Jag har Parkinson. Punkt slut. Jag försöker leva med den. Jag försöker att bemöta mig själv med ödmjukhet inför ett faktum jag inte kan ändra. Och jag har lärt mig mycket på denna resa. Det viktigaste jag lärt mig var innebörden av den konversation min "inre" röst" sysselsatte mig med under en halv livstid. Jag ska förklara.

Jag hade åkt iväg på en retreat till ett japanskt zenkloster beläget i Kalifornien, USA. De retreats jag besökt tidigare hade varat en vecka men detta var tre veckor i sträck med japansk disciplin.
  Uppdraget var i sin yttre form enkelt; sitt blickstilla under tio meditationspass (vardera 40 minuter långa) varje dag. Och då menar jag verkligen blick stilla. När man har suttit stilla en tid börjar snart kroppen göra ont och man vill röra sig. Men om man istället låter bli och stannar kvar i smärtan lär man sig att förstå en ny väg. Att man inte hela tiden kan smita ifrån det jobbiga vi möter i livet genom att försöka sysselsätta sig med något annat.

När lektionen sjunkit in och jag verkligen började sitta blick stilla inträffade det märkliga. Vår lärare hade intensivt föreläst för oss om att vi dagarna i ända har två helt skilda konversationer igång (ofta pågående samtidigt). En med vår omgivning och en inuti våra egna huvuden med oss själva. Han förklarade att västerlänningar oftast har en negativ självuppfattning vilket resulterar i att vår egen röst faktiskt är vår största fiende. Jag säger det igen. Vår egen konversation med oss själva tar kål på oss.

De följande veckorna innebar total tystnad och konversationen med omvärlden upphörde. Det var inte svårt. Vad som verkligen var tufft var att gubben i huvudet snackade på som aldrig förr. Det var outhärdligt. Jag blev bara deppigare och deppigare. Men efter att ha brutit ihop totalt hände det bästa av allt. Gubben gjorde bort sig totalt. Efter en vecka var jag misstänksam och efter två veckor var jag övertygad om att han hade noll koll. Så illa kunde det helt enkelt inte vara. Så dum, ful, otrevlig, ensam, misslyckad och så vidare som jag, kan ingen vara. Det var som att trycka på en såpbubbla. POFF. Det största spöket försvann. Efter det var det faktiskt lättare att ta hand om sig själv och sin omgivning.

Samma sak igen för några månader sedan. Att försöka vända upp och ner på problemet. Jag hade första veckan i september rest till Mexiko på ett fantastiskt utmanande uppdrag i fem veckor. Det gick bra och all tid under dessa veckor gick åt till att fokusera på jobbet. Hemkommen förstod jag plötsligt att under dessa fem veckor hade världen gått in i ekonomisk kris. Vi vet alla hur hårt krisen slår. Detsamma gäller min yrkesgrupp. Konst kommer långt ner på skalan av livets nödvändiga. Det kommer att bli tuffa år. Det kommer att bli svårt att sälja. Jag blev verkligen låg.
  Men så hörde jag en av Obamas ekonomiska rådgivare på tv. Hans råd var att försöka i möjligaste mån ta bort fasta kostnader. Detta fastnade i mitt huvud. Och blev till ett stort schackspel i min verklighet.

Jag är värdelös på att planera och tänka strategiskt men uppdraget var enkelt. Skär bort fasta kostnader. Så nu två månader senare sitter jag här i min ateljé en tidig måndagsmorgon och meddelar att jag lämnar landet om två veckor. Jag har hyrt ut min lägenhet och sålt ateljén. Jag flyttar till Mexiko.
  Plötsligt mitt i allt deppande för ett par månader sedan insåg jag att detta är ett guldläge att ta tag i alla drömmar som inte kostar pengar. Det kommer inte att hända mycket på jobbet under krisen. Alltså är det ett perfekt tillfälle att utforska, lära sig något nytt, börja plugga igen och så vidare.

Jag tror att detta är de små marginaliserade platsernas tid. Metropolis ligger som en döende King Kong och skakar i sina sista spasmer inför det totala slutet. Men katastrofen innebär alltid början på något nytt. Både på ett inre och yttre plan.

Vad är din dröm?