I samband med demensvård nämns ofta enorma kostnader, som 50 miljarder. Om vi istället skulle byta ut kostnader till investering blir det mer positivt, föreslår doktorand Erik Jedenius. Hur ska vi kunna använda pengarna på bästa möjliga sätt, så att vi kan ge personer med demensproblem bästa möjliga vård/omsorg för denna investering? Detta är vad hälsoekonomi innebär.

I debatten och artiklar som rör demensvården/omsorgen nämns ofta de stora kostnaderna. 50 miljarder är summan man ofta får höra. Varav 85 procent hänför sig till kommunernas kostnader. Detta är ett enormt stort belopp som vi vanliga människor har svårt att greppa i vår vardag. Dessutom har ordet kostnader fått en negativ klang.

Om vi i stället skulle byta ut kostnader till investering blir det mer positivt. Nu i början av året har vi budgeterat en investering i personer med demensproblematik med över 50 miljarder kronor. Detta motsvarar cirka 333 000 kronor per individ med demensproblem. Hur ska vi kunna använda pengarna på bästa möjliga sätt, så att vi kan ge dessa individer bästa möjliga vård/omsorg för denna investering? Detta är vad hälsoekonomi innebär.

Under flera år har jag haft förmånen att samarbeta med landstinget i Kalmar län och Kalmar kommun och studerat deras demensprogram. Förhoppningsvis så kommer detta att ligga till grund för en kommande avhandling. Jag har många gånger blivit imponerad av klokhet, kompetens, medmänsklighet, nyfikenhet, att man vågar testa, det är tillåtet att misslyckas med mera. En sann entreprenöranda där man ser möjligheten att göra rätt och hjälpa individer från början och fortsättningsvis under demensresan.

Redan i början för över tolv år sedan såg de som arbetade utifrån demensprogrammet att de var på rätt väg. Under åren har de utvecklat programmet hela tiden. Idag är man i stort sett i fas med de nya preliminära nationella riktlinjerna, vilka ska vara klara till sommaren.

Varför har man lyckats så bra? Jag tror att det handlar om att man i början fick friheten att arbeta fram en modell som man trodde på, inga direktiv kom uppifrån. Utgångspunkten var att göra enkla beslutsvägar och att få mandat att agera. De är små arbetsgrupper/team med individuellt ansvar. De arbetar som partner med de anhöriga och patienterna, där det finns en stor respekt. Avslutningsvis så har man roligt i sitt arbete.

Kostar inte detta en massa pengar? Kunde inte all den tid som läggs ned på patienter med minimala demenssymtom, och anhöriga som har det ganska bra i det tidiga skedet av sjukdomen, användas bättre till riktigt sjuka med svåra symtom?

Man kan ställa många flera liknande frågor som är nästan omöjliga att besvara. För det första så har demensprogrammet införts utan att man tillfört några ytterligare resurser. Däremot omdisponerades de resurser man hade från början inom primärvården och kommunen. Skillnaden före och efter åskådliggörs nedan.

Innan programmet startade saknades:

• gemensam kunskap om demenssjukdomar inom primärvård, kommun
• kunskap om antalet och svårighetsgraden på de demenssjuka i primärvården
• process för omhändertagande av nyupptäckt demenssjukdom
• struktur och kunskap om läke­medelsanvändningen hos äldre.
• samarbete mellan kommun, primärvård och specialistvård
• organiserat stöd till anhöriga och närstående.

Nu är ovanstående uppfyllt samt:

• Gemensamma mål
• Individuellt definierat ansvar, "vem gör vad”.
• Samarbete
• Kontinuerlig utbildning
• Utbildning och stöd till anhöriga

Nu har man uppfyllt de flesta av de behov som identifierades för över tio år sedan. Dessutom var det väntelista på plats till särskilt boende (säbo) innan demensprogrammet startade. I en inventering identifierades många med misstänkt demens som saknade både utredning och diagnos.

Kalmar kommun funderade på att bygga ut flera platser i säbo för att komma upp till normen i Sverige. Detta avvaktade man dock med för att se effekterna när demensprogrammet startade.

Nu efter tio år är antalet boendeplatser i stort sett desamma. Men en del har konverterats till växelboende, det finns i stort sett ingen kö till säbo och flytten till ett boende är oftast planerad under lång tid. Några av kommunens biståndshandläggare har utsetts som experter på ärenden med demenssjukdom. De får tidig kunskap om personerna, familjerna och alla de individuella önskemål som kan uppstå. Därför kan de ofta fatta beslut i linje med de önskemål som finns. Biståndsbedömare känner sig nöjda i sin arbetssituation.

Budgeten för äldrefrågor inom kommunen har inte kapsejsat utan egentligen tvärt om. Ett faktum som många kommuner inte känner till är att ofta går halva äldrebudgeten till demensrelaterade problem. Vad ska en kommun göra för att det ska bli som i Kalmar? Flera kommuner har börjat för flera år sedan och en del områden ligger i startgroparna. Det är glädjande med de nationella riktlinjerna. De hjälper oss att reda ut ansvarfördelningen ”vem som skall göra vad”. Riktlinjerna är även ett stöd till dem i organisationerna som vill göra en förändring.

Dessutom borde det ligga i kommunernas intresse att pengar används/investeras på bästa sätt. De skulle kanske sätta lite press på till exempel primärvården att ta sitt ansvar tidigt i sjukdomsprocessen. De har ju ändå hand om dessa patienter inom ramen för sin verksamhet. Styråtgärder inom primärvården skulle kanske införas så att det ”lönar sig” att göra en basal demensutredning.

Hur snabbt går det att se resultat? Detta beror främst på hur implementeringen av ett vårdprogram går. Utifrån de erfarenheter vi har från Kalmar såg vi de första resultaten redan under första året. Bland annat att färre sökte hjälp hos vårdcentralerna med akuta behov av en säbo-plats. Färre desperata anhöriga dök upp på vårdcentralerna.

Under de första tre åren sjönk antalet äldre som sökte akuten på Kalmar lasarett med 15 procent. Detta har varit konstant sedan dess, med en viss ökning det senaste två åren (kan vara kopplat till en omorganisation inom primärvården för cirka tre år sedan, men detta är inte bekräftat). I dag är det ingen kö för att komma till ett demensboende i Kalmar.

Erfarenheterna från Kalmar demensprogram visar vikten av att komma in tidigt, få en diagnos, få rätt behandling och stöd, även om man kommer in i en ny sjukdom som har ett kroniskt förlopp. Det är också viktigt att anhöriga, som tar en stor del av vårdansvaret, får utbildning om sjukdomen, hur sköta vardagen men framförallt att få ett erkännande och ett stöd när det behövs.

Kostnaderna för demensvård och omsorg har inte ökat i Kalmar. Snarast har kostnaderna frysts på en lägre nivå jämfört med motsvarande beräkningar i Sverige. Avslutningsvis; nu är det val september 2010; de som satsar på demensvård i nästa mandatperiod har möjlighet att visa resultat enligt våra beräkningar. Det är vi väljare som har beslutet. Ett bättre användande av våra resurser i rätt tid kan få utdelning i form av en bättre kvalitet för våra patienter/brukare av omsorg.

Det är en självklarhet att vi som medborgare/patienter/användare av äldreomsorg inte bryr oss om ifall det är landstingets ansvar eller kommunens. Självklart är att vårdkedjor/vårdprogram både finns och fungerar.

Sker inget samarbete riskerar vi som skattebetalare/samhället att förlora massor med pengar på grund av denna brist på samarbete. Därför kan hälsoekonomiska beräkningar ge oss ett stöd till en bättre vård för de resurser vi faktiskt har. Hjälpa oss att fatta vettiga beslut som bidar till en bättre vård för de drabbade av en demenssjukdom, deras anhöriga och samhällets ekonomi.

Referenser:
Ahgren, B. and R. Axelsson (2007). Determinants of integrated health care development: chains of care in Sweden. Int J Health Plann Manage
22(2): 145-57.
Folland, S., A. C. Goodman, et al. (2004). The Economics of Health and Health Care. New Jearsy,
Paerson Prenticer Hall.
Jedenius, E., A. Wimo, et al. (2008). A Swedish
programme for dementia diagnostics in primary healthcare. Scand J Prim Health Care 26(4): 235-40.
Jedenius, E., A. Wimo, et al. (2009). The cost of
diagnosing dementia in a community setting.
Int J Geriatr Psychiatry.
Olafsdottir, M., M. Foldevi, et al. (2001). Dementia
in primary care: why the low detection rate? Scand J Prim Health Care 19(3): 194-8.
Socialstyrelsen. (2010). Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. (prel vers). 2010, from http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationellariktlinjer/demens.
Strömqvist, J. (2007, 01-04-2006). Riktlinjer för
demensutredning inom primärvården i Kalmar län Vårdprogram demens i Kalmar län.
www.ltkalmar.se
Strömqvist, J. and E. Jedenius (2005). Vård­program Demens i Kalmar län – en modell för Sverige?
Incitament(4): 342.
Wimo, A., B. Jonsson, et al. (1998). Health Economics of Dementia. Chichester, John Wiley & Sons Ltd.
Wimo, A., L. Jonsson, et al. (2007). Demenssjuk­domarnas samhällskostnader och antalet
dementa i Sverige 2005. M.-L. Sjogren. Stockholm, The National Board of Health and Wellfare: 1–47.