Att vara gammal är inte ett uttryck som har med mig personligen att göra. Jag vill inte sluta arbeta, jag vill inte marginaliseras, jag vill inte att man ska sluta räkna med mig, jag vill inte vara den som yngre släktingar ringer till bara för att vara artiga och visa ett hövligt intresse.

Men jag antar att det börjar bli dags att acceptera sakernas tillstånd och livets gång, att försonas med att de år som passerat har varit många, att det var en stund sen jag kunde räkna mig som ung. Det är bara det att jag hela tiden glömmer att det är så.

Jag kan komma på mig själv med att liksom flörta med män som ännu inte hunnit fylla fyrtio. Tack och lov begriper de inte vad jag just liksom rent automatiskt utsätter dem för. De ser mest av allt frågande ut och det är när de gör det som jag kvicknar till och inser vad jag håller på med och omedelbart stramar upp mig. Då ser de lättade ut. Och jag känner mig också rätt lättad, man vill inte genera andra och man vill inte göra sig själv till ett åtlöje.

När jag vaknar om morgonen tror jag att jag är ungefär fyrtio år gammal. När jag ler mot mig själv i badrums­spegeln är jag fortfarande beredd att inbilla mig detta, jag ser väl inte så bra längre och dessutom är jag inte riktigt vaken. Först när jag speglar mig i andras ögon går det upp för mig att jag har fel. Andra ser inte min inre fyrtioåring, de ser en dam som om hon inte redan är pensionerad alldeles strax lär bli det. Hur mycket hon än spjärnar. Och som vägrar att ta reda på hur liten pensionen kommer att bli.

För ett par år sen skrev jag boken ”Kulla-Gulla stretar vidare - lägesrapport vid 60+”. Jag misstänker att jag skrev den för att äntligen få mig att begripa var på ålderstrappan jag hör hemma. Det verkar inte ha lyckats. Ändå vidtar jag mått och steg och understundom inser jag mina tilltagande begränsningar.

Det mesta tar längre tid än det förut gjorde. Att gå ut genom dörren tar exempelvis längre tid, längre för varje dag. Att definitivt gå ut genom den. Man måste tillbaka så många gånger. För att hämta mobilen och hämta inköpslistan som ligger kvar på köksbordet och hämta den bärbara datorn om man är på väg till jobbet, till och med den har man en tendens att glömma. För att inte tala om den lilla röda agendan, där allt jag ska göra står angivet.

Och så brillorna förstås. Som alltid behöver putsas en extra gång när man ändå håller på. Nästa mer påtagliga steg torde bli att skaffa mig ett mycket stort och mycket starkt förstoringsglas. Jag tycker inte att glasögonen räcker längre. Jag kan inte läsa vad som står på shampooflaskan med dem. Jag kan inte läsa bruksanvisningar. Jag har börjat gissa alldeles för ofta och det har inte varit bra.

Och så har jag spanat in en stege på Swedish Design House Stockholm. För 2300 kronor. Den behöver jag när jag ska byta taklampor i hallen. Jag har diverse stegar, men de har inget räcke jag kan hålla mig i. Jag vet att det finns plåtstegar med räcke för några hundra. Men de är inte lika vackra. Den här bör jag köpa innan jag fått klart för mig hur mycket pensionen kommer att ligga på.

Köper jag den inte vet jag hur jag kommer att dö. När jag byter glödlampor i halltaket. Såvida jag inte lyckas flörta mig till hjälp av någon man i sina något bättre år. Men ska jag vara uppriktig, så är jag förstås medveten om hur gammal jag är och understundom glad och nöjd med min ålder.

Men det händer ändå att det känns lite tungt och då skulle jag önska att det ginge att hejda tiden en stund. En liten stund, ett par år eller så. Så att jag kan komma ikapp mentalt.