Dålig arbetsledning är huvudorsak eller bidragande i nästan alla de undersökta fallen. Två undersköterskor berättar om nonchalant bemötande:

”För vi hade en farbror som låg döende, som hade så jätteont i sina ben. Han skrek av smärta. Och det var en fredag vid tre eller någonting. Vi ringde till sköterskorna och sa att han måste ha någonting för sina ben. ’Ja, jag ska gå hem om en timme, så ni kan ta upp det på ronden på tisdag’, sa hon.
  Och då ringde vi till (namn på arbetsledare) och sa att du får se till att någon ger honom medicin för han kan inte ligga så till på tisdag. Och då sa han någonting om att nej, det skulle han inte fixa.
  Så ringde vi till hans anhöriga...att ni måste ringa och be om att han får medicin för han kan inte ligga och skrika hela helgen. Och då hände det, då fick han medicin. Och det fick vi kritik för, att vi ringde de anhöriga. Men vad ska man göra?”

Hela arbetsgruppen på fem personer, där de två undersköterskorna ingick, omplacerades sedan till olika enheter och avdelningar. I ett annat exempel i boken skrev man avvikelserapporter om dålig omsorg på ett äldreboende. De blev inte omplacerade därför att de hade stöd av politiker i socialnämnden.