Det görs besparingar inom äldreomsorgen som man inte talar om. Det är vad som i praktiken görs när man inte kompen­serar för personalens löneökningar i schablon­ersättningarna till utförarna.

För en oinsatt ser budgeten ut som om ingen förändring har skett eftersom ersättningarna är desamma. Det säger Kalle Kraus, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har bland annat skrivit om ekonomistyrning inom äldreomsorgen. En populariserad version av hans avhandling är boken ”Sven eller pengarna?” som beskriver styrningsdilemman i äldrevården.

– Om man inte kan något om ekonomi ser det ut som om lika mycket satsas på äldreomsorgen som tidigare, säger han. Men eftersom kostnaderna till 85–90 procent består av lönerna – vilket är fallet i personalintensiva verksamheter – och de generella lönepåslagen är cirka 2 procent, då blir det i realiteten en sänkning av budgeten om ingen mottsvarande ökning sker i schablonersättningarna.

Strukturen i äldreomsorgen ser ofta ut så att varje verksamhet – enhet – har sin budget. Varje enhetschef ska ansvara för personalen och ekonomin. Samtidigt är målet att den äldre personen ska få bästa möjliga vård och omsorg – för de givna resurserna. Chefen är mån om att ha motiverad personal, fungerande scheman, effektiv organisation, bra kvalitet på vården och en överblick över budgeten. Ofta är det dock utifrån det sistnämnda deras enheter utvärderas, säger Kalle Kraus.

– Kostnaderna går upp medan schablonersättningarna ofta är konstanta. Då måste det dras ned någonstans. Resultatet blir kanske att färre vikarier tas in, den befintliga personalen får ställa upp för varandra om någon blir sjuk. Eller så måste man skära i aktiviteter för den äldre, även om där inte längre finns mycket kvar att skära av.

– De chefer jag har mött lägger ned mycket arbete på just detta, men det är svårt för dem att få det att gå ihop.

– Det är politikerna på kommunnivå som måste bestämma var man ska spara. Men de skär oftast med osthyveln, det vill säga tar lite överlag. Men att man i praktiken sparar in på äldrevården tas aldrig upp.

– Istället pratar man om att skola, vård och omsorg är prioriterade områden. Om man menar det måste kompensation för löneökningar ske och kommunen får dra ned på något annat, kanske en sporthall.

Effektivisering behövs inom äldreomsorgen, hör man ofta i lite svepande ordalag, säger Kalle Kraus. Att prata om att effektivisera en verksamhet som till största delen handlar om att utöva personliga insatser i interaktion med pensionärerna är att missa poängen helt, säger han och förklarar:

– Måttet på effektivitet brukar vara att jämföra det man utför med vad det kostar. Men för personliga insatser går det inte att tala om ökad effektivitet i någon djupare bemärkelse eftersom tid ingår i både täljare och nämnare.

– Ett exempel är att en promenad på tjugo minuter får istället bara ta 15 minuter. Det är inte att effektivisera enligt mitt sätt att se. Det har blivit en ny aktivitet och är därmed uttryck för en annan prioritering snarare än effektivisering.

Däremot när det handlar om tekniska aktiviteter, det som inte innefattar interaktion med pensionärerna, finns ofta vissa effektiviseringar att göra, säger han. Till exempel genom att optimera flöden i personalscheman så att det inte behöver bli toppar på förmiddagen, utan att personalen utnyttjas under hela dagen. Ibland kanske man också kan effektivisera vid till exempel hämtning av matlådor eller tvätt av kläder.

– Om det inte längre går, är det prioriteringar som gäller, vilket måste ligga på ansvariga politiker och inte som ofta idag på det enskilda vårdbiträdet. Det är han eller hon som tvingas springa fortare, ursäkta sig inför pensionären och bli den som känner sig otillräcklig.

Ett sätt att effektivisera är också att huvudmännen samordnar hjälpinsatserna för de äldre, säger Kalle Kraus. Han anser att man måste räkna lite större än på varje enhet. Idag utvärderas och mäts hemtjänstenheten utifrån vad de gör och vårdcentralen utifrån vad de gör.

– Inför mätning i samverkan, säger han. Genom att försöka mäta aktiviteter inom samarbetet ges också signaler att detta är betydelsefullt. Det som mäts blir gjort.

Han tar ett exempel, att mäta delegeringar. Hur många delegeringar har fungerat och hur många gick fel? – Kanske låter fjuttigt men signalen blir att ”mäter de detta också, ska vi stå till svars för det här.”

– Om man inte mäter kommer samverkan att få stryka på foten så fort ekonomin blir knappare, eftersom det är resursstyrning som gäller.
Om det centrala är att ge bra vård då blir samverkan en nödvändighet, anser Kalle Kraus. Men då måste alla nivåer involveras. Hans intryck är, efter att ha talat med vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor, att de involveras sällan i diskussioner om hur samverkan ska fungera bättre.

– Trots att det är de som vet hur det skulle kunna fungera. Samverkansfrågan sköts på chefsnivå, men den måste vara aktuell på alla nivåer.
Kalle Kraus påpekar att idag pratar man om äldreomsorgen som en ekonomisk verksamhet i första hand – inte vad som ska utföras för att hjälpa den äldre personen.

– Det borde finnas en rimlig balans mellan det som ska göras och vad det kostar. Visst, det finns en budget och den är viktig, men man får inte glömma bort att organisationen de facto är till för att hjälpa pensionären.

– Målet är att ge bra insatser och att hålla budgeten.

Källa: Sven eller pengarna? Styrningsdilemman i äldrevården. Av Kalle Kraus. EFI vid Handelshögskolan i Stockholm och Öhrlings Pricewaterhouse­Coopers 2008.

Kalle Kraus är ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har bland annat skrivit om ekonomi­styrning inom äldreomsorgen.