Meddelarfriheten är en väsentlig del av demokratin eftersom den gör det möjligt för medborgarna att ge offentlighet åt missförhållanden, uppmärksamma maktmissbruk med mera, skriver hovrättsrådet Katarina Rikte. Den som lämnar uppgifter är i princip helt skyddad mot straff och får inte heller utsättas för andra negativa åtgärder.

Meddelarfriheten är en viktig del av yttrandefriheten i Sverige. Den innebär att var och en har rätt att lämna uppgifter för publicering i tidningar, böcker, radio eller TV, till exempel om missförhållanden i vården. Meddelarfriheten är en väsentlig del av demokratin eftersom den gör det möjligt för medborgarna att ge offentlighet åt missförhållanden, uppmärksamma maktmissbruk med mera. Den som lämnar uppgifter är i princip helt skyddad mot straff och får inte heller utsättas för andra negativa åtgärder.
 
Det skydd som en uppgiftslämnare har rätt till måste ständigt värnas. Det illustrerades till exempel för någon tid sedan när en undersköterska vid Södertälje sjukhus lämnade uppgifter till medier om rasism i vården. Detta fick konsekvenser i form av tillrättavisningar från arbetsgivaren. Fallet diskuterades bland andra i TV-programmet Debatt.

Det är bara i tre undantagsfall som den som lämnar uppgifter kan dömas till straff för detta. I alla andra fall är det författaren till boken eller utgivaren av tidningen eller radio-/TV-programmet som ensam bär det straffrättsliga ansvaret för det som publiceras. De tre fall då en uppgiftslämnare kan bestraffas är

1. när det publicerade utgör ett grovt brott mot rikets säkerhet, till exempel högförräderi,
2. när publiceringen innebär ett uppsåtligt oriktigt utlämnande av en allmän handling som inte är tillgänglig för en var (det gäller här en handling, inte uppgifter ur en handling) och
3. när publiceringen innebär ett åsidosättande av vissa speciella tystnadsplikter som följer av lag. De tystnadsplikterna räknas upp i 16 kap. sekretesslagen.

I övrigt är det straffritt att lämna uppgifter till medierna för publicering, även uppgifter som är sekretessbelagda.

Den som lämnar uppgifter för publicering har rätt att vara anonym och de som arbetar på medieredaktioner har tystnadsplikt beträffande uppgiftslämnarens identitet. Myndigheter eller andra allmänna organ får inte heller försöka ta reda på vem som har lämnat en viss uppgift för publicering. Detta kallas efterforskningsförbudet.
 
Till skydd för uppgiftslämnare gäller också det så kallade repressalieförbudet. Det innebär att den som har lämnat en uppgift för publicering är skyddad inte enbart mot straff från det allmännas sida utan också mot varje annan åtgärd som medför negativa konsekvenser för honom eller henne.

Det som nu har beskrivits gäller till skydd mot åtgärder från det allmänna, det vill säga stat, kommun eller landsting. Skyddet gäller alltså för den som är anställd av stat, kommun eller landsting i förhållande till hans eller hennes arbetsgivare.

Den som är anställd av ett privat företag har inte motsvarande rättigheter eller skydd. Där regleras i stället rättigheter och skyldigheter genom avtal.
  Det har ofta diskuterats om motsvarande rättigheter kan gälla i vart fall när stat, kommun eller landsting anlitar privata företag för att bedriva verksamhet som annars bedrivs i offentlig regim, till exempel äldrevård. Denna fråga är dock fortfarande delvis olöst.

När det gäller företag där kommuner eller landsting utövar ett ”rättsligt bestämmande inflytande” har det dock införts en särskild regel (1 kap. 9 a § sekretesslagen) som innebär att anställda i sådana företag har samma meddelarfrihet och skyddas av samma efterforskningsförbud och repressalieförbud som den som är anställd av stat, kommun eller landsting. (Med rättsligt bestämmande inflytande menas främst att kommun eller landsting äger aktier eller andelar med mer än hälften av rösterna.)
 
Skyddet mot efterforskning och repressalier är dock inte lika starkt som för den som är anställd av stat, kommun eller landsting eftersom överträdelse av förbuden inte är straffsanktionerat som det är i stat, kommun och landsting. En statlig kommitté, Yttrandefrihetskommittén, har dock nyligen föreslagit att en sådan straffsanktionering ska införas.

Kommitténs förslag finns i betänkandet ”Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor” (SOU 2009:14). (Kommitténs uppdrag omfattade inte frågan vad som ska gälla rörande meddelarfrihet för anställda i helt privata företag. Detta behandlas alltså inte i betänkandet.)

Yttrandefrihetskommittén tog också upp en fråga som rörde kommunanställdas skydd mot repressalier. Det hade nämligen visat sig i ett fall i Borås år 2005 att det inte gick att bestraffa en kommunal förvaltningschef som hade gett en kommunanställd en varning för att hon hade deltagit i ett TV-inslag om nedläggning av ett kommunalt äldreboende.
  En sådan repressalie är straffbar som tjänstefel om den vidtas mot en statligt anställd. När det gällde den kommunalt anställda gick det emellertid inte att bestraffa den som utdelade varningen. Detta berodde på att disciplinåtgärder regleras i kollektivavtal i fråga om kommunalt anställda och inte i lag som för statligt anställda. Tjänstefelsbestämmelsens krav på myndighetsutövning var därför inte uppfyllt.

Yttrandefrihetskommittén har nu lämnat förslag till lagändringar som innebär att regleringen blir densamma för statligt, kommunalt och landstingsanställda i detta avseende. Repressalier på grund av att en anställd har lämnat uppgifter för publicering blir alltså straffbara i samma utsträckning till skydd för statligt, kommunalt och landstingsanställda. Kommunanställdas meddelarfrihet har därmed stärkts avsevärt.

Yttrandefrihetskommittén har också lämnat förslag som innebär att repressalieförbudet förstärks och att både efterforskningsförbudet och repressalieförbudet blir detsamma för anställda i stat, kommun, landsting och sådana företag där kommun eller landsting har ett rättsligt bestämmande inflytande. Eftersom förslagen innefattar grundlagsändringar kan de träda i kraft tidigast den 1 januari 2011.
  Justitiedepartementet arbetar för närvarande med att utarbeta en proposition på grundval av förslagen.