråga skadas ställer vi frågan: Bör denna person med hänsyn till sin tjänsteställning tåla det obehag han eller hon utsätts för eller är uthängningen att betrakta som orimlig?

Våra slutsatser varierar från fall till fall beroende på hur publiceringen ser ut och vad som exakt avhandlas. Ifall det går att leda i bevis att publiceringen är grovt osaklig ska naturligtvis ingen behöva tåla den. Är emellertid fakta i princip korrekta måste frågan om vad vem ska tåla avgöras av vilket ansvar olika inblandade bär för de förhållanden som påtalas.
  Vad vi ständigt måste ha i bakhuvudet är insikten om att den personal som uttryckligen vårdar sjuka och gamla och som ofta blir måltavla för tidningarnas kritik, är den länk i vårdkedjan som befinner sig längst ner i beslutshierarkin och att denna personal i allmänhet inte är ansvarig för hur förhållandena generellt sett ser ut på en institution.  
  Om inte särskilda omständigheter talar för något annat brukar vi komma fram till att det inte är pressetiskt försvarbart att hänga ut enskilda biträden och sköterskor när missförhållanden i vården avhandlas.

Det normala är att ansvaret för hur gamla och sjuka vårdas på olika institutioner ligger hos arbetsledning och ytterst hos politiker. Därför är tumregeln den att folk som inte innehar någon form av chefsposition inte ska identifieras i samband med avslöjande reportage – dessa går att skriva med avsevärd effekt även om de närmast berörda förblir anonyma.
  Det kan dock finnas undantag som jag inte närmare ska utveckla här. Jag begränsar mig till att säga att även människor i underordnad ställning kan göra sig skyldiga till maktmissbruk i situationer där någon är beroende av dem. Då kan det vara befogat att skriva om dem under namn.

En fråga för sig i detta sammanhang är den som rör kritiserade människors rätt att komma till tals och försvara sig i det reportage där de hängs ut. Den frågeställningen blir sällan aktuell när personal på vårdinstitutioner kollektivt beskylls för missförhållanden men ibland kan det vara korrekt att identifiera någon ”anklagad” som också får ge sin version av omständigheterna och förklara sammanhangen bakom det som kanske ter sig klandervärt.
  Låt mig för klarhetens skull påpeka att PO inte granskar etermedier utan endast tidningar och tidskrifter i deras pappers- och nätupplagor.

Fotnot:
Granskningsnämnden granskar innehållet i radio- och TV-program efter anmälningar från tittare och lyssnare eller på eget initiativ. Det är enbart svenska radio- och TV-sändningar som granskas, men nämnden följer också innehållet i utländska sändningar som riktar sig till den svenska allmänheten.