Om samhället på grund av en kraftigt ökad andel äldre personer ändrar karaktär måste fördelningen av samhällets resurser förändras i takt härmed, skriver Mårten Lagergren. Detta handlar inte om att ha råd eller ej – det handlar om att man måste ändra sina prioriteringar i takt med samhällsförändringen.
Ett hot som många medelålders och äldre känner idag gäller äldreomsorgen i framtiden. ”Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut idag”. Då tror man ändå att det kommer att finnas en äldreomsorg på dagens nivå!
Hur ser förutsättningarna ut egentligen? Vilka behov av äldreomsorg kommer att finnas i Sverige om femton-tjugo år. Finns det några möjligheter – ekonomiska och andra – för att tillgodose dessa behov? Hur framtiden blir vet vi ju egentligen ingenting om, men det hindrar inte att man kan ställa samman det vi vet om dagen och utvecklingen fram till nu och dra en del slutsatser om vad som kan väntas.
Något vi vet idag är att livslängden ökar – särskilt för de äldre männen – och att de kommande äldregenerationerna, 40-talisterna, är större än de tidigare. Detta kommer med stor sannolikhet att resultera i en kraftig ökning av antalet personer i de åldrar, där de stora behoven av äldreomsorg finns idag. Detta är välbekant och man kan räkna på det med olika metoder och får då i stort sett samma resultat.
Fram till 2030-talet kommer äldreomsorgen – givet dagens servicenivå och kvalitet – att behöva öka i volym med omkring 50 procent för att tillgodose den ökning av behovet som motsvarar befolkningstillväxten. Det kan låta mycket, men per år är det inte mer än ca 1,5 procent.
I uppskattningen ligger en del osäkra faktorer. Den relevanta ökningen avser inte antalet äldre personer utan de som behöver vård och omsorg för att klara sitt dagliga liv. Det beror i sin tur på hur många som lever länge och i vilket skick. Livslängden ökar starkt, men beror detta på att de äldre är friskare eller på att de sjuka överlever längre än tidigare?
En tidigare optimism avseende utvecklingen av de äldres hälsa har nu börjat ersättas med en mer reserverad attityd. Mycket tyder på att en förbättrad hälso- och sjukvård lett till längre överlevnad hos personer med kroniska sjukdomar. Detta sammantaget pekar på en mer dyster utveckling av vård- och omsorgsbehoven än vad man trodde för tio år sedan.
Samtidigt finns en tydlig, ökande medvetenhet hos de äldre om betydelsen av att sköta sin hälsa. Alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal! Kunskaperna i hur man bäst kan förebygga ohälsa och funktionsnedsättning ökar genom forskning och spridning av forskningsresultat.
Demografer och epidemiologer talar om fördelningen av den växande medellivslängden på sjuka och friska år. Avgörande för hur behoven av äldreomsorg kommer att utvecklas är denna fördelning. De friska åren belastar inte äldreomsorgen (men väl pensionssystemet!). Det är de sjuka åren som ställer till problem. Dem som ingen vill ha!
Som det nu ser ut ökar de friska åren, men också de sjuka fast i något mindre grad. Men fler sjuka år innebär större behov av vård och omsorg. Det är ofrånkomligt. En annan fråga är om det räcker att tillgodose behoven på dagens nivå. ”Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut idag”. Det verkar pågå en successiv nedskruvning av äldreomsorgen – åtminstone om man jämför med andra vårdområden, såsom hälso- och sjukvård och handikappomsorg.
Reduktionen var som mest påtaglig i slutet av det förra seklet. Sedan dess verkar situationen ha stabiliserats. Genom bristen på data som på nationell nivå ställer behov mot insatser är det dock svårt att dra säkra slutsatser. Det verkar finnas en stor variation mellan kommuner och även inom kommunerna mellan kommundelar och boenden.
Vad man kan se är en mångfald rapporter i media om olika brister och missförhållanden. Förtroendet för äldreomsorgen är på många håll uppenbarligen lågt och farhågorna för framtiden utbredda. Den erbarmliga statistiken hjälper inte till att klarlägga förhållandena. En mycket stor del av äldreomsorgen tillgodoses av de anhöriga. Demensvården skulle falla ihop om den resursen inte fanns. Önskemålet att kunna bo kvar hemma så länge som möjligt leder här till att de anhöriga belastas än mer. Det är en svår balansgång mellan den enskildes krav och förväntningar, belastningen på de anhöriga och samhällets kostnader.
I framtiden kommer det att gå allt fler äldre på varje yngre anhörig, familjebanden blir otydligare och viljan att ställa upp kan bli begränsad, om man upplever att samhället sviker. En ljuspunkt är att könsbalansen förbättras genom att männens livslängd ökar snabbare än kvinnornas. Det blir fler samboende äldre, inte så stor andel änkor, men fler änklingar!
Ett problem i sammanhanget är att anspråken ökar i takt med samhällsutvecklingen. Förhållanden som för trettio år sedan betraktades som helt normala är idag helt enkelt inte acceptabla och kommer inte att accepteras. Valfrihet och självbestämmande betraktas av de kommande äldregenerationerna som självklart. Att inte få duscha och inte få komma ut är oacceptabelt.
Men allt detta kostar pengar och av någon anledning verkar kommun- och landstingspolitiker ha mycket lättare att spara på äldreomsorgen än på andra verksamheter. Då uppkommer förstås frågan: Om jag vill ha en bättre kvalitet måste jag/får jag bekosta detta själv? Detta är en svår nöt att knäcka. Många verkar övertygade att ökad privat finansiering av äldreomsorgen är den enda möjliga utvägen – andra fruktar att detta är välfärdssystemets undergång.
Om systemet inte kan erbjuda godtagbar kvalitet och jag måste betala själv för att få den omsorg jag vill ha, varför ska jag då betala skatt? Och vad händer med dem som inte kan betala själva för sin omsorg? Vad som är behov av äldreomsorg kan aldrig avgöras på ett objektivt sätt. Cyniskt uttryckt bestäms behoven av resurserna. I ett fattigt samhälle är behoven små – ingen förväntar sig något mer. I ett rikt samhälle växer – med rätta! – behov och anspråk. Ser man det på detta sätt blir frågan om resurserna till äldreomsorgen självreglerande. Stora resurser i samhället, stora kostnader, små resurser låga kostnader! Men det är inte riktigt så enkelt för det finns mycket annat i ett samhälle som kräver resurser och mycket mer resurser i samhället än som går till äldreomsorg.
En avgörande fråga blir då hur stor del av de samlade resurserna som ska gå till äldreomsorgen. En 50 procentig demografiskt betingad kostnadsökning kan låta mycket om man bara ser till äldreomsorgen, men är inte mycket om man ser till hela den offentliga budgeten, speciellt inte om ökningen ska ske under en förhållandevis lång tidsperiod. Det handlar om halvannan krona på kommunalskatten vid en skattekvot på ca 50 procent!
Det är svårt att se varför detta skulle vara omöjligt att åstadkomma. Om samhället på grund av en kraftigt ökad andel äldre personer ändrar karaktär måste naturligtvis fördelningen av samhällets resurser förändras i takt härmed. Detta handlar inte om att ha råd eller ej – det handlar om att man måste ändra sina prioriteringar i takt med samhällsförändringen.
Slående är hur svårt de äldre verkar ha att slåss för sin del av resurserna. Man sitter fortfarande med mössan i hand och är tacksam för det man får (även om det grymtas en del med mycket liten effekt). Detta trots att alla yngre hoppas på att få bli gamla (men friska, förstås!). Med en fjärdedel av befolkningen över 65 år är det knappast troligt att attityderna kommer att vara lika undfallande!
Samhällets resurser är inte bara pengar i offentlig budget. Det handlar också om mänskliga resurser – personer med kompetens och positiva attityder och som vill arbeta i äldreomsorgen. Här finns anledning att vara mer bekymrad. Redan befolkningsutvecklingen med ett minskande antal personer i de yrkesaktiva åldrarna gör att det kan bli betydligt svårare att rekrytera och behålla den erforderliga personalen.
I vissa delar av landet, avfolkningsbygderna, verkar problemen nästan oöverstigliga. Enligt SKL-beräkningar skulle i Norrlands inland tre fjärdedelar av alla förvärvsarbetande kvinnor behöva arbeta kommunalt år 2030!
Klart är att det blir omöjligt att, som skett de senaste tio åren, systematiskt sätta löneutvecklingen inom vårdsektorn på undantag. Detta innebär i klartext att det krävs högre kostnadsökningar (realt) än de cirka 50 procent som aviserats ovan för att bedriva äldreomsorgen på nuvarande nivå på 2020–2030-talet. Det är, som vi sett, mycket som talar för att denna nivå inte kommer att accepteras av de kommande äldregenerationerna!
Så vad finns då för källor att ösa ur? En välskött svensk ekonomi är naturligtvis en viktig förutsättning. Skattenivån kan knappast ökas, men en viss omfördelning till äldreomsorgens fördel ter sig mycket rimlig. Ju större del av befolkningen som är i arbete, desto lägre – allt annat lika – blir skattenivån. Att höja pensionsåldern och/eller stimulera allt fler äldre att fortsätta ter sig som en både rimlig och attraktiv väg.
Till syvende och sist handlar det om attityder och värderingar. Ett gott samhälle måste avsätta tillräckliga resurser för att försäkra sina medborgare en anständig ålderdom och en värdig omsorg i livets slutskede. De yngre måste förstå att detta också gäller dem själva i slutändan.
Sökning pågår