Whistleblowers – personer som slår larm om missförhållanden på arbetsplatsen – har ofta lång erfarenhet och stark ansvarskänsla. De utsätts inte sällan för repressalier visar en ny bok med exempel från bland annat äldreomsorgen.

Boken ”När man måste säga ifrån” bygger på en studie om konflikter kring kritiker inom människovårdande organisationer. Den har genomförts av professor Sven-Axel Månsson, Malmö högskola samt docent Ulla-Carin Hedin och fil. dr. Ronny Tikkanen, båda vid Göteborgs universitet.
  Studien omfattar 21 fall med 28 personer inblandade, arton kvinnor och tio män. Ungefär hälften av exemplen är hämtade från socialtjänsten, tre rör äldreboenden.

Vad är anledningen till kritiken? Det finns flera orsaker. Nedskärningar och omorganisationer som drabbar brukare, till exempel skröpliga äldre, är vanligt. Det kan också handla om olämpliga eller oetiska arbetsmetoder samt brister i professionell moral.

Ett annat tema handlar om försök att tysta ned rapportering och information. Det är vanligt att man får framföra vissa saker till arbetsledningen och utvalda kollegor, men inte läcka till andra delar av organisationen och absolut inte till media eller till allmänheten innan ledningen bestämt att man får gå ut med det. Att bryta mot den ”regeln” anses illojalt. Det finns också exempel på att rapporter i tjänsten uppfattades som kritik!
  Andra orsaker är ekonomiska oegentligheter, kränkande särbehandling och diskriminering eller bristande arbetsledning och dålig arbetsmiljö (se exempel »).

De som väljer att gå ut med sin kritik är oftast personer i åldern 40-60 år med lång yrkeserfarenhet och stark ansvarskänsla. Ett fåtal har gått ut ensamma utifrån sitt samvete, men flertalet har en grupp bakom sig.
  De har först framfört kritiken muntligt till chefer och arbetsledare, men i merparten av fallen har inget hänt. Sedan har de gjort en anmälan enligt lex Sarah (socialtjänsten) eller lex Maria (hälso- och sjukvården), vänt sig till JO, Socialstyrelsen eller till media. Ofta har tillsynsmyndigheten upptäckt missförhållanden. Kritiken var alltså befogad.

Reaktionen från ledningen på arbetsplatsen har varit att kritikern utfört en illojal handling som får cheferna att tappa ansiktet. Positivt stöd har kommit från arbetskamrater, brukare och journalister.

Arton personer har utsatts för flera typer av repressalier. Det kan vara påtryckningar, isolering, ryktesspridning om samarbetssvårigheter, bestraffning, ut i kylan och statusförändring. Sakfrågan har omvandlats till en personfråga. Hela femton personer har blivit tvingade till sjukskrivning, omplacerade eller avskedats. Undersköterskor på ett äldreboende har till exempel omplacerats, läkare har bytt sjukhus och sjuksköterskor har svartlistats. Bara en fjärdedel av de studerade kritikerna arbetar kvar på samma arbetsplats.
  Kritiker på lägre poster och kvinnor drabbas hårdast. Kvinnor får höra att de inte är kompetenta för jobbet, medan männen oftare anklagas för bristande lojalitet.

Trots denna behandling av de enskilda personerna kan resultatet av kritiken ändå vara att förändringar sker på arbetsplatsen. Äldreboenden har omorganiserats och nya arbetsmetoder används i socialtjänsten.

Referens:
Hedin, UC m.fl. När man måste säga ifrån. Om kritik och whistleblowing i offentliga organisationer.
Natur & Kultur, 2008.