Vem ska betala? Det gäller äldre människors framtida vård och omsorg, och allas våra pensioner. Förr eller senare rör det oss alla och det handlar om pengar, prioriteringar och moral. Vem ska betala vad och hur mycket?

Hittills har resurserna styrts av hur många som arbetar, det vill säga är i arbetslivet. Det är de som styr pengarna till både vård och omsorg, liksom pensionernas storlek. Det är det som är grunden i det offentliga åtagandet. Samtidigt visar alla prognoser att den äldre generationen blir större och lever längre. Medan den arbetsföra generationen blir mindre. En svår ekvation för framtidsplanerarna.

En viktig fråga för forskarna – och för politikerna – är hur framtida behov av vård och omsorg kan komma att se ut? Det vill säga hur stora blir kostnaderna? Många äldre uttrycker oro; kommer hjälpen att finnas när vi behöver den? Vård och omsorg om äldre människor tillhör det politikerna prioriterar, vilket framhålls speciellt ett valår. Ändå görs besparingar inom äldreomsorgen idag som det inte talas om. En ekonom säger till redaktionen att när en verksamhet inte kompenseras för personalens löneökningar, innebär det i praktiken att det görs besparingar.

Ersättningarna utgår från de aktiviteter som utförs för att hjälpa de äldre, där varje timme har ett pris. I praktiken innebär den uteblivna kompensationen – besparingen - att det är vårdbiträdet som måste springa fortare och slå knut på sig själv för att hinna hjälpa den äldre personen.

När en gammal människa behöver mycket medicinsk vård och omsorg krävs samarbete mellan professionerna för att få det att fungera! Det har många studier visat under många år och satsningar har gjorts både från regeringshåll och lokalt. Det kostar att inte samarbeta, både för den äldre själv och för samhällsekonomin. Trots det verkar problemen kvarstå på många håll!

Vart tog idén från 2003 vägen, om gemensamma nämnder inom vård- och omsorgsområdet? Bakgrunds­tanken med dessa nämnder var ju att
underlätta för beslut kring just de multisjuka äldre, och om jag minns rätt var tanken också att denna samverkan skulle leda till minskade kostnader.

Nu satsar regeringen tillsammans med skl (Sveriges Kommuner och Landsting), på att göra vården och omsorgen bättre för de allra sjukaste äldre. Bra! Hoppas man lyckas den här gången! Resurserna inom vård och omsorg är knappa redan idag. Samverkan kan leda till besparingar, kanske även viss effektivisering. Men det kommer inte att räcka.

Politiker talar inte gärna om konkreta prioriteringar. Men en sådan politisk diskussion behövs, på en övergripande nivå där alla välfärdssystem ingår. Detta efterlyser en professor som säger att en möjlighet som skulle kunna frigöra miljarder för äldreomsorg och sjukvård är om man tog ett par procent från social­försäkringen.

Någon frågar i det här numret varför det verkar vara lättare att skära i äldreomsorgen än i andra verksamheter? ”Beror det kanske på att dagens äldre inte protesterar? I så fall kommer det snart att förändras.” Det undrar jag. Det är vi, den stora blivande äldreboomen, som antas komma säga ifrån. Varför gör vi inte det redan nu? Kanske för att så länge allt är som vanligt är det väldigt få människor som blickar realistiskt in i denna framtid av beroende av hjälp och stöd – och dåliga pensioner. Och sedan när det är aktuellt kommer vi att vara så skröpliga att vi inte kommer
att orka protestera.

Kommer framtida resurser innebära att vi ska betala privata försäkringar för en garanterat god äldrevård? Inget parti säger detta rent ut – i alla fall inte än.

Är vi på väg från den solidariska offentliga finansieringen? Det system som har varit värdegrunden i svensk politik i 50–60 år. Den som tog våra mor- och farföräldrar från fattigstugan. Det är kanske den värdegrunden politiker borde diskutera lite mer. Det handlar alltså inte bara om pengar och prioriteringar utan även om moral för att vi ska få en anständig äldrevård och omsorg.