"Från vaggan till graven” är ett uttryck vi ofta hör om en människas liv. För många är det ett mycket långt liv, för andra kan det vara kortare och mycket kort beroende på olika saker, ofta sjukdomar eller olyckshändelser.

För mig stod vaggan (om det nu fanns någon sådan) 1923 i ett brukssamhälle Nävekvarn vid Bråvikens strand. Jag var ett så kallat sladdbarn och hade två äldre syskon. Till bruket – gjuteri och mekanisk verkstad – fanns ett stort lantbruk och min far var traktorförare. Min mor var som brukligt var vid den tiden hemmafru.
  Min far var fackligt aktiv i Lantarbetareförbundet. Min mor var aktiv i ortens missionsförsamling där hon bland annat var söndagsskollärare och jag var hennes elev under min uppväxt.

I ett brukssamhälle upplever man klassamhället tydligt. Det var en avgrund mellan disponenten och traktorföraren. Det var en avgrund mellan det liv jag levde och det Ulla min bästa kompis i skolan levde. I skolan var vi bästisar men utanför skolans värld träffades vi knappast.

Min far dog i 60-årsåldern. Cancer i levern var inget man klarade på den tiden. Min mor levde till hon var 80 år. Min far fick den sjukvård som fanns att tillgå i början på 40-talet.
  Min mor fick också det. Hon skickades till och med till Stockholm för vård när lasarettet i Nyköping inte hade de resurser som behövdes. När hon inte var sjuk klarade hon sig själv ganska mycket, fick någon hemhjälp, för till ålderdomshemmet ville hon inte. Det låg långt bort från samhället, isolerat i en skogsglänta med kyrkan och gravplatserna inom synhåll.
  Sånt var livet då.

Hur är det nu? Mycket är bra men det finns alltid brister. När jag reste runt i landet under valrörelsen 2006 besökte jag många äldreboenden och aktiviteter för äldre. Jag minns särskilt ett besök i Umeå där pensionärsorganisationerna och Röda korset med stöd från kommunen drev ett aktivitetshus, dit de äldre kunde komma eller de kunde få besök hemma av någon av de friska och pigga pensionärerna som drev aktivitetshuset.
  Man berättade om en kvinna som bodde ensam och hennes enda sällskap var en fågel som regelbundet kom till hennes balkong och fick lite brödsmulor. Så småningom bakade kvinnan särskilt sockerkaka till fågeln.

Ensamheten är ofta det stora problemet för många äldre i vårt samhälle. Röda Korset gjorde för några år sedan en undersökning som visade att 44 procent av alla 65+ levde ensamma.
Jag lever själv ensam men tack vare mitt föreningsengagemang lever jag alltid ett aktivt liv. Många av de partikamrater jag hade i ungdomen finns nu med i partiets veteranföreningar. Före jul dog min väninna som jag hängt ihop med sen SSU-tiden i början av 40-talet.

Hittills består min hemhjälp av två söner, som städar, tvättar fönster, storhandlar och så vidare. Men förra året blev vi överens om att jag borde skaffa mig ett larm. Så det gjorde jag.

Det behövdes ingen komplicerad biståndshandläggning för att få det. Men jag måste välja vårdgivare. Jag fick ett kompendium med 55 vårdgivare som fanns att tillgå för oss äldre på Kungsholmen i Stockholm. På min fråga om hur många kommunala det finns, så blev svaret en. Det blev mitt val.
  Så vill jag inte att mitt Sverige ska se ut. När det gäller äldreboenden anser jag att lagen om offentlig upphandling inte ska användas. Kvalitet, kontinuitet och största nytta för medborgarna måste gå före lägsta pris.

God äldreomsorg och äldresjukvård är vi överens om över alla partigränser. Sen ser vi lite olika på hur det ska utformas och hur stora resurser som behövs. Jag tycker om att arbeta med dessa frågor och tänker fortsätta att göra det med mina grundvärderingar. Jag har hunnit ganska långt från vaggan 1923 men livet är ändligt.