Inom äldreomsorgen har vi sett hur maskorna glesats ut och min oro är att de ska bli ännu glesare. Den stora politiska diskussionen borde vara: Är det just äldreomsorgen som ska glesas mest? Borde inte alla välfärdssystem ta sin del? frågar professor Mats Thorslund.
Kan den svenska modellen för äldres vård och omsorg behållas? Det vill säga en modell med offentlig finansiering och professionell personal.
På den frågan svarar professor Mats Thorslund, Äldrecentrum och Stockholms universitet:
– Ja, i det korta perspektivet, det vill säga de närmaste tio åren. I ett längre perspektiv — inte utan stora förändringar. Fram till år 2020 tror han att det går att förbättra och effektivisera det system vi har. Sedan börjar stora kullar komma upp i 80–85-årsåldern då behovet av vård och omsorg brukar öka. Samtidigt minskar antalet personer i yrkesverksam ålder.
– Fram till 2040 halveras kvoten mellan den grupp som betalar skatt utifrån förvärvsinkomster – och som kan bemanna äldreomsorgen – och antalet personer som är 80 år och äldre. Demografin ser jag som det helt övergripande problemet, säger han.
Hur stort behovet av vård och omsorg blir är än så länge inte helt klart. Han tar upp ett antal osäkra faktorer. Blir äldre människor friskare eller sjukare? Om den nuvarande trenden dras ut kommer de yngre äldre fortsätta att vara friska och förlänga livet med fler friska år. Bland de äldsta är det å andra sidan färre som dör fort.
– De få studier som finns hittills om de allra äldsta, pekar mot att utvecklingen går i en riktning som inte är önskvärd. Den tid man behöver vård och omsorg från andra personer verkar bli längre, konstaterar han.
Sweold, en nationell studie av de äldsta, men även amerikanska, franska och japanska studier pekar åt samma håll. Antalet 100-åringar växer snabbt i flertalet länder.
ARC, Aging Research Center, planerar nu en jämförande studie av 100-åringar tillsammans med Danmark, Frankrike, Schweiz och Japan med början 2011. Den ska visa hur så gamla människor tas omhand och hur de mår. Preliminära data visar att bara en liten del av dem är så pigga att de själva kan bli intervjuade. Mats Thorslund:
– Det pekar mot att mycket gamla människor inte är friskare idag än tidigare. Sannolikt är det fler som är sjuka. Men hittills är det empiriska underlaget bräckligt.
En annan osäker faktor är utbildningen. Kommande grupper av äldre – äldreäldrekohorterna på forskarspråk – har en högre andel med god utbildning. Hög utbildning har hittills haft ett positivt samband med hälsa och livslängd. Alltså kan fler komma att leva både friskare och längre.
Osäkert är också vilka som kan ge hjälp. Makar brukar oftast ge varandra hjälp så länge de orkar. Andelen sammanboende bland mycket gamla har ökat och fler har då möjlighet att få hjälp av sina makar. Den informella vården skulle kunna öka av den anledningen. Kommande generationer har färre barn än tidigare. Kommer det enda barnet att vilja eller kunna ge hjälp? En helt öppen fråga säger han. Vad frivilliga organisationer kan och vill göra är också oklart.
– Många av morgondagens äldre kommer att ha bättre ekonomi och kunna köpa tjänster på ett annat sätt tidigare. Men det är inte jämnt fördelat. Mest pengar har sannolikt de som behöver minst hjälp, säger Mats Thorslund.
Utan stora förändringar ser han det som uteslutet att det svenska systemet kan hantera vården och omsorgen. Vilka förändringar handlar det om?
Att höja pensionsåldern avsevärt till 70–75 år och öka antalet arbetande bland dem som är arbetslösa och sjukskrivna är två möjligheter. En kontrollerad reträtt är en annan väg. Med det menar han att maskorna i det offentliga skyddsnätet får glesas ut till basala överlevnadsinsatser med sänkt ambitionsnivå. Då får andra svara för social stimulans och sådant som brukar kallas livskvalitet.
Alternativt kan ribban för att få vård höjas så att färre får hjälp av ungefär samma kvalitet som idag. Ett avsteg från den svenska modellen vore att låta dem som kan, betala en större del av kostnaderna för vård och omsorg själva. Mats Thorslund anser att kommunerna i alla händelser måste vara tydliga med vad de äldre kan förvänta sig:
– Lokalt måste man tala om hur mycket ansvar de äldre ska ta själva så att de kan planera. De kanske måste vara beredda att betala mer, skaffa en mer lättskött bostad eller flytta närmare barnen. Ingen kommun har gjort det hittills. Vi ser i studier och utvärderingar att många äldre och anhöriga inte vet hur äldreomsorgen och vården fungerar. De vet inte vad som finns och när man kan få det.
Grunden för dagens äldreomsorg finns ju i socialtjänstlagen från 1982.
– Den förbereddes i slutet av 1970-talet när välfärdsstaten stod på topp. Det är en ambitiös och abstrakt ramlag som talar om att ge vård och omsorg efter behov. Men kommunerna har inte råd att bemanna äldreomsorgen med tillräckligt mycket personal för att det ska bli som det var tänkt och ribban för att få äldreomsorg har höjts utan tydliga politiska beslut.
I praktiken har äldreomsorgens personal fått försöka uppfylla målen med de pengar de tilldelats anser han.
Han konstaterar att de samlade skattemedlen för den offentliga välfärden används i två helt olika system. Ett kollektivt statligt försäkringssystem tar hand om pensioner, arbetslöshet och sjukersättning. Lokalt finansierade system ansvarar för äldreomsorg och sjukvård. Mats Thorslund:
– Om det blir ytterligare en pensionär, arbetslös eller sjukskriven går det automatiskt ut ersättning. I äldreomsorgen och sjukvården finns ingen sådan automatik. Om fler behöver vård och omsorg ökar inte resurserna.
Nu kan kommunerna bara omprioritera och försöka höja skatten. En möjlighet vore ju att ta ett par procent från socialförsäkringarna. Det skulle frigöra miljarder för äldreomsorg och sjukvård. Men den diskussionen finns inte.
– Inom äldreomsorgen har vi sett hur maskorna glesats ut och min oro är att de ska bli ännu glesare. Den stora politiska diskussionen borde vara: Är det just äldreomsorgen som ska glesas mest? Borde inte alla välfärdssystem ta sin del? Vård, skola och äldreomsorg är fundamenten i den svenska välfärdsstaten och borde glesas minst.
Mats Thorslund är forskningsledare vid Stiftelsen Äldrecentrum och professor i socialgerontologi vid ARC (Aging Research Center) Karolinska Institutet/Stockholms universitet. I sin forskning har han bland annat beskrivit och analyserat effekterna av förändringari välfärdssystemet på äldreomsorgen, för familjerna och för de äldre själva.
Sökning pågår